Fotboll har funnits med i varje olympiskt sommarspel utom 1896 och 1932 (för herrar). Damfotbollen gjorde entré 1996.

Historia Eftersom den internationella fotbollen endast var i sin barndom år 1896 fanns sporten inte med vid starten av de olympiska spelen 1896. En inofficiell tävling blev det dock, men det verkar som om endast två matcher spelades. Vid olympiska sommarspelen 1900 och 1904 var sporten en demonstrationssport, men turneringarna räknas dock av IOK som officiella. Ett lag från Storbritannien vann turneringen 1900 och turneringen 1904 vanns av ett lag från Kanada. Vid de inofficiella spelen 1906 tävlade olika lag och klubbar, men dessa tävlingar räknas inte som olympiska.

Brittiska framgångar År 1908 i London anordnades en större tävling av Football Association med sex lag, som blev elva till 1912 (då tävlingen anordnades av Svenska Fotbollförbundet). I de tidiga matcherna gjordes många mål. Sophus Nielsen (1908) och Gottfried Fuchs (1912) gjorde båda tio mål i en match; ett rekord som stod sig i över nittio år. Alla spelarna var amatörer, vilket betyder att vissa länder inte kunde skicka sina riktiga landslag. Storbritannien gick runt detta problem genom att skicka Englands nationsamatörlandslag (där några spelade i professionella klubbar i England). Laget vann de två första finalerna mot Danmark.

1920-talet och Uruguays framgångar Under 1920-talet blev tävlingen allt viktigare. I finalen 1920 gick Tjeckoslovakien från planen för att visa sin protest inför domaren John Lewis och vad de ansåg var det dåliga humöret i Antwerpen. Båda 1924 och 1928 vann Uruguay, varjämte Fifa blev medvetna om att för att den olympiska tävlingen ska vara jämlik så kan endast amatörer tillåtas spela.

Olympiska spelen efter VM Med Henri Delauneys förslag 1929 att starta en professionell världsturnering i fotboll (Vid fotbolls-VM i Uruguay 1930) ville Fifa inte att den olympiska turneringen skulle sätta VM i skugga, så därför togs fotbollen bort från OS 1932 i Los Angeles. Sporten återvände dock redan 1936 i Berlin. De tyska arrangörerna var fast beslutna om att få tillbaka sporten för att få vitala inkomster till kassan. Det visade sig bli en stor succé. Tyskland besegrades i en andra omgångsmatch mot Norge, och matchen bevistades av Adolf Hitler.

Vid olympiska sommarspelen 1948 vann Sverige turneringen, men sedan fick det forna Östblocket stora framgångar, inte minst sedan de bästa spelarna fick betalt för att behålla sin status som "amatör". Mellan 1948 och 1980 vanns 23 av 27 medaljer av östeuropeiska länder. Endast Sverige (guld, brons), Danmark (silver) och Japan (brons) bröt dominansen.

Förändringar och genomförande Till olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles kände Internationella olympiska kommittén att en förändring var nödvändig för att få tillbaka intresset, och bestämde att professionella spelare skulle tillåtas. Fifa ville fortfarande inte att olympiska spelen skulle rivalisera med VM, men allt löstes med en kompromiss. Lag från Afrika, Asien, Oceanien, Nordamerika, Centralamerika och Västindien tilläts visa sina starkaste professionella sidor. Uefa (Europa) och Conmebol (Sydamerika) fick plocka spelare som inte spelat i någon VM-match. Vissa lag, som Frankrike, tog unga spelare och vann OS-guld 1984. 1984 års regler upprätthölls även för 1988 års upplaga, men med ett ytterligare stycke: de europeiska och sydamerikanska fotbollsspelare som tidigare spelat mindre än 90 minuter i en enda VM -match var berättigade.

Denna idé blev positiv för både Fifa och IOK och sedan 1992 måste spelare vara under 23 år, men tre spelare över 23 är tillåtet per lag. Tävlingen är därför numera ett "Under-23-VM", som kompletterar Fifas egna turneringar för spelare under 20 och under 17. Denna nya tävlingsform medförde att länder från hela världen återigen kunde tävla på mer lika villkor. Afrikanska och asiatiska lag har speciellt dragit nytta av detta: Nigeria och Kamerun vann 1996 respektive 2000.

Detta ovanliga tävlingssystem har gjort att historiskt starka fotbollsnationer inte alltid kunnat komma upp till sina vanliga nivåer. Nederländerna vann brons i de första tre tävlingarna, men har inte lyckats nå huvudturneringen sedan 1952. Uruguay vann turneringen vid de första två turneringarna, men dessa var nationens enda deltagande fram till OS 2012. Före guldet i hemma-OS 2016 var Brasiliens två silvermedaljer från 1980-talet det bästa de lyckats uppnå. Ungern vann tre guldmedaljer: 1952, 1964 och 1968, men de har inte varit i medaljspelen sedan 1996. Argentina har "bara" vunnit fyra OS-medaljer i fotboll, silver 1928 och 1996, och första guldet togs först 2004, det andra 2008. Tyskland (Västtyskland) har aldrig vunnit guld, vilket däremot Östtyskland gjorde 1976.

Storbritannien Storbritanniens framgångar gick tillbaka efter 1912, och deras senaste deltagande i huvudturneringen var 1960, även om de deltog i kvalspelet till de kommande årens turneringar. Då engelska Football Association Football Association 1974 beslöt att inte längre skilja på amatörer och proffs, vilket man tidigare gjort, slutade Storbritannien att ställa upp i kvalspelet, där man heller inte deltagit efter 1984 års regeländringar om vilka spelare som får delta. Här finns bland annat politiska skäl, England, Skottland, Wales och Nordirland är alla egna medlemmar av Fifa, men kan tävla som Storbritannien i OS. Att delta med ett brittiskt OS-lag kan göra att det blir "tjat" om att de skall göra likadant i Fifa, och därmed inte längre kan stå för 50% i International Football Association Board (som varje år sätter sig ner för att debattera förändringar inom fotbollsregler). Då London valts att anordna de olympiska sommarspelen 2012 antas det bli press på britterna att spela med ett brittiskt fotbollslandslag på både herr- och damsidan, en idé som Scottish Football Association tagit avstånd från. Ett förslag som kommit är att England, Skottland, Wales och Nordirland spelar en inbördes turnering, där vinnaren får representera Storbritannien i OS under brittisk flagg.

Regler För herrarna gäller att lagen får endast innehålla tre spelare som är över 23 år. Det infördes 1992.

Arenor På grund av det stora antalet arenor som krävs för ett så stort mästerskap som de olympiska spelen, används ofta arenor som ligger långt bort från huvudorten, speciellt i de tidiga matcherna. Vid olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles spelades två tidiga matcher 3 200 kilometer från huvudorten.

Här är en lista över alla arenor som använts för den olympiska fotbollen.

Olympiskt spel Ort ArenaAten 1896Ingen fotbollsturneringParis 1900 Paris Vélodrome de VincennesSaint Louis 1904 Saint Louis, Missouri Francis FieldLondon 1908 London White City StadiumStockholm 1912 Stockholm Stockholms Olympiastadion (Solna) Råsunda IP (Västerort) Tranebergs IPAntwerpen 1920 Antwerpen Olympisch Stadion Royal Antwerp Football Club Stadium Bryssel Stade de l’Union St. Gilloise Gent Stade d’A.A. La GantoiseParis 1924 Paris Stade Olympique, Colombes Stade Bergeyre Stade de Paris, Saint-Ouen Stade Pershing, VincennesAmsterdam 1928 Amsterdam Olympisch Stadion Rotterdam Het Kasteel De Kuip Arnhem MonnikenhuizeLos Angeles 1932Ingen fotbollsturneringBerlin 1936 Berlin Olympiastadion Poststadion, Tiergarten Mommsenstadion, Charlottenburg Herta-BSC-PlatzLondon 1948 London Empire Stadium (Wembley Stadium) White Hart Lane, Tottenham Selhurst Park, Crystal Palace Craven Cottage, Fulham Griffin Park, Brentford Arsenal Stadium, Highbury Cricklefield Stadium, Ilford Green Pond Road Stadium, Walthamstow Champion Hill, Dulwich Brighton Goldstone Ground Portsmouth Fratton ParkHelsingfors 1952 Helsingfors Olympiastadion Åbo Kuppis stadion Tammerfors Ratina Stadion Lahtis Lahtis stadion Kotka Kotka stadionMelbourne 1956 Melbourne Melbourne Cricket Ground Football and Athletics Ground, Olympic ParkRom 1960 Rom Stadio Flaminio Florens Stadio Comunale Grosseto Stadio Comunale Livorno Stadio Ardenza Pescara Stadio Adriatico L'Aquila Stadio Comunale Neapel Stadio FuorigrottaTokyo 1964 Tokyo Olympiastadion Prince Chichibu Memorial Field Komazawa Stadium Omiya Football Stadium Yokohama Mitsuzawa StadiumMexico City 1968 Mexico City Aztekastadion Puebla Estadio Cuauhtémoc Guadalajara Estadio Jalisco León Estadio LeónMünchen 1972 München Olympiastadion Augsburg Rosenaustadion Ingolstadt ESV-Stadion Regensburg Jahnstadion Nürnberg Frankenstadion Passau Drei Flüsse StadionMontréal 1976 Montréal Stade Olympique Sherbrooke Municipal Stadium Toronto Varsity Stadium Ottawa Lansdowne StadiumMoskva 1980 Moskva Leninstadion Dynamostadion Leningrad Kirovstadion Kiev Republikanska stadion Minsk DinamostadionLos Angeles 1984 Pasadena, Kalifornien Rose Bowl Cambridge, Massachusetts Harvard Stadium Annapolis, Maryland Navy-Marine Corps Memorial Stadium Palo Alto Stanford StadiumSeoul 1988 Seoul Olympic Stadium Dongdaemun Stadium Daegu Daegu Civic Stadium Busan Busan Gudeok Stadium Gwangju Moodeung Stadium Daejeon Daejeon Hanbat StadiumBarcelona 1992 Barcelona Camp Nou Estadio Sarriá Sabadell Estadi de la Nova Creu Alta Zaragoza Estadio La Romareda Valencia MestallaAtlanta 1996 Athens, Georgia Sanford Stadium Orlando, Florida Citrus Bowl Birmingham, Alabama Legion Field Miami, Florida Miami Orange Bowl Washington, D.C. Robert F. Kennedy Memorial StadiumSydney 2000 Sydney Olympic Stadium Sydney Football Stadium Brisbane Brisbane Cricket Ground Adelaide Hindmarsh Stadium Canberra Bruce Stadium Melbourne Melbourne Cricket GroundAten 2004 Aten Olympic Stadium Karaiskaki Stadium Patras Pampeloponnisiako Stadium Volos Panthessaliko Stadium Thessaloniki Kaftanzoglio Stadium Iraklion Pankritio StadiumPeking 2008 Peking Pekings Nationalstadion Olympiska sportcentret Arbetarstadion Tianjin Tianjin Olympic Centre Stadium Shanghai Shanghai Stadium Qinhuangdao Qinhuangdao Olympic Sports Centre Stadium Shenyang Wulihe StadiumLondon 2012 London Wembley Stadium Glasgow Hampden Park Cardiff Millennium Stadium Coventry City of Coventry Stadium Manchester Old Trafford Newcastle upon Tyne St James' ParkRio de Janeiro 2016 Rio de Janeiro Maracanã São Paulo Morumbi Brasília Estádio Nacional de Brasília Salvador Arena Fonte Nova Belo Horizonte MineirãoTokyo 2020TokyoAjinomoto StadiumSaitamaSaitama StadiumKashimaKashima Soccer StadiumYokohamaNissan StadiumRifuMiyagi StadiumSapporoSapporo DomeParis 2024ParisParc des PrincesMarseilleStade de MarseilleLyonStade de LyonBordeauxStade de BordeauxSaint-ÉtienneStade Geoffroy-GuichardNiceStade de NiceNantesStade de la Beaujoire

Översikt

Deltagande nationer Herrar Notera: De nummer som finns refererar till antalet lag från varje land. De första mästerskapen var det vanligt med mer än ett lag.

Damer Siffrorna refererar till den placering laget fick i de olika spelen.

Herrarnas tävling Kvalifikationen sker i de olika världsdelarna. De flesta kontinentala föreningarna har en speciell cup i "Under-23-fotboll", men Europa använder medaljörerna från Uefas U21-mästerskap. Inför OS 2024, var det fördelade antalet platser:

Europa - 4 (inklusive Frankrike som värdnation) Asien - 3,5* Afrika - 3,5* Sydamerika - 2 Nordamerika - 2 Oceanien - 1 * Asien och Afrika spelar ett interkontinentalt playoff-kval om den sista OS-platsen

Damernas tävling Till skillnad från herrturneringen är damernas turnering en seniortävling som är jämförbar med VM i termer av konkurrens och prestige. Den första olympiska fotbollsturneringen för damer hölls 1996 i Atlanta. USA har dominerat turneringen med fyra guld 1996, 2004, 2008 och 2012 samt ett silver 2000 då de besegrades av Norge i finalen.

IOK tilldelar varje kontinent ett antal platser i turneringen. Vilka länder som kvalificerar sig bestäms av respektive kontinents fotbollsförbund, oftast genom kvalspel. UEFA tar istället ut de länder som placerar sig bäst i VM året innan.

2004 bestod turneringen av tio lag. Inför OS 2008 utökas turneringen till tolv lag.