En träl (fornnordiska þræl eller þræll, troligen ursprungligen betydande ungefär 'springpojke') var en slav under nordisk järnålder och medeltid. Termen avsåg ursprungligen endast män; den kvinnliga motsvarigheten hette ambátt (troligen av galliskt latins ambactus, 'tjänare'). Det juridiska och sociala tillstånd de levde under kallades träldom och var en form av slaveri.
Historik
Alla mer detaljerade källor som finns om träldomen stammar från medeltiden, då fenomenet var på tillbakagång, vilket gör det svårt att uttala sig om hur systemet såg ut under tidigare år.Harrison (2006), s. 242 Speciellt är det svårt att avgöra exakt vilken status någon som tidigare benämns som "þræl" eller "ambátt" hade; orden i sig implicerar inte ofrihet och det är möjligt att deras betydelse ändrats.Harrison (2006), s. 237 Det finns dock tydliga tecken på att slaveri förekom under järnåldern: den arabiske köpmannen Ibn Fadlan har beskrivit hur nordbor handlade med slavar och även offrade dessa på gravbål, och vissa utgrävda nordiska gravar innehåller lämningar som tolkats som rester av trälar som använts som gravoffer.Harrison (2006), s. 239-241
Bakgrund och trälhandel
En människa kunde hamna i träldom på olika vis. Det vanligaste torde ha varit genom arv, då träldom var ärftligt. Träldom kunde även vara frivilligt efter nederlag, eller ett straff på begränsad tid eller livstid.
Gåvträlar var personer som själva valt att överlämna sig på grund av svält, skulder eller andra skäl (att ge sig frivilligt som träl kallades även Flatföring Lindkvist & Ågren (1997), s. 40). Flatföring, att själv övergå till träldom, var den första formen av träldom som förbjöds.
Trälar kunde också tas under krigståg. Det var en vanlig krigslag i alla antika samhällen att krigsfångar var legitima slavar, om de inte hade blivit frigivna genom lösensumma. Det var vanligt för exempelvis norrmän att ta trälar under krigståg i Sverige och Danmark, och tvärtom: stridigheter mellan olika klaner och lokala hövdingar gjorde att detta var vanligare än vad som skulle bli fallet när länderna enades, och inte längre styrdes av lokala hövdingar.Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31 Så sent som år 1226 omtalas till exempel, att innevånarna på Ösel hade gjort en slavräd till Sverige, där de tillfångatagit många kvinnor och flickor som slavar, och att öselborna brukade sälja trälar till kurerna.Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 39-41
Vikingarna tog även trälar under krigståg i andra länder, vilket var ett huvudsyfte med plundringstågen.Harrison (2006), s. 245 Dessa trälar såldes sedan vidare. I viss mån kan de också ha köpt trälar och sålt dem vidare. Det har framlagts en teori av vissa om att trelleborgarna uppstod som marknader eller förvaringsplatser för trälar. Ett av de mer kända fallen när det gäller vikingatida slavar kan man läsa om i berättelsen om Melkorka.
Slavhandel Under vikingatiden utgjorde bland annat de brittiska öarna i väster och Finland och Baltikum i öster viktiga källor för slavar, både för att hålla kvar i Skandinavien, och för att sälja vidare.Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 31-32 Vikingarna bedrev en omfattande slavhandel med både det kristna Europa och med det muslimska Mellanöstern.
Slavhandel västerut Allteftersom kristendomen bredde ut sig i norra Europa blev efterfrågan på icke-kristna trälar större. Kristna fick inte hålla andra kristna som slavar, och det uppkom därför en växande efterfrågan på icke kristna trälar i Europa. Vikingarna upprätthöll en aktiv handel med icke kristna trälar till det kristna Europa.
Denna slavhandel var som mest intensiv mellan 800- och 1000-talet. Slavleden till det kristna Europa gick via hedniska handelsmän längs floden Elbe och vidare därifrån in i det kristna Europa, bland annat Verdun, Koblenz och Arles ned till Medelhavet.Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33-35 Under 1100-talet dog slavmarknaden i norra Europa ut: efter 1100-talets slut omtalas inte längre någon slavmarknad i Tyskland.
Vissa kristna brittiska fångar kunde också säljas till muslimer i Västeuropa: de kunde säljas på slavhandeln i Dublin, varifrån de såldes vidare till slaveri i al-Andalus,
Slavhandel österut En annan trälhandel gick till det muslimska Mellanöstern. Muslimer fick inte hålla andra muslimer som slavar, och det fanns därför en stor efterfrågan på icke muslimska trälar i Mellanöstern. I detta fall sålde vikingarna både hedningar och kristna som trälar till Mellanöstern. Araberna kallade dessa vita slavar för saqaliba, och de var troligen både slaver, balter och finnar samt från västra Europa.The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 . s. 256-257
De personer som tillfångatogs av vikingarna under deras räder i Västeuropa, som Irland, transporterades till Haithabu i Danmark eller till Brännö vid Göta älv, och därifrån över Östersjön vidare via Volgas handelsrutt till Ryssland, där slavarna såldes till muslimska köpmän i utbyte mot de silver-dirham och det siden som har återfunnits i Birka, Wollin och Dublin; The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 91 under 700- och 800-talen gick slavhandeln mellan vikingarna och den muslimska världen främst via KhazarriketThe World of the Khazars: New Perspectives. Selected Papers from the Jerusalem 1999 International Khazar Colloquium. (2007). Nederländerna: Brill. p. 232, men från cirka 900 och framåt gick den genom via Volgabulgariska riket, varifrån slavarna transporterades via Khwarizm till Samanidernas slavmarknad i Bukhara i Centralasien och därifrån vidare till slaveri i Abbasidkalifatet i Mellanöstern.The New Cambridge Medieval History: Volume 3, C.900-c.1024. (1995). Storbritannien: Cambridge University Press. s. 504
Denna slavled fungerade från åtminstone 786 till 1009, när silvermynt från Samaniderna hittats i Skandinavien, och de människor som kidnappades under vikingarnas räder i Västeuropa såldes troligen just av vikingarna till araberna i Centralasien (slavhandeln i Bukhara), en handel som var så lukrativ att den kan ha bidragit till vikingarnas räder i Västeuropa, som var en av deras källor för slavhandeln.The slave trade of European women to the Middle East and Asia from antiquity to the ninth century. by Kathryn Ann Hain. Department of History The University of Utah. December 2016. Copyright © Kathryn Ann Hain 2016. All Rights Reserved. https://collections.lib.utah.edu/ark:/87278/s6616pp7 .
Slavleden till den muslimska världen gick först via Donau, men från 900-talet främst längst Volgas handelsrutt till Ryssland. I Ryssland sålde vikingarna trälar till bysantinarna nedåt slavhandeln på Svarta havet, eller åt arabiska handelsmän, som sedan skeppade dessa vidare till Mellanöstern, ofta via Kaspiska havet och Persien.
Upphörande När vikingarna själva hade blivit kristna, var de likt andra kristna inte tillåtna att ta kristna som slavar. Kristna kyrkan tillät dock att kristna tog icke kristna som slavar. Baltikum och Finland, där innevånarna länge fortsatte att vara hedningar, var sedan Skandinavien hade kristnats fortfarande en legitim källa för kristna slavhandlare.Jukka Jari Korpela:Slaves from the North: Finns and Karelians in the East European Slave Trade ... s. 33
Rättslig ställning
Trälar var rättslösa; de stod alltså utan några rättigheter överhuvudtaget, och kunde köpas och säljas. Trälarna saknade personlig säkerhet och sågs som sin ägares egendom. Om en ägare förgrep sig på sin egen träl fanns det inget straff att ta till, men om någon förgrep sig på någon annans träl blev denne skyldig att betala böter till trälens ägare.Hans Almgren mflr. "Alla tiders historia" 1996 Gleerups Förlag
Trälen föraktades såsom både dum och feg. Dödsförakt var den frie mannens främsta dygd. Men trälen "fann den dagen dyster, då han doge från svinen". Det urgamla föraktet för denna tjänande klass i forntiden visade sig starkast genom att man inte hyste den ringaste betänklighet att offra en träls liv, när helst det var fördelaktigt. Till detta kunde även män som annars prisas såsom storsinta göra sig skyldiga. När det gällde trälen kom inga samvetsbetänkligheter i fråga. Så kroppsligen och andligen usel ansågs han i själva verket vara. Flera vikingasagor vittnar om denna syn på trälen.
Husbonden fick behandla sin träl fullkomligt godtyckligt, till och med ta hans liv: "Om husbonden eller husfrun eller deras barn tillfogar träl någon skada – dråp eller sår – vare allt saklöst." Ville man beteckna att någon var fullkomligt rättslös, sade man att han "ej hade mera rätt än en hudstruken huskona", det vill säga trälinna.
Husbonden var ansvarig för trälens förbrytelser på samma sätt som han var ansvarig om hans hund bet någon eller om hans boskap gick in i grannens grödor. Om en träl begick ett brott, fick husbonden antingen betala böterna eller överlämna trälen till den person som denne hade förbrutit sig emot. "Dräper träl en fri man", säger Skånelagen, ska husbonden "utlämna trälen till den dräptes fränder" och betala sex marks böter, "eller behålle han sin träl och böte nio mark". Vissa landskapslagar tycks dock ha försökt förhindra att husbonden använde den bekväma utvägen att överlämna den brottsliga trälen. Östgötalagen stadgade exempelvis att om husbonden istället för att betala böterna överlämnade sin brottslige träl, hade målsägaren rätt att hänga den utlämnade trälens kropp i en ekvidja vid grindstolpen till ägarens gård. Om husbonden högg ner liket innan vidjan ruttnade, skulle han böta 40 mark.
Levnadsförhållanden
I tidiga lagtexter – alla landskapslagar utom Hälsingelagen – förekommer hänvisningar till slaveri, och man kan där utläsa att arbetsslavarna sysslade med skötseln av boskapen, fiskade och arbetade i skogen om de var manliga; och att de lagade mat, mjölkade kor, skötte handkvarnar och hölls som bihustrur om de var kvinnliga. Såväl fria som ofria arbetade troligen även med att bärga skördar och att bygga inhägnader för boskap.Harrison (2006), s. 246-247
Av den gamla Västgötalagen framgår vilka trälkvinnans vanligaste sysslor var. Om en trälkvinna får barn, till vilket en fri bonde är fader, skall denne enligt lagen ersätta trälinnans ägare för den förlust i dagsverken som han gör genom hennes barnsbörd, till dess kvinnan "gitter kvarn draga och ko mjölka".
Någorlunda rika hushåll hade troligen mellan tre och åtta tjänare, av vilka en del troligen var trälar hela eller delar av livet. På större gårdar kunde det enligt de isländska sagorna finnas 10–15 trälar, och stormannen Erling Skjalgsson i Norge uppgavs ha haft 30 slavar på sin huvudgård.Harrison (2006), s. 247
Brytar
Brytar var förvaltare på huvudgårdar som inte ägaren själv bodde på. Enligt norska landskapslagar från 1000- och 1100-talen var bryten ofri, men i danska lagar från slutet av 1100-talet och 1200-talet är alla brytar fria, vilket tyder på att deras juridiska status förändrats över tiden.Harrison (2006), s. 249-251
Fostrar