Slagen vid Isonzo (Soča) var 12 slag mellan Italien och Österrike-Ungern som utspelades utmed Isonzofloden, nuvarande italienska/slovenska gränsen under första världskriget. En del säger 11 slag eftersom det 12:e (vid Caporetto, eller Kobarid) var när Tyskland gick in och tvingade italienarna att avstå från allt område de tidigare erövrat och retirera hela vägen till södra sidan av Piavefloden, strax norr om Venedig.
Förspel När första världskriget bröt ut 1914, bildade Italien (sedan 1882) trippelalliansen, tillsammans med centralmakterna, Tyskland och Österrike-Ungern. Trots detta deklarerade Italien att landet var neutralt i kriget, åberopande en klausul i avtalet som sade att ingen i trippelalliansen fick inleda krigshandlingar på Balkan utan att först ha konsulterat de två andra; Österrike-Ungern hade inte kontaktat Italien för konsultationer före sin krigsförklaring mot Serbien. Båda sidorna försökte trots detta genom hemliga diplomatiska strävanden att få landet på deras sida. Det skulle bli de allierade, ententen, som lyckades. Den 26 april 1915, skrevs en överenskommelse, det så kallade Londonfördraget, 1915, mellan Italien och de allierade, där Italien blev lovade områden i Sydtyrolen med gräns vid Brennerpasset, Trieste, utökad östgräns (utmed Isonzofloden, nuvarande Slovenien) och Istrien. Kravet var att Italien skulle förklara krig mot sina forna allierade inom en månad.
Den 3 maj fördömer Italien centralmakterna och mobiliserar för krig (trots en armé som var sliten och dåligt motiverad efter kriget i Libyen 1911-1912). Den 23 maj 1915 förklaras krig mot Österrike-Ungern. Krigsförklaring mot Tyskland skulle dröja till den 28 augusti 1916. Framför dem låg nu hårda strider på områden som egentligen var omöjliga att erövra och sedan hålla. Gränsen mellan Österrike-Ungern och Italien utgörs av alper, så även om det var stridigheter hela vägen från Schweiz gräns (via bland annat Trentino och Dolomiterna), så kom skådeplatsen för den största blodspillan att vara utmed Isonzofloden, ner till Adriatiska havet där terrängen var mer gynnsam för krigföring. Ansvarig för Italiens krigsmakt var Luigi Cadorna, och han ansåg att det var endast på Isonzofronten som kriget kunde vinnas. Befälhavare på Österrike-Ungerns sida i Isonzosektorn var Svetozar Boroević, underställd generalstabschefen Franz Conrad von Hötzendorf.
1915 thumb|Frontlinjen under Isonzoslagen 1915-1917|alt= Första slaget (23 juni – 7 juli) På dagen en månad efter krigsförklaringen, den 23 juni 1915, inleds det första slaget vid Isonzo. Målet var att ta staden Gorizia (Görz) och högplatån Carso (Karst). Italienskt artilleri bombade motståndarna, eller åtminstone försökte. Fiendens försvarsställningar klarade sig hyfsat, däremot lyckades man bomba sönder nationalskatten, klostret Sveta Gora. Förlusterna var över 30 000 italienare och 20 000 österrike-ungrare. Svåra transportproblem gjorde att många skadade inte fick vård och ammunitionen tog slut. Det sägs att en del kastade sten när ammunitionen tagit slut. Italienarna hade inga handgranater ännu, ett vapen som skulle visa sig otäckt effektivt eftersom den sprängde sönder bergmaterial och på så sätt ökade splitterverkan. Efter mycket små framsteg blåste Cadorna slaget över den 7 juli. Anfallet var inte lyckat och Cadorna gav alla skulden, utom sig själv. 27 generaler fick sparken.
Andra slaget (18 juli – 3 augusti) 11 dagar efter att första slaget avslutats, inleds det andra slaget, den 18 juli. Nu handlade det i första hand om att ta Monte San Michele (Hill 275), vid Carso. Artilleriet skulle visa sig mer effektivt här än förra gången. Varje granat som exploderade mot berget skapade ett dödligt regn av stenflisor som lade till många soldater i förlustlistorna. Man lyckades ta toppen av San Michele, bara för att dagen efter bli bortdrivna i strider man mot man. Historien upprepade sig den 25 juli, italienarna tog toppen, men blev dagen efter återigen bortdrivna. Boroević teknik var just denna: förloras en ställning, ska den genast tas tillbaka. Anfallen kännetecknades ofta av att vara rena själmordsuppdrag. Striderna ebbade ut den 3 augusti.
Trots att Cadorna (redan i första slaget) hade hoppats på att ta Trieste, låg denna stad fortfarande 30 km ifrån italienarna. Förlusterna uppgick till 42 000 på italienska sidan och 46 600 på Österrike-Ungerns sida. Trots att man nu kunde se hur slagens karaktär skulle bli, var Cadorna övertygad om seger, han behövde nu bara drygt två månaders återhämtning för sin armé.
Tredje slaget (18 oktober – 4 november) thumb|På Monte San Michele med utsikt över Carsoplatån, 2005. Monumentet är byggt av krigsskrot|alt= Tre dagars intensiv artilleribeskjutning, med 1 200 kanoner, inleder det tredje slaget den 18 oktober. Denna gång var det återigen Gorizia som var huvudmålet. Som vanligt var det stor blodspillan, men de lyckades inte ta sig längre än till förstäderna till staden och den 4 november stannade offensiven av.
Fjärde slaget (10 november – 3 december) Nästan en vecka efter tredje slaget förnyar Cadorna försöket att ta Gorizia. Inga större vinster, men nu började vissa italienska enheter ifrågasätta anfallen. Ett regemente gjorde myteri.
Fyra slag stod vid Isonzo år 1915. Förlusterna blev totalt ca 230 000 italienare och cirka 165 000 Österrike-Ungrare. Fronten var stabil vid årets slut och centralmakterna ansåg att den delen av krigsskådeplats inte längre utgjorde något strategiskt hot för dem.
1916 Femte slaget (11 mars – 16 mars) Tyskland hade i februari 1916 satt igång sin stora offensiv på västfronten genom attacker vid Verdun. Den franska marskalken Joseph Joffre uppmanade sina allierade att anfalla på sina respektive fronter för att lätta på trycket. Cadorna beordrade en ny offensiv med början den 11 mars 1916. Denna gång använde italienarna stridsgas för första gången. Snarare än storskaliga offensiver så gjordes halvhjärtade attacker på Carsoplatån, Gorizia och Tolmin (Tolmein). Den 16 mars slutade anfallet abrupt på grund av dåligt väder. Italien hade endast lyckats nätt och jämnt ta sig förbi fiendens utpostlinjer.
Österrike–Ungern slår tillbaka Trentinooffensiven (15 maj – 26 juni) Italien var i full färd med att försöka slå genom fronten vid Isonzo, med mycket marginella resultat när Österrike-Ungern planerade sin första offensiv mot Italien. Ett mål var att höja stridsmoralen hos trupperna. Ett stort problem inom Österrike-Ungerns här var att den bestod av så många nationaliteter och språk att ibland var fiendskapen större inom hären än gentemot motståndarna. Tyskland vägrade ge något stöd eftersom de hade fullt upp på västfronten med Verdunoffensiven.
Det som skulle kallas Trentino-offensiven inleddes den 15 maj i en sektor som löpte från bergen väster om Roverto till väster om Borgo. Detta hade varit ett lugnt avsnitt fram tills detta. Målet var att dra fram mot Venedig och låsa in de italienska trupperna vid Isonzo. 2 000 kanoner öppnade sin spärreld och inledde sin offensiv. Trots att italienarna kämpade tappert (de hade fått uppgifter om offensiven innan) drevs de långsamt tillbaka.
Otillgängligheten i de höga bergen gjorde det dock omöjligt att utnyttja detta fullt ut. Fem dagar efter offensivens inledning var det problem med underhållslinjerna – de var uttöjda till max. Dessutom kunde inte artilleriet följa med, så där fanns inte längre något understöd.
Den 20 maj började italienarna dra sig tillbaka, reträtten var fullbordad den 24:e och den 25:e anföll Österrike–Ungern på nytt, mot Posina och i öster över Asiago-platån. Den 30:e övergav italienarna även dessa platser och österrike-ungrarna försökte etablera sig. Där blev det helt stopp på grund av ankommande italienska reserver. Den 12 juni var anfallet i stort sett över, Österrike-Ungern behövde flytta över trupper till Galizien för att stå emot den ryska Brusilov-offensiven.
Den 26 juni var Trentinooffensiven officiellt över och dagen efter tog italienarna över flera av platserna som de blivit av med. Trentino-offensiven var ett fiasko och den redan kritiserade Franz Conrad von Hötzendorf, blev inte bättre erkänd. Den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn blev irriterad på honom och detta skapade en vidare klyfta mellan männen. von Hötzendorf skulle degraderas ett år senare, mycket på grund av denna offensiv. Förlusterna blev för Österrike-Ungern 80 000 och för italienarna, 147 000.
Isonzo återigen Sjätte slaget (6 augusti – 16 augusti) thumb|Isonzo 2005. Svårt att förstå vilka strider som ägde rum runt omkring här. Ger även en bild av stridsterrängen. Huvudmålet för detta slag, eller denna offensiv, var återigen Gorizia. Cadorna beslöt sig för att koncentrera ett stort antal soldater på ett geografiskt mindre område än innan. Han lyckades dessutom hemlighålla hela operationen, så när offensiven startades den 6 augusti hade han 10 divisioner mot fiendens 2. Detta slag skulle också bli det mest lyckade (eller minst misslyckade) av de 11 offensiverna från italiensk sida. Redan den 9 augusti föll Gorizia för italienarna och sedan även en del av Carso. Monte San Michele togs med stora mänskliga kostnader. På grund av överflyttningar till Galizien, var Österrike-Ungern försvagat, men lyckades ändå åstadkomma hårt motstånd i Tolmin. Trots återigen höga förluster, italienarna 50 000 och Österrike-Ungern 42 000, fick den halvdana italienska moralen ett litet uppsving, Italien fick lite bättre självförtroende vilket bidrog till att man den 28 augusti förklarade Tyskland krig.
Sjunde slaget (14 september – 17 september) Återigen siktar Cadorna på att ta färre mål, denna gång i ett försök att utvidga brohuvudena vid Gorizia. Trots stor koncentration av mannar lyckas han inte nå sina mål och offensiven avslutas den 17 september.
Åttonde slaget (9 oktober – 12 oktober) Efter en stunds vila återupptas försöket i det sjunde slaget. Inga resultat förutom förluster i människor.
Nionde slaget (1 november – 4 november) Detta skulle bli den sista offensiven 1916 på denna front och återigen skulle det vara ett misslyckat försök. Båda sidorna var slitna, Österrike-Ungern började än mer vädja till Tyskland om hjälp. Under de tre senaste slagen, korta (alla kortare än en vecka) men intensiva, hade Italien förlorat 75 000 man och Österrike-Ungern 63 000 man. Det skulle nu dröja ett halvår innan nästa slag vid Isonzo.
1917 Revolution i Ryssland Se även: Ryska revolutionen
Separatfreder på östfronten leder till att Österrike-Ungern får loss sina stridande styrkor där och kan förflytta dem till fronten mot Italien för att förstärka den redan där placerade militära styrkan. Italienarna inser faran med separatfreden och anser att de därför måste ta initiativ till anfall. Två stora offensiver planeras till 1917. Dessa två offensiver skulle leda till det 10:e och det 11:e slaget vid Isonzo.
Tionde slaget (12 maj – 5 juni)