His Hand in Mine är ett studioalbum och gospelalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans tolfte album och det utgavs av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 2328) den 23 november 1960. Inspelningen av albumet ägde rum från kvällen den 30 till morgonen den 31 oktober 1960 i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee.
Det var det första av tre gospelalbum som Elvis Presley gav ut under sin livstid och markerade en personlig milstolpe för honom. Han hade länge uttryckt en önskan om att få spela in ett helt album med den sortens mindre kommersiella typ av religiös och andlig musik som hade inspirerat honom under hela uppväxten och som han älskade. Albumet bestod av en blandning av traditionella muntra och mer sakrala, allvarliga låtar. Det innehöll en och annan spiritual, många gospellåtar arrangerade i sydstatsgospelstil, snabba nästan rockiga nummer och stillsamma ballader. Albumet fick sitt namn från gospelklassikern "His Hand in Mine".
His Hand in Mine togs väl emot av både kritiker och publik. Trots att det var ett gospelalbum nådde det plats 13 på Billboards albumlista i USA. På den konkurrerande Cashbox-listan nådde det plats 25, medan det i Storbritannien som bäst placerade sig på plats 3 på UK Albums Chart. Försäljningen var initialt måttlig men stadig över tid, och 1969 certifierades albumet guld och 1992 platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av över en miljon exemplar i USA.
Bakgrund
År 1957 spelade Elvis Presley in EP:n Peace in the Valley med fyra andliga eller sakrala sånger. Men han hade länge haft en ambition att spela in ett helt album som en hyllning till sin kristna tro – till den musik som först hade inspirerat honom och som han i grunden älskade mest. Därför fick han, efter sin hemförlovning från det militära sensommaren 1960, möjlighet att genomföra detta. Projektet låg i linje med skivbolaget RCA:s strategi – nästan varje framgångsrik countrysångare hade någon gång under sin karriär spelat in ett gospelalbum. Det låg också i linje med Elvis manager Tom Parkers ambition att marknadsföra Elvis till en bredare publik. Den nya familjefilmen G.I. Blues och albumet med samma namn hade båda nått stor framgång. Elvis hade, genom sitt publikdragande tv-framträdande i "The Frank Sinatra Timex Show", fått stor publicitet, och den nya singeln "It's Now or Never" hade blivit en enorm hit. För Parker framstod ett gospelalbum som ett idealiskt verktyg för att befästa bilden av en mogen och familjevänlig Elvis Presley.
Inför inspelningen gick musikförlaget Hill & Range tillsammans med Elvis igenom det material han ville spela in. De säkrade rättigheterna till ett antal låtar, däribland flera av hans personliga favoriter. När inspelningarna väl tog sin början, bytte Elvis dock ut flera av de låtar där rättigheter redan hade säkrats mot andra som han då föredrog – en omvärdering som skedde i stunden.
Inspelningarna, musikerna och albumet
I augusti 1960 påbörjade Elvis Presley inspelningen av filmen Flaming Star. Eftersom inspelningen drog ut på tiden sköts datumet för gospelsessionen upp flera gånger. Inspelningarna ägde rum i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee. De tog sin början den 30 oktober 1960 klockan halv sju på kvällen, och pågick till nästa morgon, den 31 oktober, klockan åtta. Elvis hade två veckor tidigare brutit lillfingret under en touch football-match och kom med handen i bandage.
Det var samma musiker på plats som vid den föregående Nashvillesessionen i april, då albumet Elvis Is Back! färdigställdes: Scotty Moore och Hank Garland på gitarr, Bob Moore på ståbas, D. J. Fontana och Buddy Harman på trummor, Floyd Cramer på flygel och Boots Randolph på saxofon. Som brukligt vid denna tid deltog gospelgruppen The Jordanaires med bakgrundssång och spelade en stor roll vid dessa inspelningar. Charlie Hodge, som sjungit stämsång med Elvis på en låt under Elvis Is Back!-sessionen, gjorde det denna gång på tre låtar. Dessutom deltog sopranen Millie Kirkham – som tidigare, i september 1957, hade bistått vid inspelningarna av Elvis' Christmas Album – även denna gång med bakgrundssång.
Inspelningarna gjordes under ett drygt tolv timmar långt nattpass där sammanlagt 14 låtar spelades in. Tolv av dessa valdes ut till albumet His Hand in Mine. De två övriga var "Surrender" – som blev den nya singeln och en stor internationell hit som toppade listorna även i USA – och "Crying in the Chapel", som förblev outgiven fram till 1965 då också den gavs ut på singel och blev en stor internationell hit.
Elvis kände till och älskade gospelmusik i många olika uttryck – hans förtrogenhet med afroamerikanska musiktraditioner var nästan lika djup som hans kunskap om den vita söderns musikaliska arv. Med detta album kunde han hylla de grupper vars musik hade inspirerat honom under hela uppväxten. De låtar han valde hade framför allt framförts av de kristna sydstatsgospelkvartetterna The Blackwood Brothers och The Statesmen Quartet, samt av den afroamerikanska vokalgruppen Golden Gate Quartet, verksam inom den rytmiskt drivna jubilee-gospeltraditionen.
Från The Statesmens repertoar valde Elvis att spela in "His Hand in Mine", "He Knows Just What I Need", "I Believe in the Man in the Sky" och "Known Only to Him". På de tre första av dessa hade Jake Hess sjungit solopartierna, och han var måhända den sångare som var den största förebilden för Elvis, som upprepade gånger uttryckt sin beundran för honom. "If We Never Meet Again", "Mansion Over the Hilltop" och "In My Father's House" var tre lugna och liknande låtar som hade populariserats av The Blackwood Brothers. Tillsammans med The Statesmen var de Elvis föräldrars, Vernon och Gladys Presleys, favoritgrupp. Elvis hade strax innan han slog igenom på Sun Records provsjungit för Blackwood Brothers ungdomsgrupp, Songfellows, men inte blivit antagen. Efter Elvis första lokala genombrott tänkte de om, men Elvis tackade då, på inrådan av sin far, nej. Vid tiden för Elvis inspelning var hans senare bakgrundssångare J. D. Sumner en av gruppens medlemmar.
miniatyr|stående=1.2|The Golden Gate Quartet (1964). Från vänster: Clyde Wright, Orlandus Wilson, Clyde Riddick och Caleb Ginyard. Elvis spelade in "Joshua Fit the Battle" och "Swing Down Sweet Chariot" ur gruppens repertoar. The Golden Gate Quartet var en grupp som hans vän från värnpliktstiden, Charlie Hodge, hade introducerat honom till. Från deras spiritualrepertoar spelade Elvis in "Joshua Fit the Battle" och "Swing Down Sweet Chariot". Två av de snabbare låtarna, "I'm Gonna Walk Dem Golden Stairs" och "Working on the Building", hade spelats in av gospelgruppen The Jordanaires, som också bistod med bakgrundssång på sessionen. Och slutligen var "Milky White Way" en gospelklassiker som den afroamerikanska gospelkvartetten The Trumpeteers hade haft en hit med.
His Hand in Mine-albumet fick ett helt annat uttryck än den allvarsamma EP:n från 1957, genom att blanda traditionella muntra gospellåtar med mer seriösa sakrala ballader. Det blev ett viktigt album för Elvis eftersom det gav honom möjlighet att spela in den mindre kommersiella typ av religiös musik som han hade hört i kyrkorna, som utgjorde hans barndoms musikaliska influenser och som han älskade, och därmed åstadkomma något han sett fram emot i flera år. Albumet räknas också till hans mer artistiska verk, och visar på hans kreativa utveckling under de tre år som förflutit sedan han senast spelade in låtar av denna karaktär. Det klarade sig förvånansvärt bra på topplistorna med en 13:e plats på poplistan i USA, och förblev under lång tid ett album som sålde jämnt och stadigt i katalogen.
Komposition, stil och texter miniatyr|vänster|stående=0.8|Red Foley, vars inspelning av "Milky White Way" 1950 inspirerade Elvis till tolkningen av låtens avslutning.
"Milky White Way", skriven av Lander Coleman, gavs första gången ut 1944 av gospelgruppen The Coleman Brothers, och blev en stor hit 1947 med gospelkvartetten The Trumpeteers. Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet ledde The Trumpeteers ett dagligt radioprogram med gospelmusik, där "Milky White Way" fungerade som signaturmelodi. Elvis spelade in denna gospelstandard i sju tagningar på kvällen den 30 oktober 1960.
miniatyr|Boots Randolph (1997), som spelade saxofon i takt med basgången på "Milky White Way". Flera artister hade spelat in den tidigare, men Elvis lät sig främst inspireras av The Trumpeteers version, som han hade i sin skivsamling, samt av Red Foleys tolkning från 1950, där The Jordanaires medverkade som bakgrundssångare och vars avslutning Elvis efterliknade. Han anpassade dock arrangemanget till sin egen stil, bland annat genom att ge balladen en bluesinfluerad karaktär med tonala glidningar.
Sången beskriver en ensam själ som vandrar mot himlen längs en stjärnströdd väg, och Colemans text uttrycker en längtan efter att återse sin bortgångna mor och få ställa sina frågor inför Gud. Elvis egen mor, Gladys Presley, hade avlidit drygt två år före inspelningen, och även om sången har ett personligt tema sjunger Elvis textraden om att få möta sin mor i himlen med ett påfallande lugn, utan sentimentalitet. Framförandet är i gospelstil och präglas av tydlig tonsäkerhet, där Elvis röst harmonierar med The Jordanaires stämmor och Millie Kirkhams ljusa sopran. Låten ges ett jordnära, långsamt sväng med blueskänsla, där Boots Randolph spelar saxofon i takt med basgången och Floyd Cramer bidrar med ett återhållsamt, jazzinfluerat pianospel.
miniatyr|stående=1.2|Elvis Presley och sånggruppen The Jordanaires i mars 1957. Från vänster: Neal Matthews (andretenor och leadsångare), Hoyt Hawkins (baryton och leadsångare), Elvis Presley, Gordon Stoker (förstetenor) och Hugh Jarrett (bassångare). Året därpå ersattes Jarrett av Ray Walker som gruppens nye bassångare.
"His Hand in Mine", skriven av Mosie Lister under hans tid i The Statesmen Quartet och först inspelad av gruppen 1953, var nästa låt att spelas in och kom att ge namn åt albumet. Även om Elvis inspirationskälla för låten var The Statesmens originalinspelning, gjorde han subtila förändringar i förhållande till deras arrangemang. Han rörde sig mer dynamiskt över tonskalan och stundtals nästan viskade i mikrofonen. Vid inspelningen av Elvis Is Back! tidigare under året hade Elvis nyfunne vän, tenorsångaren Charlie Hodge, sjungit stämsång med honom på "I Will Be Home Again". Under dessa inspelningar sjöng han ånyo stämsång med Elvis på tre av låtarna, däribland på "His Hand in Mine". Låten växlar mellan partier där Elvis sjunger med sin basstämma och andra där han använder sitt högre register i duett med Charlie Hodge. Den innerliga tolkningen förstärks av The Jordanaires och Millie Kirkhams bakgrundssång. Totalt gjordes fem tagningar av låten och masterversionen blev en sammanslagning av tagning 5 och slutet från tagning 4.
"I Believe in the Man in the Sky", skriven av Richard Howard, var ytterligare en låt från The Statesmen Quartets repertoar som Elvis valde att spela in till albumet. Elvis beundrade solisten Jake Hess i The Statesmen Quartet och gjorde här en nära tolkning av deras inspelning. Den främsta skillnaden låg i det återhållsamma ackompanjemanget. Låten sticker ut i sammanhanget eftersom Elvis lät medlemmarna i The Jordanaires framföra versen själva, med endast ett sparsmakat komp, innan han själv tog över refrängen. Han använde hela sitt omfång i den krävande melodin – återigen i sitt övre register. Vid inspelningstillfället medverkade Charlie Hodge med stämsång, precis som på "His Hand in Mine".