Paavo Juho Talvela, ursprungligen Thorén, född 19 februari 1897 i Helsinge, död 30 september 1973 i Helsingfors, var en finländsk militär (infanterigeneral) och jägarofficer. Han tjänstgjorde som befälhavare för krigsförband under vinterkriget och fortsättningskriget och vann bland annat slaget vid Tolvajärvi i december 1939. Han var den andre mottagaren av Mannerheimkorset. Talvela verkade också inom affärslivet, bland annat som vice verkställande direktör för Oy Alkoholiliike Ab, och tillhörde under mellankrigstiden Lapporörelsens inre krets.

Biografi Bakgrund Talvela var det yngsta av elva barn i en jordbrukarfamilj. Familjenamnet ändrades från Thorén till Talvela 1906. Direkt efter studier vid ett handelsinstitut begav han sig till Tyskland för jägarutbildning.

Jägartiden och inbördeskriget Talvela var en av de volontärer som tjänade i de finska jägartrupperna i Tyskland under första världskriget. Han deltog i striderna vid Misse och Rigabukten innan han våren 1917 sändes på specialuppdrag till Sverige och Finland för jägarrörelsen, men greps vid gränsen och tvingades vistas flera månader i Luleå och Uppsala under svensk uppsikt. Först i slutet av 1917 kunde han ta sig via Åland till Åbo, där han en tid arbetade som organisatör i skyddskåren innan han sändes som lärare till krigsskolan i Vindala.

Under det finska inbördeskriget 1918 opererade Talvela tämligen självständigt under täcknamnet Strömsten, först vid erövringen av Kristinestad och därefter på högra flygeln av fronten i Satakunda.

Aunusexpeditionerna Efter inbördeskriget tjänstgjorde Talvela med majors grad i olika truppenheter, men avgick ur tjänsten 1919 för att som regementschef ansluta sig till Aunusexpeditionen, som trängde in i norra Olonets för att kämpa för Östkarelens anslutning till Finland. Han avancerade snabbt till överbefälhavare för hela expeditionen och blev medlem av den temporära Aunusregeringen. Sedan kampanjen slutat med ett förödmjukande återtåg återvände han till armén via skyddskårsorganisationen.

År 1921 avgick han på nytt för att som bataljonschef delta i en frikår som trängde in i Östkarelen längre söderut. Även denna gång avancerade han till frikårens chef i de strider som utkämpades bland annat i trakten av Repola, och även denna expedition slutade med reträtt 1922.

Mellankrigstiden Efter återtåget återupptog Talvela tjänsten i armén, men avgick 1930 för tredje gången – då som överste och chef för generalstabens operativa avdelning. Avskedet berodde främst på personliga svårigheter med generalstabschefen Martti Wallenius. År 1934 lämnade han också ordförandeskapet i Jägarförbundet sedan han som frimurare kritiserats för sitt medlemskap i ett internationellt hemligt sällskap.

Som reservist anslöt sig Talvela till Lapporörelsen och tillhörde dess inre krets; han är särskilt känd som organisatör av bondetåget i juli 1930. Sedan rörelsen upplösts efter Mäntsäläupproret anslöt han sig till Samlingspartiet och kandiderade utan framgång till riksdagen 1936.

På den civila sidan var Talvela en tid vice verkställande direktör för aktiebolaget Suomi-Filmi innan han 1932 anställdes som vice vd för Oy Alkoholiliike Ab, det statliga monopolbolag som grundats efter förbudslagens upphävande. Frustrerad av partipolitiken inom alkoholmonopolet övergick han 1937 till tjänsten som vice vd för Finska Cellulosaföreningen.

Vinterkriget Hösten 1939 inkallades reservisten Talvela, som befordrats till generalmajor, i försvarets tjänst som biträdande krigsekonomichef och medlem av överbefälhavarens krigsrustningsråd. I början av december 1939 fick han befälet över ett förband norr om Ladoga på avsnittet Tolvajärvi–Ilomants–Aittojoki, som kom att kallas Grupp Talvela.

Under hans befäl uppnådde de finländska trupperna i Slaget vid Tolvajärvi sina första segrar i kriget. Före jul 1939 hade fienden pressats tillbaka till Aittojoki och avvärjts också i Ilomants. Striderna övergick därefter till partigängar- och inringningsoperationer, och fronten höll ända till krigets slut. I slutet av februari 1940 utnämndes Talvela till armékårschef på östra Karelska näset, där han under krigets sista veckor ledde armékåren i försvarsposition vid linjen Vuoksen–Suvanto.

Mellan vinter- och fortsättningskriget Under mellankrigsperioden var Talvela direktör för bolaget Pohjolan Liikenne Oy, som upprättats för att sköta trafiken till Petsamo. Samtidigt anlitades han för specialuppdrag åt högkvarteret vid förhandlingarna med den tyska krigsledningen sommaren och hösten 1940 om vapenleveranser och transitering av tyska trupper. På marskalk Mannerheims önskan blev han 1940 också ordförande för det nygrundade Vapenbrödraförbundet.

Fortsättningskriget Strax i början av fortsättningskrigets anfallsskede utsågs Talvela till chef för VI armékåren, med uppgift att tränga fram norr om Ladoga och nordost om Jänisjärvi i riktning mot Petroskoj för att möta de framträngande trupperna från Svirhållet. För Talvela, som var inspirerad av frändefolkstanken, fick kriget här en anstrykning av revansch för Aunuskampanjerna ett tjugotal år tidigare. Hans armékår nådde Svir i september 1941.

Redan den 3 augusti 1941 tilldelade överbefälhavaren Talvela Mannerheimkorset – som den andre någonsin, efter Ruben Lagus. Utmärkelsen motiverades både med hans personliga tapperhet och med de skickligt ledda operationerna i Ladogakarelen.

I januari 1942 utsågs Talvela till finska arméns representant vid den tyska krigsmaktens högkvarter. Uppdraget skulle ursprungligen vara provisoriskt, men han stannade i över två år, till februari 1944. Han fungerade som Mannerheims lojala representant och respekterades av tyskarna trots att hans bakgrund som bland annat känd frimurare inte gick ihop med nationalsocialismens principer. Endast relationerna till SS-organisationen och den finländska SS-bataljonen förblev svala.

Efter hemkomsten vintern 1944 utsågs Talvela till befälhavare för Aunusgruppen och kom att leda striderna under återtåget från Östkarelen sommaren 1944. Det uppstod oenighet mellan honom och VI armékårens chef Aarne Blick, när Blick i juni mot Talvelas vilja gav order om reträtt från Tuulosjoki. I juli 1944 sändes Talvela på nytt till Tyskland; Mannerheim ansåg att han, som var väl förtrogen med Tyskland och respekterad av tyskarna, hade förutsättningar att hantera frågorna kring Finlands förestående utträde ur kriget.

Efterkrigstiden Efter vapenstilleståndet i september 1944 återvände Talvela till Finland och återupptog sitt arbete som direktör för Pohjolan Liikenne. Då en general som länge tjänstgjort i Tysklands högkvarter lätt stämplades som olämplig under den nya politiska kulturen, sökte han sig 1946 utomlands och flyttade till Rio de Janeiro, där han under tre år arbetade som försäljare av finländsk cellulosa i Brasilien och Argentina. Han återvände till Finland 1949 och verkade ytterligare över tio år i affärsvärlden före pensioneringen. Han befordrades till general av infanteriet 1966.

Karaktär och eftermäle Kantig till sin karaktär och ambitiös som soldat råkade Talvela ofta i konflikt med förmän, kolleger och underordnade. Hans förhållande till Mannerheim var dock alltid otadligt. Han betraktades ursprungligen som anglofil, men hade också förmåga att komma överens med tyskarna trots att han inte var anhängare av den nazistiska ideologin. Under sina sista årtionden var Talvela känd som nästan den enda jägargeneralen med goda relationer till president Urho Kekkonen, som annars i allmänhet avhöll sig från att befordra jägarofficerare och som 1966 utnämnde honom till general av infanteriet.

Privatliv Talvela var son till jordbrukaren Johan Fredrik Thorén och Helena Uino. Han gifte sig 1919 med Martta Sofia Nikoskelainen och 1923 med Karin Johanna Tengman.

Enligt den svenska journalisten Gunilla Boëthius var Talvela hennes anonyme far, något hon skildrat 2021 i boken En livslång hemlighet.Gunilla Boëthius: En livslång hemlighet. Stockholm: Bonniers 2021. Anna Bodin: "Gunilla Boethius: Så jävlig kunde väl mamma inte ha varit? Så inpiskat lögnaktig?" Dagens Nyheter 23 september 2021. Läst 10 juli 2022.

Utmärkelser

Källor

Externa länkar

Kategori:Finländska generaler Kategori:Finländska militärer under 1900-talet Kategori:Personer i första världskriget Kategori:Personer i finska inbördeskriget Kategori:Personer i Finland under andra världskriget Kategori:Personer från Vanda Kategori:Män Kategori:Födda 1897 Kategori:Avlidna 1973 Kategori:Mannerheimriddare Kategori:Mottagare av Tyska örnens orden Kategori:Kommendörer av Italienska kronorden Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass med kraschan Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass Kategori:Mottagare av Frihetskorsets fjärde klass Kategori:Kommendörer av Finlands Vita Ros’ orden Kategori:Kommendörer av Sankt Olavs orden Kategori:Kommendörer av första klass av Svärdsorden Kategori:Kommendörer av första klass av Vasaorden Kategori:Mottagare av Tyska korset i guld