Rysslands historia

Rysslands historia har i stor utsträckning präglats av dess geografi, främst med avseende till dess storlek, och även dess till stor del ogynnsamma klimat.

Allmänt Rysslands historia har på många sätt präglats av landets geografi, klimat och fördelning av befolkningen. Landets norra del består av tundra och tajga, vilket gjort att jordbruket inte fått något större fäste där. De södra delarna består av stäpp, har varit glesbefolkade historiskt och svåra att försvara, delvis på grund av det saknas naturliga gränser. Ryssland saknar isfria hamnar och har legat långt från världshaven, samtidigt som det finns gott om floder som har fungerat som transportleder.

Landets storlek och att Ryssland varit så glesbefolkat bidrog även till att feodalismen inte etablerades på samma sätt som i Västeuropa. Förutsättningarna för feodalismens nära lojalitetsband och särskilda former för jordägande saknades. I stället växte en stark centralmakt fram. Klimatet med dess begränsade odlingssäsong drev å sin sida på starka kollektiva strukturer som har präglat det sociala livet.

Förhistoria

Paleolitikum De allra äldsta kända bosättningarna i europeiska Ryssland har återfunnits i landets södra delar, då från tidig paleolitikum. Från senare delar av paleolitikum har boplatser hittats i fler delar av europeiska Ryssland, där en känd fyndplats är Sungir utanför staden Vladimir.

Neolitikum Från och med början av neolitikum kan förhistorian i området som är dagens Ryssland delas upp i följande zoner: 1) svartahavskusten och Nordkaukasien, 2) stäppen och vissa områden av skogsstäppen, 3) södra skogszonen, samt 4) tajgan och tundran.

De första spåren från jordbruk har funnits vid svartahavskusten från 4000-talet f.Kr. På stäpperna etablerades jordbruk och boskapsskötsel under 3000-talet. I skogsområdena introducerades kamkeramik hos folken som bedrev fångstkultur. Troligen kom influenserna från Sperrings- och Narvakulturen som levde i områden runt dagens Finland, respektive Baltikum.

På stäpperna under 2000-talet f.Kr. levde folk tillhörande Jamnakulturen (även känd som gropgravkulturen). I gruppen var särskilt hästen viktig, vilket bland annat kan ses i att vagnar har lagts i gravarna. Gravarna har sedan täckts av högar, kallade kurganer. miniatyr|Yxa i brons från Ananjinokulturen, från 600-400-talet f.Kr.

Bronsålder Strax före Jamnakulturen hade man i Kaukasus och Kazakstan börjat framställa koppar. I norra Kaukasus växte det fram samhällen med en mer invecklad struktur än vad man tidigare haft, exempelvis Majkop.

Under bronsåldern hade områdena runt Uralbergen en central roll och i närheten av bergskedjan (i de östra delarna av Europeiska Ryssland) utvecklade ananjinokulturen järnframställning mot slutet av bronsåldern.

Slutet av förhistorien Strax innan dagens Ryssland gick in i historisk tid formades kulturer och folkgrupper som skulle fortsätta in i den historiska eran. En rad folkslag levde i stäppzonerna, däribland skyter, hunner, avarer, sarmater och bulgarer. I skogarna levde finska och baltiska folk. Runt 700-talet e.Kr. kan man börja spåra det volgabulgariska riket i arkeologiskt material.

Det var sannolikt först under 700- och 800-talen som den slaviska invandringen från sydväst nådde det område som idag är Ryssland.

Slavernas ursprung Slaviska folk hade spritt sig, troligen från ett ursprungligt område kring Karpaterna, i en västslavisk gren upp mot Polen, Tjeckien och Slovakien, en sydslavisk gren mot Balkan och en östslavisk ut över Ukrainas skog- och skog-stäpps områden och framför allt bosatt sig längs floderna. De levde framför allt av jordbruk och boskapsskötsel samt en del jakt, fiske och biskötsel. Från 600-talet fram till idag blir östslaverna den dominerande etniska gruppen i framtida statsbildningar i östra Europa.

Innan kristendomen kom till slaverna utövade de för det mesta en sorts hednisk religion med olika inriktningar, som något liknar den fornnordiska. Ritualer och offer utfördes dock likt den keltiska och till skillnad från den germanska traditionen enbart av särskilda präster. Det finns i stort sett inga lämningar från offerplatser eller avgudar, då dessa noggrant har förstörts efter kristendomens intåg. Kyrkan fick ändock anpassa sig en hel del efter hedniska traditioner och högtider som i mindre utsträckning finns kvar än idag, särskilt bland de ortodoxa syd- och östslaverna. Till dessa räknas bland andra "Ivana Kupala" och "Maslenitsa" – motsvarigheter till svenska midsommar och Valborgsmässoafton.

Kievrus

Kievrus eller Kievriket var den första historiskt belagda centralmakten i områden som idag är en del av Ryssland och Ukraina båda länderna kan sägas vara sprungna ur det kievrusiska riket. Nationalencyklopedin definierar rikets kultur som kievrysk, detta till skillnad från den moskvaryska kultur som ledde till bildandet av dagens Ryssland."Ryssland". NE.se. Läst 3 januari 2014.

Rikets ursprung Enligt Nestorskrönikan var det på 800-talet e.Kr. stor oreda bland de slaviska stammarna, där dessa förde krig mot varandra i ett enligt krönikan laglöst tillstånd. Mot bakgrund av det kaotiska tillståndet i landet ska då slaverna ha bjudit in varjager (vikingar) från Skandinavien för att dessa skulle styra över landet. Syftet var att upprätta ett stabilt styre som skulle garantera fred, säkerhet och trygg handel. Troligen var det en lång process där olika slaviska stammar gradvis accepterade vikingastyret, snarare än en enskild händelse. miniatyr|Storfurste Vladimir I med sin druzjina bestående av varjager (vikingar) Det råder i viss utsträckning delade meningar huruvida den styrande eliten verkligen kom från Skandinavien. Den ena gruppen - normanisterna - argumenterar för att den kievruriska ledningen var av skandinaviskt ursprung, medan antinormanisterna argumenterar för att den styrande gruppen kom från en slaviskt bakgrund. Den normanistiska linjen anses generellt stå på en mer stabil historisk grund.

Statsskicket Vikingarna upprättade befästa städer längs med handelsrutten från Skandinavien till Bysans, särskilt längs floderna Volchov, Daugava och Dnepr. Den sydligaste staden längs rutten var Kiev, som också blev rikets huvudstad. Kiev styrdes av en kagan, sedermera kallad storfurste. De nya ledarna från väster började snart umgås tätare med sina slaviska undersåtar och det dröjde inte länge innan skandinaverna hade börjat prata samma språk som slaverna. Så småningom uppstod det i Kievriket ett gemensamt östslaviskt språk och en östslavisk kultur. Samtidigt fanns det i landet en tydlig hierarki där fursten och hans druzjina (beväpnade hantlangare) utgjorde eliten.

Under den här tiden styrdes byarna av en byaförsamling som senare kom att bli känd som mir. I städerna fanns det liknande styrande församlingar kallad vetje som bestod av alla manliga medborgare. För att en furste skulle anses ha fullkomlig auktoritet krävdes vetjens godkännande. Församlingen hade både rätt och plikt att beväpna sig för att försvara sitt samhälle om det skulle krävas. Under samma tid försvagades släktskapets betydelse som samhällets grund och nya relationer etablerades. Furstarna kunde exempelvis tilldela krigare rätten till kormlenie ("utfodring"), vilket innebar att en krigare kunde få rätt till försörjning från en by eller liknande i utbyte mot att denne garanterade skyddet för det lokala samhället.

Införandet av kristendomen Trots det nya styret var det svårt för Kievs storfurstar att hålla samman riket, inte minst då det var vanligt att sönerna till storfurstarna slogs mot varandra i kampen för tronföljden. I det rådande läget ansågs det vara bäst för lag och ordning att anta en monoteistisk religion som kunde skapa större ömsesidig solidaritet mellan de olika grupperna i samhället. Vladimir I (978-1015) tog 988 steget när han antog den bysantinska varianten av kristendom. Med den nya religionen kunde storfursten befästa sin auktoritet samtidigt som blodsfejder fördömdes. I takt med att församlingar spreds och etablerades så blev kyrkan också ett effektivt verktyg för att sprida en viss moral och att se till att lagen följdes.

Gyllene horden

År 1223 anföll mongolerna för första gången, men misslyckades. Oreda och träta i Kievriket gjorde att ett nytt mongoliskt anfall år 1227 blev framgångsrikt. Det fallna Kievriket blev ett lydrike under det mongoliska välde som kom att kallas Gyllene horden, som endast hade tjänstemän på plats. Återkommande uppror kvävdes av ridande arméer som snabbt var på plats.

Mongolerna krävde sammanlagt kring 10 % av alla inkomster i skatt av alla ockuperade delar av det forna Kievriket. Det blev furstarnas uppgift att driva in skatten. Adeln var dock skattebefriad. Kyrkan var också skattebefriad, men fick utstå förnedringen att måst omnämna den mongoliska khanen i sina böner. Mongolerna hade inget intresse i att ta över hela samhällen, utan nöjde sig med att vasallisera de regionala furstarna.

De furstendömen som hade sprungit ur Kievriket levde förhållandevis fritt under mongolerna och kunde fortsätta sina maktkamper sinsemellan. Novgorod blomstrade trots skatter till mongolerna. En maktbalans var viktig för mongolerna, då detta skulle innebära att ingen skulle växa sig stark och utgöra ett hot.

Mongolerna understödde Moskvaregionen i tron att den var svagast. Moskva expanderade genom krig, arv, kolonisation och gifte. Under slutet av 1300-talet återhämtade sig de forna Kievfurstendömena ur en svagare period. Mongolerna led nederlag inför Moskvas furste Dmitrij Donskoj i slaget vid Kulikovo år 1380. Mongolriket krympte och splittrades i tre khanat: Kazankhanatet, Krimkhanatet och Astrachankhanatet.

I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs det mongoliska väldet som att en kinesiska minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

Moskvas expansion

Ivan III (den store, regent från 1462) frigjorde storfurstendömet Moskva från det mongoliska väldet och upprättade grunden till vad som skulle komma att bli det moderna Ryssland. Han bröt 1480 med khanerna i Saraj. Under upprepade fälttåg utökades Moskvas territorier till att omfatta det nordliga och nordöstliga Ryssland. Ivan III gifte sig med Zoë, brorsdotter till den siste kejsaren av Bysans. Tillsammans med henne kom skulptörer, konstnärer och arkitekter till Moskva. Kreml byggdes som det ser ut idag. Dubbelörnen togs som statsvapen. Ivan III kallade sig självhärskare, det vill säga ej godkänd av khanen, och kristenhetens ledare.

År 1480 möttes mongolerna och ryssarna vid floden Ogra i vad som kallas "den stående striden". Det blev aldrig något större slag då båda sidor räknade med och väntade på understöd från litauerna. Detta var sista gången mongolerna hotade Moskva. Mongolinvasionen varade i närmare 250 år. Ivan III regerade intill sin död år 1505.

Bysans var fortfarande en förebild för Ryssland, men efter invasionen övertogs vissa mongoliska företeelser som skatte- och postsystem, stridsutrustning och vissa ord (häst, post, pengar).

Tsartiden Tsarryssland