Karjala var en kommun i Åbo och Björneborgs län i Finland. Kommunen hade 902 invånare (1976), på en yta av 204,3 km² (landareal). Karjalas grannkommuner var Eura, Letala, Mietois, Virmo och Yläne. Dess tidigare grannkommuner var Hinnerjoki och Honkilahti som båda blev en del av Eura i 1970.

Karjala blev kapell under Virmo 1797 och bildade egen församling 1906. Den 1 januari 1977 slogs Karjala samman med Virmo kommun.

Karjala var enspråkigt finskt. I Karjala finns en träkyrka som uppfördes av Georg Theodor Chiewitz och invigdes 1869. Till sin geografiska form påminde Karjala om en liksidig triangel, och den låg vid övre loppet av åar Laajoki och Mynäjoki. Karjalas gränser var mycket splittrade: inom dem fanns exclaver som tillhörde Virmo och Mietois, och dessutom fanns det Karjala-exclaver inne i Virmo.

Fastän det inte fanns några andra kommuner med namnet Karjala i Finland, användes om kommunen ibland det inofficiella namnet Karjala Åbl (Åbo och Björneborgs län, finska: Karjala Tl) för att skilja den från det historiska landskapet Karelen.

Geografi År 1970 fanns det inga tätorter i Karjala.

Byar Haankylä, Kalela, Karjalankylä, Karjala kyrkoby, Ketelinen, Laajoki, Sairinen, Salavainen, Suojoki, Suutila, Vehmalainen, Wuoloinen

Historia

Förhistoria Den första bosättningen började bildas i Karjala redan under stenåldern, vilket framgår av över 30 fynd som hör till denna period, såsom en stenåldersboplats i byn Kalela. En annan betydande fyndplats är på Mikolas marker i byn Suutila, där man funnit tio stenyxor samt en flat- och rännhacka. Enskilda fynd har också gjorts i byarna Vuoloinen, Karjalankylä och Vehmalainen.Mynämäki 1260-1960, s. 9.

Några föremål från bronsåldern har hittills inte påträffats i Karjala, även om man till exempel i Mietois och Virmo har funnit olika gravrösen.

Medeltiden Kung Magnus Eriksson utfärdade år 1334 en förordning enligt vilken kungens lokala fogde fick upplåta sådana utmarker för bosättning som ägarna inte förmådde bringa under odling. Nybyggarverksamhet hade dock redan i slutet av 1200-talet inletts, vilket i området kring Virmo innebar att bosättningen spreds till Karjala. Den nuvarande bosättningen i Karjala anses ha uppstått från denna förordning. Karjalas ålder framgår också av att byn erlade sin livsmedelsskatt i smör enligt svensk rättstradition, medan Virmo och till exempel Mietois betalade den i spannmål enligt den äldre finska rättstraditionen.

När kristendomen spreds i nuvarande Finlands område hade Karjala ingen egen kyrka under medeltiden, utan invånarna gick till gudstjänster i S:t Lars kyrka i Virmo och förde även sina döda dit för begravning. Ibland kom prästerna från Virmo till Karjala för att hålla bypredikningar i gårdarnas stugor.Karjala Tl. pitäjä - Piirteitä Karjalan seurakunnan historiasta. Uusi Aura nro. 321, 28.11.1925 (på finska). Uuden Auran Oy.

Nya tiden I silverskattemantalslängden från 1571 förekommer totalt nio av dagens tolv byar i Karjala. Byarna framstår som välbärgade; i Suojoki by fanns enligt förteckningen fem gårdar, och i fyra av dem fanns både häst och oxe samt nio kor och 20 daler. Karjalas byar var alltså redan då etablerade. Karjalas välstånd kan också förklaras av exporten av träkärl till Sveriges västra delar under mitten av 1600-talet.

På 1600-talet byggde Karjalas invånare med tillstånd av dåvarande kyrkoherden i Virmo, Erik Justander, ett bönehus i Karjala, där prästerna från Virmo höll gudstjänster. Befolkningen i Vehmalainen ville dock ha bönehuset närmare sin egen by. Enligt tradition rev byborna nattetid det som byggts under dagen. Bönehuset byggdes dock inte närmare Vehmalainen, vilket orsakade att byborna fortsatte ordna bypredikningar på medeltida vis i hundratals år. Folk kom ändå till bönehuset i Karjala ända från Letala. Med Justanders tillstånd började Karjalaborna också begrava sina döda i närheten av bönehuset, trots att byn inte hade kapellrättigheter. Karjalas bönehus nämns även av Anders Lizelius i boken ”Tiedustuskirja” som han skrev i början av 1780-talet. Det råder ingen entydig uppfattning om den första byggplatsen. Enligt vissa låg bönehuset i Salavainen, enligt andra i Karjalankylä. Lizelius själv skriver att bönehuset byggdes på ån Suojokis ängar på andra sidan Suojoki bron.

Det kan ha funnits flera bönehus. En egen präst fick Karjalas bönehus först på 1700-talet. Vid biskopsvisitationen 1692 meddelade Johannes Gezelius att Karjala skulle få en egen präst, förutsatt att byborna gav honom ”någon stuga att bo i” och att prästen kunde ta sig till moderkyrkan på kyrkhelger när han behövdes där.Virmo kyrkoarkiv XXXVII, folio 1. Virmo församling, 1692.

År 1731 förnyades bönehuset och den 1 april 1759 fastställdes bänkordningen där. I Vehmalainen ansökte man om en egen kyrka den 1 juli 1769 och efter att tillstånd beviljats byggde byborna en liten kyrkobyggnad i Huhtamäki. Kapellkyrkans tillstånd och rätt till egen begravningsplats beviljades av kung Gustav III den 28 augusti 1771. I Karjala byggdes 1779 ett prästgård i Huhtamäki dit Karjalas första präst Karl Enckell (i tjänst 1781–1805) flyttade. När Vehmalainen fått sitt eget kapell ville byborna i Karjala även ha en kyrka på platsen där det gamla förfallna bönehuset stod, och den 18 juli 1797 beviljades Karjala kapellrättigheter. Den första prästen i Karjalas kapell var Jakob Syrenius, verksam 1798–1801.

1800-talet När 1800-talet randades hade både Vehmalainens och Karjalas kapell blivit alltför trånga, och byborna började planera en sammanslagning av kapellen till en ny kyrka. Tillståndet att slå samman kapellförsamlingarna gavs den 22 december 1860, men inte heller denna gång kunde byarna enas om kyrkans placering.

År 1860 revs de gamla kapellen och användbart byggnadsmaterial återanvändes vid byggandet av den nya kyrkan. Den nya kyrkan färdigställdes först 1869 på grund av svåra och fattiga tider. Detta lade grunden för Karjalas nya centrum.

I slutet av 1800-talet började Karjala i allt högre grad agera som en självständig socken, till exempel genom att lämna spannmålsmagasinet i Virmo och den 20 februari 1873 byggdes ett eget spannmålsmagasin i Karjala.

Vid vargattackerna i Vakka-Suomi åren 1880–1881 fördes barn bort också från Vehmalainen och Kalela byar i Karjala.

1900-talet Karjala avskildes som eget pastorat genom Kejserliga senatens beslut den 6 november 1906, men en egen kyrkoherde fick Karjala först den 1 maj 1920. Den 16 april 1918 grundades Skyddskåren i Karjala, den 26 april 1922 Lotta Svärd-föreningen och i november 1923 grundades Andelsbanken i Karjala.

På 1970-talet började kommunen dock gradvis mogna för att återförenas med sin gamla modersocken. Den slutliga sammanslagningen skedde 1977. Karjalas tjänster har sedan dess minskat stegvis och till exempel vårdcentralen har lagts ned. Förutom posten försvann även det egna postnumret 23190 Karjala den 1 augusti 1983. Numera används postnumret 23100 Virmo för Karjalaområdet, vilket täcker hela det område som tillhörde Virmo före kommunsammanslagningen med Mietois år 2007.

2000-talet I början av 2000-talet stängdes den sista butiken och servicestationen i Karjala. I kommundelen finns dock fortfarande lågstadiet kvar, som byggdes ut år 2006. Andelsbanken lades ned sommaren 2019.

Kultur

Dialekten Grunden för det finska språket som talas i Karjalaområdet är den nordliga sydvästfinska dialekten. Karjala-dialekten hör till Masko-undergruppen inom den nordliga gruppen av sydvästfinska dialekter. Den dialekt som talats i Virmo och Karjala bildar en egen undergrupp.

Sevärdheter

Karjalas kyrka Karjalas hembygdsmuseum, grundat 1976 intill Karjala kyrka Karjalankylä bönehus, ett litet kapell i byn Karjalankylä Laajoki sommarteater Berget Linttisvuori (Tallanvuori), berg där det finns en jättegryta och gravrösen från stenålder. Varggrop i Salavainen Minnesmärke över Vehmalainen gamla kapell oh begravningsplats Vihtorintupa, ett litet museum i Laajoenkylä om livet förr i tiden

Välkända människor från Karjala

Evert Eloranta (1879–1938), riksdagsledamot (SDP) Maija-Riitta Ollila (s. 1956), filosof Kustaa Perho (1885–1944), chefredaktör och riksdagsledamot (SDP) Kaarlo Saari (1855-1927), lärare och riksdagsledamot (SDP) Seppo Sarelius (22.3.1943-17.3.2016), militär Toivo Sukari (s. 1954), företagare

Bilder

Källor

Perälä, Väinö (på finska): Mynämäki 1260-1960. Åbo: Auraprint Oy, 1963. (på finska), Jalkaväkirykmentti 60 (JR 60) - 1941-1944. Helsingfors: JR 56 Säätiö.

Referenser

Externa länkar

Kategori:Före detta finländska kommuner Kategori:Virmo