miniatyr|Kiviksgraven även kallad Bredarör är ett stort röse. Begravningar under europeisk bronsålder hade klara traditioner i begravningsmaterialet. Dessa kan systematiseras i tre distinkta variationer: kremering då liket brändes, obränd begravning under flat mark (utan idag synliga spår ovan jord) och obränd i gravhög eller röse. Men det finns också många lokala variationer. Inom dessa tre övergripande begravningstraditioner finner man stora variationer i olika detaljer. Under tidig bronsålder och mellersta bronsåldern begravdes den döde vanligtvis obränd i en grävd grop utan markering, vad som benämns flatmarksbegravningar eller i en hög eller röse av olika dimensioner. Högbegravningar blev vanligare under mitten av bronsåldern, särskilt i västra och centrala Europa. Under yngre bronsålder var däremot det vanligaste begravningssättet att kremera den döde. Den döde brändes på bål och de brända benen begravdes i en grop (bengrop) eller i en urna (urnegrav). Flera gravar tillsammans bildade brandgravfält eller urnegravfält.
På många platser i Europa är endast få gravar kända. Gravarnas har förstörts under årtusenden, genom att de plöjts sönder, skeletten har lösts upp om marken på platsen hade sur mark. Arkeologernas metoder kan ha stor betydelse då det ibland bara finns färgspår, enstaka tänder eller gravgåvor bevarade av graven. Aktivitetsnivån för arkeologin inom området, det vill säga hur mycket man har grävt påverkar också. Trots eftersökningar på många platser med de allra senaste metoderna har ändå inga bronsåldersgravar påträffats så det finns områden med få fynd.
Flatmarksgravar av obrända Denna förhistoriska gravtyp kännetecknas av den saknar synliga markeringar ovan jord.
Detta var det vanligaste begravningssättet i Centraleuropa under tidig bronsålder, speciellt mellan floderna Rhen och Wisła, i Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Österrike och i Polen.Primas, M, 1977, Untersuchungen zu den Bestattungssitten der ausgehenden Kupfer- und frühen Bronzezeit. Grabbau, Bestattungsformen und Beigabensitten im südlichen Mitteleuropa, Bericht der Römisch-Germanischen Kommission 58, ss 1-160.Det hänger samman med Úněticekulturen som gravlade på gravfält under flat mark dock med undantag av statusgravar (se nedan). I det här området finns ett stort antal, ofta multipla, obrända flatmarksgravar oftast arrangerade enligt vissa bestämda regler. Den döde lades vanligtvis på sidan med benen något böjda, ibland låg han/hon på ryggen. Kvinnor och män låg ofta i bipolär opposition till varandra, alltid med ansiktet riktat åt samma väderstreck. Orientering mot solen tycks ha varit viktig. I olika områden kom gravarna ofta att uppföras på ett för trakten traditionellt sätt. Den döde placerades i en rektangulär eller en oval grop, åtskilliga i en kista av ek. I vissa gravar finns rester av stolphål, något som kan tolkas som att gravarna ursprungligen hade en överbyggnad. Spår av sådana överbyggnader, eller dödshus, kan hittas runt om Europa ända från stridsyxekulturen.Stuchlík, S. - Stuchlíková, J.. 1996: Pravěká pohřebiště v Moravské Nové Vsi - Hruškách, Studie Archeologického ústavu AV ČR v Brně XVI/1
Nästan undantagslöst uppvisar gravgåvor stora skillnader mellan män och kvinnor. Vapen är som väntat betydligt vanligare i mansgravar medan spännen är vanligare i kvinnogravar. Úněticekulturens gravgåvor var emellertid inte lika könsspecifika.Matoušek, V. 1982: Pohřební ritus rané únětické kultury v Čechách – Der Grabritus der frühen Aunjetitzer Kultur in Böhmen. Praehistorica X – Varia Archaeologica 3, Praha, ss 33-52 Keramik är vanligare i mansgravar, och förekommer nästan aldrig i barngravar. Fynd av bronsföremål görs däremot oftare i kvinnogravar och i barngravar än i mansgravar. Män gravlades med några få bronsföremål, mest vapen och ornament, medan kvinnor och barn kunde begravas med ett stort antal ornament. Detta skulle kunna tolkas som en tradition där rikedom skulle visas upp av kvinnor och barn, och där keramik skulle ge en indikation av hur många som sörjde den döde, ett sätt att visa den dödes sociala status.
Centraleuropa hade traditionen med flatmarksgravar, men det finns undantag i form av praktgravar. De mest kända undantagen är de stora högarna i Leubingen och Helmsdorf, Tyskland och i Lęki Male i västra Polen.Coles J.M. & Harding A.F. 1979: The BRONZE AGE IN EUROPE: An Introduction to the Prehistory of Europe, c.2000-700 BC. Methuen, London Dessa högar som på tyska kallas Furstengräber var mycket stora och innehöll rika gravgåvor. De var utrustade med välutvecklade timmerkonstruktioner, som har kunnat dateras med dendorkronologi. Andra gravar under perioden kan ha haft liknade konstruktion, som inte har bevarats lika väl till eftervärlden.
Begravning i hög
Att begrava en avliden i en hög var en tradition som förekom i många delar av Europa. Detta skulle kunna benämnas som standardsättet vid begravningar under den tidigare delen av bronsåldern i östra, norra och nordvästra Europa, medan det var mer sparsamt förekommande i andra delar av Europa. Så förhöll det sig exempelvis under tidig bronsålder i Centraleuropa och under mellersta bronsåldern utanför höggravskulturen. I Urnefältskulturen uppträder högbegravningar sparsamt. Där gravhögar existerar är dessa oftast väl synliga landmärken.
Nordvästra Europa miniatyr|Disc barrow I Storbritannien delas höggravar in i två typer; de som är relativt stora och omgivna av ett dike, och de som är mycket små och som omges av ett dike på lite avstånd från högen "disc barrows". De stora gravarna brukar i sin tur delas in i gravar med ett lite större avstånd ("berm") mellan gravhög och dike ("bell") och de som är utan dike ("bowl"). Mängden gravar tas gärna som en indikation för den dåtida befolkningstätheten med undantag för särskilda ceremoniella platser som Stonehenge och Avebury dit avlidna kunde forslas från ett större omland. Storbritannien, Nederländerna och Belgien har de högsta koncentrationerna av höggravar i Europa.C. Ampe, J. Bourgeois, Ph. Crombé, L. Fockedey, R. Langohr, M. Meganck, Jacques Semey, M. Van Strydonck, K. Verlaeckt, The circular view. Aerial photography and the discovery of Bronze Age funerary monuments in East- and West-Flanders (Belgium). Germania, 1996, 74 (1), ss 45-94.
Förutom mängden gravar inom ett område är deras placering, linjärt eller koncentriskt, deras planering samt deras påverkan på landskapet, så som exempelvis i Stonehenge, en viktig indikator på kontinuitet över århundradena.Fleming, A., 1971 Territorial patterns in Bronze Age Wessex, Proc. Prehist. Soc- 37, ss 138-66 En slående detalj beträffande gravskicken var seden att placera graven inom en kantkedja eller markering. Ibland var markeringen ganska enkel, ibland var den väl utformad. Variationsrikedomen är tämligen stor. I Storbritannien och i Nederländerna är poster eller ringformationer kring gravarna vanligast.
Cirkelformen har ansetts som viktig i dåtidens symbolik. Det är samma tanke som ligger bakom de så kallade henge-monumenten, exempelvis i Stonehenge och i de så kallade stencirklarna. Huruvida ringmarkeringen var en del av själva uppförandet av gravhögen eller om den utgjorde en del av de ritualer som föregick uppförandet kan man bara gissa sig till. I Nederländerna tycks ringmarkeringen ha varit en del av själva gravhögen medan den i Storbritannien tycks ha varit en tillfällig konstruktion. De semipermanenta ringmarkeringarna skulle kunna ha uppförts som en markering av ritualområdet innan själva den permanenta gravhögen uppfördes eller vara en del av en särskild gravbyggnad som uppfördes vid tiden för begravningen.Allen, M.J., Morris, M., and Clark, R.H., 1995. Food for the living: re-assessment of a Bronze Barrow at Buckskin, Basingstoke, Hampshire, Proceedings of the Prehistoric Society 61, ss 157-189
Helt klart är, att uppförandet av själva gravhögen var det sista steget i begravningsritualen. Att sedan ytterligare efterbegravningar skedde i gravhögen är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Ett flertal aktiviteter som föregick gravritualen innan gravhögen uppfördes är tänkbara. I Bretagne delas gravarna upp i två typer beroende på fyndföremålen: gravar med pilspetsar och gravar med krukor. Den senare typen med krukor antas vara en begravningstradition från senare delen av mellersta bronsåldern. I några gravar som innehåller stenkistor har både pilspetsar och krukor påträffats, något som kan ha betydelse, eftersom sådana gravar är vanliga i Storbritannien.J. Briard, J. Bourhis, H. Cabillic, Y. Onnee, 1979, Tumulus et coffres à Plouhinec (Finistère). Les fouilles de Kergoglay Bretagne har en anknytning till det närbelägna England.
I Frankrike är högbegravningar från tidig bronsålder sällsynta med undantag för några regioner; förutom i Bretagne förekommer sådana endast i Normandie och Alsace. I Nederländerna finns det flest höggravar i norra och södra delen av landet. Bevarandet av höggravar har starkt påverkats av odlingen i landskapet. Många gravhögar har överplöjts och försvunnit. Det är dock rimligt att tänka sig att de var lika vanliga i Nederländerna som i England och Danmark.
Norra Europa miniatyr|Gravhög från bronsåldern i Gårdstånga, Skåne. Eftersom bronsåldern började senare i detta område var gravhögar dominerande från början av bronsåldern. Gravhögar och gravrösen är synnerligen vanliga i norra Europa. På Jylland och i närliggande områden i Tyskland är landskapet översållat av gravhögar. Minst 40 000 gravar finns registrerade. Även om många gravar skulle vara från vikingatid är det stora flertalet säkert från bronsåldern. Åtskilliga områden i Sverige är välkända för sina många gravhögar och gravrösen. I Skåne och på västkusten kan man hitta dem väl synliga på öar och uddar i kustnära lägen. Bjärehalvön är den del av Skåne som har flest registrerade gravhögar. Det finns drygt 700 registrerade gravhögar på Bjäre varav bortåt 100 har en diameter på 20 meter eller mer. Den pampigaste kallas Dagshög och är Skånes största. Därtill finns omkring 40 gravrösen på Bjärehalvön.
Mycket arbetskrävande byggen som höggravar avsåg också att utgöra ett iögonenfallande landmärke, väl synligt för alla förbifarande, med budskapet att här har mäktiga män levat. Gravhögarna har oftast placerats i markerade krönlägen, ibland utmed äldre vägar eller fullt synliga för sjöfarande.
Gravhögar innehåller vanligtvis en primärgrav, oftast i mitten. Själva graven kan vara en hällkista, en grop där en kista av urholkad ekstam har placerats., ofta täcks eller omges graven av en stensättning eller mittröse. Vetenskapen har svårt att veta hur vanligt det var i Skandinavien att människor på bronsåldern begravdes i högar. Det är svårt att veta hur många högar som ursprungligen fanns. Det är svårt att veta hur stor den lokala befolkningen var. Även om gravhögarna är vanliga, och de gravlagda i högarna är många fler än högarna, menar många arkeologer likafullt att de gravlagda inte representerar hela befolkningen under perioden. Gravsättning i högar och rösen var troligtvis inte förunnade större delen av befolkningen. Möjligen är det bara eliten i samhället som syns i det arkeologiska källmaterialet. Att andra delar av befolkningen än eliten har begravts på andra sätt visar studien Bronsålderns fotfolket. Där visas att flatmarksgravar användes ofta och att man också efterbegravde i hällkistor under bronsåldern.