KakapoBirdLife Sverige: Taxonomikommittén. 2025. Officiella svenska namn på alla världens fågelarter, version 2025. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/ (Strigops habroptilus), ibland kallad ugglepapegoja, är en nattaktiv papegojart med gulgrön fjäderdräkt.AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025 Den är endemisk för Nya Zeeland., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007
Kakapon känns igen på en distinkt ansiktsrundel av sensoriska, morrhårsliknande fjädrar, en stor grå näbb, korta ben, stora fötter, och vingar och stjärt av relativt kort längd. Den har en kombination av egenskaper som gör den unik. Den är den enda papegojarten som inte kan flyga i egentlig mening, även om den kan glidflyga korta sträckor. Kakapon är också den tyngsta av papegojorna. Kakapon är gräsätare och har en tydlig könsdimorfism i kroppsstorlek samt låg basalomsättning. Hanen deltar inte i omsorgen om ungarna och den är den enda papegojarten som har en polygyn parningslek, där hannen visar upp sig inför många honor (liknande orrspel). Den är också möjligen en av världens mest långlivade fåglar, möjligen uppåt 100 år. , refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007
Dess anatomi är ett typexempel på tendensen för fåglars evolution på havsöar med få predatorer och god tillgång på föda: termodynamisk effektivitet på bekostnad av flygförmåga, reducerade vingmuskler och generellt robust kroppsbyggnad.
Kakapo är den enda arten i släktet Strigops som tillhör den distinkta ugglefamiljen maoripapegojor (Strigopidae).
Kakapon är akut hotad, med bara 325 kända levande individer, vilka alla har fått individuella namn. Under 2026 passerade antalet Kakapos 300 stycken för första gången på 75 år. 90 ungar lades till listan över kända exemplar den 1 september 2026.
Kakapons föregångare invandrade till Nya Zeelands öar i förhistorisk tid. I frånvaron av stora rovdjur förlorade den förmågan att flyga. Med den polynesiska och europeiska kolonisationen och införandet av rovdjur som katter, råttor, hermeliner och hundar utplånades nästan alla kakapoer. Ansträngningarna att bevara arten påbörjades på 1890-talet, men var inte särskilt framgångsrika, förrän kakapoåterhämtningsplanen genomfördes på 1980-talet. I november 2005 hölls kakapoer på fyra rovdjursfria öar, Maud Island, Chalky Island (Te Kakahu), Codfish Island (Whenua Hou) och Anchor Island, där de hålls under noggrann uppsikt. På två stora öar i fjordlandet, Resolution Island och Secretary Island, har storskaliga åtgärder för ekologisk restaurering genomförts för att bereda självförsörjande ekosystem med lämpliga habitat för kakapo.
Bevarandet av kakapon har gjort arten välkänd. Många böcker och dokumentärer som beskriver kakapons situation har producerats på senare tid. Två av de mest betydelsefulla dokumentärerna, som båda gjordes av NHNZ, är Kakapo - Night Parrot (1982) och To Save the Kakapo (1997). BBC:s enhet för naturhistoria har också tagit upp kakapon, exempelvis i ett inslag med Sir David Attenborough i Fåglarnas liv. Den var också ett av de akut hotade djur som Douglas Adams och Mark Carwardine gav sig ut för att hitta för radioserien och boken Sista chansen.
Kakapo, vilket betyder "natt-papegoja" på maori, har liksom många andra fågelarter, historiskt varit viktig för maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning, och förekommer i många traditionella legender och folktro.
Utseende och läte thumb|left|Foto av en ettårig kakapo på Codfish Island Kakapon tillhör de största papegojorna och är genom sin täta fjäderbeklädnad nästan lika stor som en berguv. Hannar blir upp till 60 centimeter stora och väger mellan 2 och 4 kilogram som vuxna., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007 Kakapoer saknar flygförmåga. De har korta vingar i förhållande till sin kroppsstorlek och saknar det framträdande bröstben som håller fast flygmusklerna hos andra fåglar. De använder sina vingar för att balansera och som stöd, samt när de hoppar från träd. Till skillnad från andra landlevande fåglar kan kakapon samla stora mängder kroppsfett för att lagra energi. Detta gör kakapon till den tyngsta papegojarten. thumb|"Morrhåren" runt näbben Kakapons överkropp har gulaktigt mossgröna fjädrar med svarta eller mörkt brungrå ränder eller fläckar. Detta gör att den smälter väl in i den inhemska växtligheten. Graderna av fläckighet, färgton och färgintensitet kan variera starkt mellan individer. Det har observerats på museiexemplar att vissa fåglar har haft helt gul färgning. Bröstet och sidorna är gulgröna med gula inslag. Buk, understjärt, hals och ansikte är övervägande gulaktiga, med blekgröna inslag och svagt fläckade med brungrått. Eftersom fjädrarna inte behöver den styrka och styvhet som krävs för flygning är de ovanligt mjuka, vilket har gett arten dess artepitet habroptilus. Kakapon har en iögonfallande ansiktsslöja av fina fjädrar, som också täcker pannan och omfattar örontrakten och får fågelns huvud att påminna om en ugglas. Ansiktsslöjan har en blekt halmgul färg, som endast i örontrakten har en anstrykning åt olivbrunt. Näbben är omgiven av fina "morrhår", som fågeln använder för att känna av marken och navigera när den går med huvudet sänkt. Näbbhalvorna är mestadels elfenbensfärgade, men en del av övernäbben är blågrå. Ögonen är mörkbruna. Kakapons fötter är stora, fjälliga och, som hos alla papegojor, zygodaktyla (två tår pekar framåt och två bakåt). Den har framträdande klor som är särskilt användbara för klättring. Ändarna på stjärtfjädrarna blir ofta slitna av att ständigt släpas på marken. thumb|Ljudet av kakapohane som spelar. Om det typiska lågtoniga ljudet inte kan höras, försök att lyssna till den alternativa versionen nedan. thumb|Alternativ version där tonhöjden har ökats med 50% Honor kan lätt urskiljas från hannar på grund av några framträdande skillnader: de har smalt och mindre kupigt huvud, deras näbbar är smalare och proportionellt lägre, deras vaxhud och näsborrar är mindre, deras ben och fötter är slankare och rosaaktigt grå och deras stjärtar är proportionellt längre. Fjäderdräktens färgning skiljer sig inte så mycket från hannarnas, men tonen är mer diskret, med mindre gult och fläckigt. De tenderar att göra mer motstånd och vara mer aggressiva än hannar när man hanterar dem. Honor som ruvar urskiljs också genom en bar ruvningsfläck på buken.
Läte Liksom många andra papegojor har kakapon ett antal olika läten. Förutom "bommanden" och "tjinganden" i deras parningsläte kraxar den ofta skraark för att ange sitt läge för andra fåglar.
Kakapons läte är ett hest kraxande, som övergår i ett missljudande skrik, när fågeln utsätts för någon sinnesrörelse eller är hungrig.
Systematik Kakapon tillhör en liten grupp med papegojarter på Nya Zeeland som är så pass distinkta att de idag placeras i den egna familjen maoripapegojor (Strigopidae). Även inom denna familj uppvisar den en sådan särart att den placeras i det egna släktet Strigops. Familjen Strigopidae beskrevs redan 1849 av Bonaparte men dess taxonomi, precis som papegojornas hela systematik har varit mycket omdiskuterad. Bland annat har forskare tidigare pekat på likheter mellan kakapon och de australienska papegojorna markpapegoja (Pezoporus wallicus) och nattpapegoja (Pezoporus occidentalis)Smith, G.A. (1975) Systematics of parrots. Ibis 117: 18–66., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007 och kakapon har ofta placerats i familjen Psittacidae, ibland i underfamiljen Psittacinae och ibland i den egna underfamiljen Strigopinae.Turbott, E.G. (1990) Checklist of the birds of New Zealand and the Ross Dependency, Antarctica. Random Century, in association with the Ornithological Society of New Zealand, Auckland. Refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007 Merparten av världens auktoriteter erkänner idag familjen maoripapegojor och kakapons placering i det egna släktet, men vissa argumenterar att familjens två släkten istället borde behandlas som enskilda familjer: Nestoridae och Strigopidae.
Ekologi och beteende
De enda inhemska däggdjuren i Nya Zeeland är tre arter av små fladdermöss (en utdöd). Det verkar som om kakapon - liksom många av Nya Zeelands fågelarter - har utvecklats till att fylla en ekologisk nisch som vanligen upptas av olika däggdjursarter. Före människornas ankomst var kakapoerna i stor utsträckning spridda över Nya Zeelands tre huvudöar. De bodde i ett antal olika biotoper, däribland landskap med grästuvor, busksnår och kustområden. De bodde också i skogar, bland annat sådana som dominerades av Podocarpaceae, sydbokar, Beilschmiedia tawa och Metrosideros umbellata.
Kakapoer är främst aktiva på natten. De sover under skydd i träd eller på marken under dagen och genomströvar sina territorier på natten. Kakapoer kan inte flyga, men de är mycket skickliga på att klättra och kan nå de högsta trädens kronor. Eftersom de har förlorat sin flygförmåga har de utvecklat starka ben. De rör sig ofta genom en snabb "joggningsliknande" gångstil som den kan förflytta sig flera kilometer med. Honan gör två returfärder varje natt under ruvningen från sitt bo till födokällan upp till 1 km bort, refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007 och hannar går från sina hemområden till häckningsplatsen upp till 5 km bort under häckningssäsongen (oktober–januari)., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007
Kakapoer har ett välutvecklat luktsinne, som passar deras nattliga livsstil.Hagelin, Julie C. (2004). Observations on the olfactory ability of the Kakapo Strigops habroptilus, the critically endangered parrot of New Zealand. IBIS 146: 161–164, refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007 De kan skilja mellan lukter medan de födosöker. Detta beteende har endast beskrivits hos en annan art av papegoja. Kakapoer kan lukta sig till vilken föda som är giftig och vilken som är nyttig.
För att kunna flyga klättrar kakapon först upp i ett ihåligt träd som den kan kasta sig ut i luften från. Därifrån flyger den till en lägre punkt på ett annat träd, men arbetar sig åter upp på detta, hastigt klättrande med användning även av stjärten. Vingarna rörs ganska lite, för att inte säga obetydligt.
Kakapoer är nyfikna och har interagerat med människor. Viltvårdare och frivilliga har haft omfattande kontakter med vissa kakapoer, och de har omvittnat särskilda personligheter.
Ett beteende som inte har gynnat kakapoerna på senare tid är deras reaktion på hot. När kakapoer känner sig hotade står de stilla och hoppas smälta in i växtligheten som de liknar. Detta var en bra strategi för att lura deras huvudsakliga inhemska predator, den jättelika Haasts örn. Det försvarar dem dock inte mot deras nya däggdjursfiender (förvildade katter och hundar), som använder sig av sina goda luktsinnen. Ett typiskt sätt för människor att jaga kakapoer är att släppa loss tränade hundar., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007
Föda
Kakapons näbb är särskilt anpassad för att finmala föda. Av denna anledning har kakapoer mycket små muskelmagar jämfört med andra fåglar av deras storlek. De är i allmänhet växtätare som livnär sig på inhemska växter, frön, frukter, pollen och till och med splintved på träd. En undersökning från 1984 identifierade 25 växtarter som kakapoföda. De är särskilt förtjusta i frukten från trädet Dacrydium cupressinum, och äter enbart denna under perioder när den finns i stor mängd. Kakapoer har en karakteristisk vana att gripa tag i ett löv eller ormbunksblad med en fot och skrapa ut de näringsrika delarna av växten med näbben och lämna en boll av osmältbar fiber. Dessa små växtfiberklumpar är ett utmärkande tecken på att kakapoer finns i närheten., refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007, refererad i Kakapo i engelskspråkiga Wikipedia, läst 1 augusti 2007