Västergarnsvallen är en omkring en kilometer lång vall som inhägnat en stadsliknande handelsplats i Västergarns socken på Gotland. Vallen omringar ruinen efter den äldre kyrkan och den nuvarande mindre Västergarns kyrka. Västergarn är en liten socken på Gotland, på öns västkust söder om Visby. Platsen har tre kända fornlämningar som länge har varit intressanta för kulturminnesvården. De tre var en romansk kyrkoruin, ruinen efter en stor rund kastal och den havkretsformade vallen. Senare tillkom Pavikenlokalen som undersöktes av Sjöhistoriska museet under 1960- och 1970-talen.
Västergarn Vallen är från tidig medeltid eller sen vikingatid. Den är halvcirkelformad och kan ha fungerat som stadsvall eller försvarsvall. Den är lätt att upptäcka i landskapet. Vallen skyddade en handelsplats och hamn, Västergarn var en efterträdare till den vikingatida hamnen i Paviken. Vallen omgärdade Västergarns medeltida bebyggelse mot omgivande landsbygd. Handelsområdet var öppet mot havet. Området med Paviken och Västergarn tillsammans med Kronholmen har stor betydelse för att förstå utvecklingen av hamnar och handel under yngre järnålder och medeltid på Gotland.
Avtryck från den medeltida historien är förutom stadsvallen en ruin av en äldre medeltida kyrkan och den ännu kvarstående kyrkan samt kastalen. Vallen anlades troligen omkring år 1000. Vallen är ungefär 1 km lång. Muren som bildar vallen var omkring 3 meter hög och lika bred i nederkanten. Undersökningar under senare år av området innanför stadsvallen påvisade en omfattande bebyggelse daterad till 1100-tal och fram till 1500-tal. Någon liknande vall finns inte på Gotland däremot påminner vallen om stadsvallen runt Birkas Svarta jord. Vid den östra delen av vallen ligger en ruin av en stor romansk kyrka utan torn byggd i ett sammanhang. Denna äldre kyrka är totalundersökt och var i bruk fram till 1500-talet. Nära ruinen finns den nyare kyrkan byggd cirka 1250. Denna kyrka är mindre och består bara av ett kor. Troligen medförde svårare ekonomiska tider att kyrkobygget inte kunde fullföljas.
Fynd från det bebyggda området, bland annat östersjökeramik visar att handelsplatsen varit i bruk från tidig medeltid. I samband med uppförandet av sockenkyrkan uppfördes troligen även den kastal från 1200-talet vars ruin ligger inbyggd i Västergarnsvallen strax öster om kyrkan. Handelsplatsen fick troligen en mindre betydelse från början av 1300-talet då fjärrhandeln på Gotland koncentrerades till Visby. Arkeologiska utredningar visar dock att Västergarn varit fortsatt bebott till 1500-talet och bebyggelsen fanns kvar till 1700-talet.
Forskningshistorik
Adolf Schück och Västergarn Det var historikern Adolf Schück som först beskrev Västergarn som en stad. Schück behandlade nya problemställningar och förändrade synen på stadsforskningen i Sverige. Västergarn blev ett exempel som belyste stadsutvecklingen i Norden under tidig medeltid. Stadsforskningen hade före Sckück mest bedrivits av rättshistoriker och baserats på enbart skriftliga källor, med de medeltida stadslagarna i främsta rummet. Schücks artikel var en skrivbordsprodukt, mest en test av idéer men artikeln påverkade senare utforskningen av Västergarn. Det var Schücks metod att kombinera olika källor men han sammanfattade också materialet och drog nya slutledningar av dessa fakta. Hans jämförelser mellan medeltida städers stadsplaner och beskrivningar av hur monumental byggnader som medeltida kyrkor och försvarsanläggningarnas plats i stadsplanen gav flera nya iakttagelser.
Schück menade att Västergarn och Visby hade en liknande topografi. Visbys hästskoformade försvarsvall hade avsatt spår i gatunätet nedanför klinten. Schücks antsagna vall skyddade hamnen i ett tidig fas av Visbys utveckling. Han jämförde med vallar av jord och sten vid Hedeby och Birka. Schück kopplade lämningarna till uppgifter i de skriftliga källorna. Saxo Grammaticus Gesta Danorum kallar Birka för oppidum latin med betydelsen ”befäst stad”. Rimbertskrönikan och isländska sagor nämner befästa hamnplatser. De kallas i sagorna för sjöborgar, exempelvis Seeburg Grobin i Lettland eller Jomsborgen i vendernas land. Schück menade att dessa vikingatida handelsplatser fungerat som städer. De var oftast omgivna av en halvcirkelformad vall som skydd. Vallen symboliserade ett fredat område inom vilket köpfreden garanterades. Västergarn och Visby var i sin begynnelse befästa hamnstäder och köpstäder. Visby förvandlades med den tyska invandringen med många kyrkbyggen under 1200-talet till den medeltida stad som lätt kan studeras idag. Västergarn var en lämning där ett äldre skede till en medeltida stad kunde studeras. Detta startade de första utgrävningarna i Västergarn. Undersökningarnas nedslående resultat visade bara enstaka medeltida byggnader innanför vallen. Få aktiviteter begränsade till 1200- och 1300-talen. Birger Nerman skrev: ”Någon forntida stad har tydligen icke funnits vid det nuvarande Västergarn”.
Floderus och Västergarn som ett misslyckande Erik Floderus ledde undersökningar i Västergarn på 1930-talet. De få arkeologiska fynden och de få lämningarna av bebyggelse i Västergarn ledde honom att dra slutsatsen att aktiviteterna varit kortvariga och tillfälliga . Floderus menade att Västergarn varit ett misslyckat projekt. Monumenten i Västergarn var ett uttryckt för motsättningen till Visby. Den boende på den gotländska landsbygden hade velat bygga en egen stad. Efter nederlaget mot Visby i inbördeskriget 1288 övergavs dessa planer. Floderus argument övertygade och vetenskapligt intresset för Västergarn minskade. Uppmärksamheten vändes istället mot Paviken, där man genomförde stora arkeologiska undersökningar under 1960- och 70-talen.
Riksantikvarieämbetets Västergarnsstudier Riksantikvarieämbetet initierade Västergarn på nytt under 1990-talet. Man vill nytolka platsen genom att sammanställa de många utgrävningar och de fynd som fanns bevarade i museer och arkiv. Många nya arkeologiska undersökningar från 1960 till 1980 hade ökat kunskapen om Västergarnsområdet. Arbetet sammanfattades i skriften Västergarnsstudier som gjorde en ny sammanfattning av kunskapsläget. Man drar slutsatsen att först måste man förstå vallen, kyrkorna, kastalen, och hamnarna i Paviken och Västergarn som enskilda objekt och först efter detta beskriva deras sammanhang. Det är viktigt att kunna bestämma monumentens inbördes kronologiska sammanhang: ”Vet man vad som byggdes först kan man bättre förstå de följande händelserna”. Författarna i studien delar Floderus kritik om staden Västergarn. Man beskriver fyndmaterialet som svårtolkat, kulturlagren var omrörda och resterna av bebyggelse likaså svåra att tolka. Man lyckades inte lösa frågan om vallens datering.
Slutsatser i Västergarnsstudier av keramiken kan sammanfattas: Paviken har ett rikt och varierande fyndmaterial i motsats till Västergarns magra fyndmaterial. Om Pavikens funktion hade överförts direkt till Västergarn omkring år 1000 borde detta ge avtryck i fyndmaterialet. Urbana och viktigare agrara miljöer under 1000-talet brukar ha lämningar efter bronsgjutning och smide. Stora mängder hushållskärl brukar deponerats i kulturlagren. Konsumtionen av keramik i Västergarn påminner om högmedeltida urbana miljöer i Visby och i mellansvenska städer på fastlandet. Det är svårt att jämföra med gårdarna på Gotland eftersom fyndunderlag saknas. Inga analyser av keramik från Gotlands landsbygd så vi vet inget om ett annorlunda konsumtionsmönster har funnits där. Om Västergarn skiljde sig från landsbygden är därför svårt att studera men likheterna med Visby antyder att så var fallet. Visby och Västergarn har däremot liknande fynd. Användningen av keramik vid Västergarn kan vara resultatet av kontakter med Visby eller resultat av egna förbindelser med besökare utifrån under 1100-talet till omkring år 1300.
Nyare undersökningar på 2000-talet Det har varit svårt för forskningen om Västergarn att dokumentera spåren av samhället innanför vallen. Arkeologiska grävningar som Högskolan på Gotland gjorde åren 2005 till 2013. Bara omkring 1 100 kvadratmeter innanför vallen har undersökts bara omkring 1 procent av arealen. Undersökningarna har mestadels varit norr om Sandavägen, i den norra delen av området. Undersökningarna har dokumenterat rester av bebyggelse i flertalet undersökta schakt- Man har hittat stolphål, grunder till byggnader och konstruktioner. Seminariegrävningarna gör det möjligt att omtolka Västergarn. Man kan beskriva aktiviteter beskriva befolkningen på platsen. Små förhöjningar tidigare tolkade som sophögar eller förhistoriska gravhögar visade undersökningarna att de var spisrösen alltså lämningar eldstäder i hus. Härdarna har jämförts med resultat från andra medeltida husgrunder på Gotland. Analysen av konstruktionerna är inte klara men vissa slutsatser om husen kan dras. Husen har haft en bärande konstruktion av ramverk. Det kan ha varit knuttimrade hus eller hus byggda i skiftesverk som på Gotland kallas bulhus.Husen hade syllgrunder av sten. 10 grunder har dokumenterats men bara några är undersökta. I husen med bevarad stengrund har husens planlösning kunnat studeras. Husen har haft två rum ett mindre förrum och ett större med hörnhärden. Placeringen av härden i mitten gav bättre uppvärmning av både rummet i huset. De kvadratiska eller rektangulära härdarna kallas i litteraturen som härdpall, hörnspis eller rökugn. Stenmagasinet fanns för att värmen av stenarna skulle finnas kvar efter att elden brunnit ut på samma sätt som i skogsfinnarnas rökhus. Röken släpptes ut genom en röklucka i taket. Olika konstruerade härdar med knytnävsstora stenar och andra med stora, kompakta stenblock antyder att härdar haft olika användning på olika sätt, men det kan vara kronologiska förändringar. En äldre husgrund hade bara hörnhärd men inge stensyll. Keramiken från grunden bestod nästan bara av östersjökeramik. Husgrund var från början av 1100-talet och det är en av de äldta kända i Västergarn. Hörnhärdarna ger goda möjligheter att spåra bebyggelsens innanför vallen.
Kulturlager och fynd Kulturlager i medeltida städer och bosättningar brukar vara tjocka. I kulturlager lagras spår av aktivitete. De bildas av avfall efter människor och djur, kasserade eller borttappade föremål och byggnadsrester. De mindre kulturlagren i Västergarn användes som stöd för att platsen saknat permanent långvarig bosättning. De senare grävningarna har hittat tunna kulturlager vid husresterna. Lagren är bara cirka 10–20 centimeter tjocka, men i gengäld fyndrika. Fyndmaterial är stort. Största delen är massmateriale som ben, järn, keramik och slagg vilket är vanligt i medeltida kulturlager. Studierna av fynd såsom pärlor, keramik, kritpipor och kammar har gett nya resultat. Osteologiska bearbetningar av djurbensmaterialet har gett en bild av matvanor och djurhållning i Västergarn. Vid en större husgrund grävd 2010 påträffades 40 kilo djurben i 16 000 benfragment. Benen kom från köttrika delar av djuren och återspeglar troligen kosthållet- Kosten bestod av nöt, gris, får och get, i lika delar. Det avviker från andra platser på Gotland. I Visby åt man mest gris. Får och getter var vanligare på resterande landsbygd på Gotland. Fördelningen ger en antydan om Västergarns ekonomi och näringar i samhället.