miniatyr|I Finland liksom i delar av Sverige var julbadet ett bastubad med björkrispiskande och hällande av vatten på upphettad ugn, i vedeldade bastur som denna finska rökbastu. Julbad är (eller var) ett bad på julaftonens eftermiddag, som dels var en tradition i det svenska och norskaHilding Celander, Nordisk Jul I. Stockholm 1928. Sidorna 108–111. bondesamhället,Ingemar Liman, Årets ABC: En bok om våra festtraditioner. Utan ort [Stockholm] 1975. Sidan 17. och idag förekommer i modifierad eller återupplivad form bland svenskar och norrmän, och dels är en obruten tradition av bastubad vid jul i Finland och i finsktalande områden i Sverige, vanligen kallad julbastu.
Där finns en skillnad mellan å ena sidan sidan svensk- och norsktalande områden och å andra sidan finsktalande områden (och svensktalande Finland). I svenska och norska bygder skedde tre sammanhängande förändringar. För det första försvann bastubad stegvis från 1600‑talet till 1700‑talet (allra senast på 1800‑talet), och för det andra minskade badande överhuvudtaget, för att nå ett minimum på 1800‑talet. För det tredje blev julbadet årets enda varmbad, och det kan då till en början ha varit ett bastubad i några svenska och norska bygder, men beläggen för julbastubad där är fåtaliga. Modern folklivsforskning har påvisat att det har överdrivits i folklig tradition och i hembygdslitteratur hur länge bastubad och julbastu förekommit i Sverige. Alla säkra svenska och norska skildringar från 1800‑talet beskriver ett karbad i stället för ett bastubad som årets enda varmvattenbad.Johan Peter Fogelqvist, ”ur Barndomsminnen” i Ylva Lindh (redaktör) Julkvällen och andra midvinterberättelser. Sundbyberg 2000. . Sidorna 19–23. Några områden i Sverige har troligen inte ens haft en tradition på 1800‑talet att bada eller tvätta hela kroppen till jul.
När svenskar och norrmän började bada oftare på 1900‑talet framstod inomhusbad vid jul inte längre som en händelse som skilde sig från vardagen. Idag är ”julbad” ett ord som bibehålls eller återupplivas utan att badet behövs för hygien. Folk som rengör kroppen ofta, men vill ha jultraditioner, kallar ett bad vid julen ”julbad”, eller så är ”julbadet” ett sällskapligt vinterbad utomhus eller ett simhallsbad.
Finland inklusive svenska Finland och vissa finsktalande områden i Sverige har en obruten bastutradition,Betänkande och förslag rörande folkskolväsendet i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Stockholm 1921. Sidan 286. och där finns en tradition av julbastu (finska: joulusauna) som iakttages av en folkmajoritet i Finland.
”Julbad” har alltså tre betydelser: en försvunnen skandinavisk tradition av att bada varmt en gång om året, den levande finska julbastutraditionen, och olika badaktiviteter av yngre datum.
Historisk översikt och kunskapsläget om bad och julbad
Eftersom badsederna har förändrats mycket under de senaste århundraden i Sverige (utom vissa finnbygder) och i Norge, lämnas en historisk översikt och uppgifter om källor, vilket ej fordras för den kontinuerliga finska badkulturen.
Julbad och andra bad bland svenskar och norrmän Efter att ursprungligen ha tagit bastubad, badade allmogebefolkningen i det sena bondesamhället (1800‑talet) vanligen ett varmbad om året, julbadet, som var ett karbad. Därutöver förekom ett antal bad i vattendrag, mindre avtvättningar vid särskilda tillfällen, avsköljningar efter hårt arbete som kolning och skörd, och improviserade bad vid byk av kläder. Julbad och renlighet överhuvud var i det sena bondesamhället på nedgång. En orsak till att varmbad minskade, efter att Norden sedan medeltiden haft en bastukultur, kan vara att det ökade bruket av linne gjorde att tvätt av kläder och sänglinne ersatte tvätt av kroppen.
Kunskapsläget om julbad bland svenskar och norrmän Källorna till julbadsseden är ögonvittnesskildringar och nedskrivna andrahandsuppgifter. Samuel ÖdmannNordisk familjebok, andra upplagan, artikeln ”Badstuga”. Samuel Ödmann, Hågkomster från Hembygden och Skolan. Uppsala 1830. Sidorna 20–21. , Abraham Sjögren,Farbror Abraham (pseudonym för Abraham Sjögren): Julen i Småland för 50 à 100 år sedan, Göteborg 1905 (nytryck 1978). . Johan Fogelqvist och Theresa Brandell har beskrivit julbad de säger sig ha deltagit i. Petrus Gaslander,Frans Westerdahl (utgivare) Petrus Gaslander eller – mindre sannolikt – Johannes Gaslander (författare), Beskrifning, Om Swenska Allmogens Sinnelag, Seder wid de årliga Högtider, Frierier, Bröllop, Barndop, Begrafningar, Widskeppelser, Lefnadssätt i Mat och Dryck, Klädedrägt, Sjukdomar och Läkemedel, Orternas Läge och Beskaffenhet m. m.: Första Stycket. Öfwer Småland, Jönköpings Lähn, Och Wässbo Härad. Stockholm 1774. Sidorna 6 och 21. Johannes Sundblad,Johannes Sundblad, Gammaldags seder och bruk. Stockholm 1888. Sidorna 122–123. Vilhelm Moberg med flera har i allmänna ordalag lämnat samtida uppgifter om julbadsseden i sina hembygder eller bostadsorter. Information finns också hos folklivsforskare, som återger sagespersoners hörsägenuppgifter om avlagda julbadsseder.Sven Lönborg, ”Gamla hus och hustyper”, sidorna 163–194 i Ymer. Tidskrift utgifven af svenska sällskapet för antropologi och geografi, tjugotredje årgången, 1903. Sidan 182. .
Artikelstruktur Nedan behandlas, i var sitt avsnitt, de fåtaliga beläggen för julbastubad bland svenskar och norrmän finskspråkiga Nordens julbastu, den svenska och norska allmogens julbad under bondesamhällets sista århundraden (huvudsakligen karbad), och slutligen moderna former för julbad.
Julbastubad bland svenskar och norrmän Källkritik om julbastubad Julkarbad är väl belagda, men frågan är hur uppgifter om julbastubad bland svenskar och norrmän skall bedömas. Etnologen Ilmar Talve har dragit slutsatsen att flertalet uppgifter om bastubad i Sverige i det sena bondesamhället är opålitliga; de är ofullständiga, motstridiga, oklara, svävande, generaliserande och undanglidande. Det gäller även etnologiska uppteckningar med vetenskapliga ambitioner. En orsak till källmaterialets svaghet är att bastubadandet redan upphört, men sagespersoner ville förklara existensen av byggnaden kallad ”bastu” för folklivsforskare som upptecknade landsbygdens kultur; därför förmedlade sagespersonerna gissningar och hörsägen. Talve påpekar också att när folklivsuppteckningar gjordes på 1900‑talet var uppgiftslämnare på landet troligen påverkade av skrivna berättelser om att svenskar tidigare badat bastu; sagespersoner påstod att de hört talas om att bastubad förekommit i deras hembygd på 1800‑talet, men de hade inte själva sett detta. Talve menar också att icke‑akademiska hembygdsförfattare kan ha överdrivit uppgifter om bastubad. Även Sven Lönborg uppger 1903 att kunskapen om tidigare generationers bastubad då (på 1800‑talet) var diffusa i hela svensktalande Sverige. Denna källkritik måste iakttagas när man bedömer uppgifter om julbad i bastu i det senare svenska bondesamhället (1800‑talet).
Bastubadets nedgång bland svenskar och norrmän Bastubad hade betydande utbredning i Norden på medeltiden fram till 1600‑talet, även om det är inte påvisat att alla landskap i Skandinavien hade en bastubadskultur. Sedan minskade bastubadande, och upphörde i stort sett på 1600‑ och 1700‑talen bland svenskar och norrmän. I stora delar av nuvarande Sverige fanns visserligen på bondgårdar på 1700‑ och 1800‑talenllmar Talve, ”Bastu och badstugor” i Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok 1970. Sidorna 55–68. ; och Ilmar Talve, Bastu och torkhus i Nordeuropa. Akademisk avhandling, Stockholms Högskola 1960. . eller in på 1900‑talet en byggnad benämnd bastu, men minnet av bastuns ursprungliga användning blekande under 1800‑talet. Trots detta fortsatte byggnaden att kallas ”bastu”. Under 1800‑talet användes bastun mest för att torka lin, malt och säd, och för rökning och torkning av kött.Nationalencyklopedin, artikeln ”Bastu”. Att ”bastur” funnits i en bygd visar alltså inte nödvändigtvis att bastubad eller julbastubad, eller ens karbad, tagits där under bondesamhällets avslutande period.
I Norge försvann bastubad i stort sett ännu tidigare än i Sverige, fast byggnadsnamnet ”bastu” liksom i många av Sveriges bygder levde kvar. Å andra sidan fanns i Norge reliktområden, där bastubad förekom kring mitten av 1800‑talet,Sven Lönborg, ”Gamla hus och hustyper”, i Ymer. Tidskrift utgifven af svenska sällskapet för antropologi och geografi. Tjugotredje årgången, 1903. Sidorna 163–194. Uppgifterna i denna artikel har främst hämtats från sidorna 174 och 181–186. . längre än i svensktalande Sverige.
Julbastubad i Småland Ingen litteratur finns, där en vetenskaplig etnolog beskriver en med författaren samtida levande julbastubadssed i skandinavisktalande Norden, bortsett från svensktalande Finland. De uppgifter som av etnologiska forskare anses autentiska om svenskt julbastubad kommer från Småland, men de uppgifterna måste alltså bedömas i efterhand av den akademiska forskningen. Det finns två skildringar av julbastubad som av författarna uppges beskriva barndomsminnen av julbastubad (Samuel Ödmann och Abraham Sjögren), och en svårtolkad 1700‑talstext (Petrus Gaslander).
Samuel Ödmann miniatyr|Samuel Ödmann (1750–1829) sannolikt trovärdig uppgiftslämnare om julbastubad i Småland En ofta citeradGunnar Olof Hyltén‑Cavallius, Wärend och wirdarne. Andra delen. Stockholm 1868. Sidorna 416–417. äldre skildring av ett julbastubad är Samuel Ödmanns skildring från 1750‑talets Värend i Småland, tryckt 1830. Han beskriver ett fullt ångbad med uppvärmd luft, gjutande av vatten på het ugn, björkrisgisslande av huden, och sköljning och tvagning av kroppen – ”ett äkta finskt bad” enligt författaren; kroppen värmdes av vattenånga som bildas vid gjutande av vatten på uppvärmda stenar. (Den etnologiska termen ”ångbad” är det som vardagligt kallas ”bastu” eller ”bastubad”, inte turkiskt ångbad.) Kroppen kyldes sedan i snö. Samuel Ödmanns skildring har bedömts som i stort sett trovärdig av Ilmar Talve. Detta julbastubad i Allbo härad Värend under 1700‑talets andra hälft är enligt Ilmar Talve ett undantag, en relikt från ett tidigare skede.
Svårbedömd källa: Petrus Gaslander Andra småländska källor än Ödmann är svårbedömda. Petrus Gaslanders bok om Västbo härad i Småland skrevs i första hälften av 1700‑talet. Gaslander anses av Ilmar Talve vara den viktigaste uppgiftslämnaren som publicerades på 1700‑talet i Sverige, om julbastubad och om bastubad i allmänhet. Gaslanders kortfattade uppgifter är svårtolkade; han anger bara att badstugan besökes i skymningen på julafton av alla i hushållet, att man knappast badar annars, och att elden ej släcks efter julbastubadet, och värmen ej släpps ut under julnatten, eftersom spökena ville bada. Gaslander nämner varmluft, men inte vattenånga. Talve avvisar inte Gaslander som källa, men tillägger dock att inget är känt om bakgrunden till Gaslanders beskrivning, och att hans bok inte undersökts källkritiskt.
Opålitliga källor: Abraham Sjögren med flera. Abraham Sjögren beskriver i sin påstådda ögonvittnesskildring (tryckt 1905) barndomsminnen om julbastubad vid omkring 1850 i uppvärmd badstuga i Västbo härad. Det var enligt Sjögren ”duktigt hett” i badstugan och att de badande ”blefwo så warma att det riktigt ångade”, samt att ”så länge [de] kunde, sutto [de] kwar i wärmen”; Sjögren nämner ej vattenånga. Han nämner dock avkylning i snö.