Hertig av Finland var en svensk titel som bars av flera personer, dels under medeltiden, dels under 1500- och 1600-talen. Titeln instiftades 1284, förknippades med områden i dagens Finland och bars periodvis fram till 1606 av medlemmar av de svenska kungaätterna och en storman.

Från åren 1581–1582 införde kung Johan III själv istället titeln storfurste av Finland i sin egen titulatur.

Medeltiden Hertigtiteln infördes i Sverige vid mitten av 1200-talet och i praktiken ersatte den äldre jarlatiteln efter Birger jarls död 1266. Birger jarls son Magnus Ladulås blev den förste att bära den nya titeln som "Sveriges yngre hertig" (latin iunior dux sweorum) och efter faderns död som "Sveriges hertig av Guds nåde" (Dei gratiae dux sweorum) fram till sin kröning 1275. Begreppen jarladöme och hertigdöme (latin ducatus) syftade dock inte i första hand på ett avgränsat territorium, utan på en samling gods och privilegier.

På 1400-talet betecknade historikern Ericus Olai biskop Kol i Linköping (död omkring 1196) som hertig av Finland (Colo episcopus Lincopensis et dux Finlandie). Titeln dux anses i allmänhet olämplig för en biskop, eftersom den normalt tillämpades på världsliga stormän. Olais beskrivning kan ändå spegla verkliga maktförhållanden. Källor från mitten av 1200-talet tyder på att biskopen av Linköping vid denna tid hade överinseende över Finlands biskop, en koppling som sammanhänger med väldokumenterade gotländska handelskontakter i Finland.

Bengt Birgersson (1284–1291?) Den första hertigen av Finland var Birger jarls son Bengt Birgersson som 1284 fick titeln av sin bror kung Magnus Ladulås. Även om titeln hänvisar till områden i dagens Finland är hertigdömets exakta omfattning okänd. Det finns dessutom inga vittnesbörd om att Bengt Birgersson någonsin besökt Finland eller utövat myndighet i det. Titelns instiftande sammanföll med att den svenska kungamakten stärkte sitt grepp om landskapen öster om Bottniska viken. Ungefär samtidigt påbörjades befästningsbyggena vid Åbo slott och Tavastehus. Bengt Birgersson bar hertigtiteln troligen fram till sin död 1291, då han sedan 1286 samtidigt hade varit biskop i Linköping.

Valdemar Magnusson (1302–1317) Från 1302 bar Magnus Ladulås son Valdemar Magnusson titeln hertig av Finland, medan brodern Erik samma år tillträdde sitt redan 1284 tilldelade hertigdöme med Södermanland och en del av Uppland. Vid förlikningen i Örebro 1308 avträdde kung Birger till sina bröder fästena i Finland och Österlanden (Åbo, Tavastehus och Viborg). Genom förlikningen i Helsingborg 1310 återfick Birger Viborg, medan hertig Valdemar behöll Finland (dagens Egentliga Finland), Tavastland, Nyland och Åland. De båda brödernas hertigdömen blev detta år självständiga och jämställda med kungens del av riket, men denna delning av riket upphörde 1317.

Bengt Algotsson (1353?–1357) Kung Magnus Erikssons gunstling Bengt Algotsson upphöjdes till hertig av Finland och Halland samt ståthållare över Skåne. Enligt de bevarade annalerna skedde detta 1353, men dateringen har ifrågasatts som alltför tidig, eftersom annalerna är efterhandskonstruktioner från 1400-talet. Han använde själv 1355 den latinska titeln österlandiarum et vtriusque Hallandie dux ("hertig av Österlanden och båda Hallanden"). Även detta hertigdömes innebörd saknar klarläggning.

Missnöjet med Bengt Algotsson ledde till uppror mot kung Magnus 1356. Magnus tvangs i skiljedomen i Jönköping 1357 att avstå till sonen Erik hela Österlandet, det vill säga hela Åbo stift. Därmed upphörde Bengt Algotssons tid som hertig. Bengt Algotsson var den siste som under återstoden av medeltiden betecknades som hertig av Finland. Denna titel förblev därefter vilande till dess hertigdömet återupprättades 1556.

1500- och 1600-talet Johan III (1556–1563) "Hela Finlands hertigdöme" (totum Ducatum Finlandie) omtalades av Gustav Vasa i ett brev till påven 1523 trots att ingen person då hade innehaft denna hertigtitel på länge. År 1556 gavs Åbo slottslän med Åland samt Kumogårds län som ärftlig förläning åt Gustav Vasas son Johan (sedermera kung Johan III) som blev hertig av Finland. Detta hertigdöme utvidgades 1557 med västligaste delen av Nyland, men fråndömdes Johan 1563.

Kring åren 1581–1582 hade dock Johan III antagit titeln storfurste av Finland i stället. Titeln brukades sedan periodvis av hans efterträdare fram till att Finland erövrades av Ryssland 1809 och blev ett storfurstendöme under ryskt styre fram till 1917.

Johan (1590/1594–1606) Åren 1590/1594–1606 bar Johan III:s son Johan titeln hertig av Finland. Enligt Svenskt biografiskt lexikon förlänades han Åbo slott och län redan 1590 utan att tillträda förläningen, medan Uppslagsverket Finland anger att han bar titeln från 1594.

Hertiginna av Finland Trots att titeln hertig av Finland existerade finns det inga belägg för att någon av hertigarnas hustrur själva bar titeln hertiginna av Finland. Enligt Uppslagsverket Finland användes beteckningen "hertiginna av Finland" informellt om två kvinnor utan koppling till någon faktisk hertig: Eva Merthen och Pauline Dammert. Merthen var en borgmästardotter från Åbo känd som den ryske befälhavaren James Keiths älskarinna vars öden skildrats i en novell av Zacharias Topelius. Dammert (1835–1871) var känd för sin skönhet och uppvaktades bland annat av Karl XV.

Inte heller de biografiska källorna om hertig Johans hustru Katarina Jagellonica kallar henne hertiginna av Finland. Den samtida hertig Karls rimkrönika benämner henne i stället "furstinna": "Hans [Johans] furstinna dygdefull o from, ändock hennes lära var kommen av Rom". Moderna biografiska uppslagsverk beskriver henne i stället deskriptivt, som del av "hertigparet" eller som "härskarinna" på Åbo slott.

Se även Sveriges hertigdömen Storfurste av Finland Storfurstendömet Finland

Referenser

Kategori:Finlands historia under svenska tiden Kategori:Sverige under medeltiden Kategori:Sverige under vasatiden Kategori:Svenska titlar