Elvis Recorded Live on Stage in Memphis är ett livealbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 61:a album och gavs ut av RCA Records i stereo (CPL1 0606) i juli 1974. Albumet består av inspelningar från den konsert som Elvis Presleys gav i Mid-South Coliseum i sin hemstad Memphis i Tennessee den 20 mars samma år.
Albumet innehöll inte en komplett utan en beskuren konsert, och tyngdpunkten låg på rock'n'roll. Samtidigt hade det ett betydande inslag av gospel. Albumet gav Elvis Presley hans tredje och sista Grammy-vinst, för liveframförandet av gospellåten "How Great Thou Art", som vann i klassen "Best Inspirational Performance". Det innehöll också tidigare outgivna liveinspelningar av flera låtar, däribland gospellåtarna "Why Me Lord" och "Help Me", samt Sun-inspelningen "Trying to Get to You" och Arthur "Big Boy" Crudups "My Baby Left Me".
Konserten har kommit att kallas för Elvis hemkomstkonsert, eftersom det var första gången på 13 år som han uppträdde i sin hemstad Memphis. Skivomslaget har ett fotografi av Elvis Presleys hem, Graceland, men inget på Elvis Presley själv.
Albumet spelades in samtidigt som Elvis studioalbum Good Times var under utgivning. Det var Elvis Presleys femte livealbum på mindre än fem år och det sista som utkom under hans livstid. Det var också det av hans livealbum som fick lägst placering på topplistorna. Det nådde 33:e plats på Billboards albumlista i USA, men 2:a plats på Billboards countrylista. På den konkurrerande Cash Box-listan hamnade det som bäst på plats 32 medan det nådde förstaplatsen på dess countrylista. I Storbritannien nådde albumet plats 44 på UK Albums Chart.
Även om albumet därmed inte blev någon stor kommersiell framgång sålde det klart bättre än de senaste studioalbumen som Elvis gett ut. Inledningsvis sålde det närmare en halv miljon exemplar i USA och kom att certifieras guld av Recording Industry Association of America (RIAA) för 500 000 sålda exemplar i juli 1999.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley under Aloha from Hawaii-konserten. År 1973 hade inletts med den satellitsända konserten Aloha from Hawaii, men kom stundtals att bli ett tungt år för Elvis Presley med bland annat en genomgången skilsmässa och hälsoproblem. I oktober fick han till följd av andningssvårigheter tas in akut på sjukhus, och blev kvar i två veckor och behandlades för missbruk av den kraftigt smärtstillande opioiden Demerol. I december gjorde han sin andra studioinspelningssejour i Stax studio i Memphis (vilket resulterade i de båda albumen Good Times som utkom i mars 1974 och Promised Land som utkom i januari 1975) och han kom därefter inte att göra några fler studioinspelningar förrän i mars 1975. Det innebar att frånsett 1959, då han befann sig i Västtyskland och gjorde sin militärtjänst, blev 1974 det första år sedan han inledde sin karriär som han inte spelade in nytt material i studio. I stället kom 1974 att helt ägnas åt liveframträdanden och innehöll Elvis mest hektiska turnéschema sedan 1950-talet, med de sedvanliga två perioderna på Las Vegas Hilton, två perioder på hotell Sahara Tahoe i Stateline vid Lake Tahoe i Nevada, och fyra USA-turnéer. Anledningen var till stor del att pengarna fanns i liveframträdanden.
miniatyr|stående=0.7|vänster|Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, år 1969. Inspelningarna som Elvis hade gjort på Stax i december hade lett till albumet Good Times i mars 1974 och räckte till åtminstone ytterligare ett bra album (Promised Land), men eftersom Elvis turnerande upptog det mesta av hans tid 1974 och eftersom han var alltmer ovillig att spela in i studio, behövde Elvis manager Tom Parker hitta ett sätt att få till stånd ytterligare ett album. Lösningen blev att övertyga skivbolaget RCA om att spela in ännu ett live-album, Elvis femte på mindre än fem år. Tre veckor efter avslutningen i Las Vegas inleddes 1974 års första USA-turné. Den ägde rum i södra USA den 1–20 mars och innefattade 24 konserter i 14 städer, däribland två konserter i Houston Astrodome i Texas inför en publik på nästan 90 000 personer. Tanken var att spela in en av föreställningarna under denna turné. Enligt Elvis producent Felton Jarvis hade det diskuterats om att spela in Elvis framträdanden just i Houston Astrodome, men att man slutligen hade bestämt sig för att spela in i Memphis.
Fyra shower hade planerats till den 16 och 17 mars på Mid-South Coliseum i Memphis. När dessa snabbt sålde slut och till följd av den stora efterfrågan lades en femte konsert till den 20 mars. Den skildes från de fyra första av konserter i Richmond i Virginia och Murfreesboro i Tennessee den 18 respektive 19 mars. Det beslutades också att det var den showen som skulle spelas in. RCA skickade därför en mobil inspelningsutrustning till Mid-South Coliseum. Förutom den extra tid som tillbringades med att ställa i ordning utrustningen och en snabb kontroll av ljudet, gjordes inga särskilda ansträngningar för att skilja denna show från alla de andra som hade ägt rum tidigare – inga repetitioner, och det fanns heller ingen reservplan utifall något skulle gå fel vid inspelningen under det sista framträdandet på turnén. Liksom alla andra framträdanden på den tre veckor långa turnén var de fem Memphis-showerna utsålda.
Konserten den 20 mars 1974 har kommit att kallas för Elvis hemkomstkonsert. Elvis hade inte uppträtt i sin hemstad Memphis på 13 år – inte sedan den välgörenhetsshow han gjorde där i februari 1961.
Konserten Repertoar och upplägg miniatyr|Mid-South Coliseum i Memphis, där Elvis Presley gav sin konsert den 20 mars 1974. Till skillnad från Elvis två tidigare livealbum, As Recorded at Madison Square Garden och Aloha from Hawaii, innehöll detta album en redigerad och beskuren version av konserten. Därmed räckte det att ge ut albumet på en LP-skiva i stället för en dubbel-LP, som skulle ha krävts för att inkludera hela showen. Man undvek också alltför mycket upprepning från de tidigare livealbumen vilket gav ett mer koncentrerat album. Om man bortser från de mer informella framträdandena i samband med '68 Comeback Special och dess soundtrack NBC TV-Special (som inte innehöll liveversioner från en riktig konsert), hade vid albumets utgivning tolv av låtarna aldrig tidigare släppts av Elvis i liveversioner. Av dessa hade fem inte givits ut av Elvis i någon form tidigare. Tre av de fem var dock avkortade låtar i medleyn, så endast "Let Me Be There" och gospelnumret "Why Me Lord" var helt nya kompletta låtar. Dessutom fanns "Help Me", som visserligen nyss hade utkommit på singel i en studioversion, men som här fick sin albumpremiär som liveversion.
Konserten bestod av ett brett urval av låtar. Tonvikten i konsertens första hälft låg på rock'n'roll, och av den fulla showens 30 låtar var 13 sådana som Elvis tidigare hade spelat in och gett ut på 1950-talet, även om ett antal av dessa ingick i medleyn och därför inte framfördes i sin helhet.
Genomgång av låtarna
Konserten inleddes till tonerna av Richard Strauss "Also Sprach Zarathustra", men denna inledning kom inte med på originalskivan, som i stället började med Ronnie Tutts öppning på trummor och övergick i "See See Rider" – den låt som Elvis brukade inleda sina konserter med.
Därnäst följde ett medley bestående av "I Got a Woman" (som framöver skulle följa som andra låt på de flesta konserter) och den andliga sången "Amen", vilken avslutades med bassångaren J. D. Sumners djupa bassång, varefter Elvis återupptog och avslutade "I Got a Woman". "Amen" var en traditionell spiritual som arrangerades av Jester Hairston för filmen Lilies of the Field (1963) och som blev en gospelstandard, inspelad av många artister. Det var en låt som inte tidigare hade förekommit på en Elvisskiva, medan "I Got a Woman", som var Elvis första studioinspelning för RCA och utgavs 1956, här fick sin första utgivning på ett livealbum. Detta trots att Elvis hade framfört den live regelbundet sedan 1969 och tillsammans med "Amen" sedan september 1970. För originalalbumet beskars medleyt så att det omtag som gjordes på "Amen" inte kom med.
"Love Me" var en 1950-talslåt som hade förekommit också på de två tidigare livealbumen. "Tryin' to Get to You" var en låt som Elvis hade spelat in redan på Sun Records 1955. Hans framförande av låten under '68 Comeback Special hade tidigare under året utkommit på samlingsalbumet Elvis: A Legendary Performer Volume 1, men denna bluesiga version var det första framförandet på en livekonsert som hade släppts på skiva, även om Elvis hade sjungit den live till och från under ett par års tid.
Efter detta följde ett antal låtar som inte togs med på originalutgåvan, då "All Shook Up" (som var med på In Person- och Madison Square Garden-albumen), "Steamroller Blues" (som var med på Aloha-albumet), ett medley bestående av "Teddy Bear" och "Don't Be Cruel", samt "Love Me Tender" (vilka alla tidigare varit med på Madison Square Garden-albumet).
Det medley på sex låtar som följde var ett nytillskott till Elvis konsertrepertoar, och hade åtminstone delvis tillkommit för att ta hand om alla rock'n'roll-hittar som folk ville höra men som Elvis normalt var mindre intresserad av att framföra – dock föreföll han vara mer involverad och engagerad i detta medley. "Long Tall Sally" och "Whole Lotta Shakin' Goin' On" hade i sig tidigare utgjort ett medley som förekommit på Aloha from Hawaii-konserten. Den amerikanske pop- och rockduon Loggins and Messinas "Your Mama Don't Dance" från 1972 hade aldrig tidigare förekommit på en Elvisskiva. Det hade inte heller "Flip, Flop and Fly", som Elvis dock en gång framfört live på tv, på CBS Stage Show den 28 januari 1956, i ett medley tillsammans med "Shake, Rattle and Roll". Jesse Stones "Flip, Flop and Fly", hade varit en hit för Big Joe Turner 1954–1955. Medleyt avslutades med de båda Leiber och Stoller-låtarna "Jailhouse Rock" och "Hound Dog".
"Fever", som också den hade varit del av repertoaren på Aloha-konserten, kom inte med på originalskivan, ej heller "Polk Salad Annie" som förekom på såväl Madison Square Garden- som On Stage-albumet.
Kris Kristoffersons "Why Me Lord" var en låt som aldrig tidigare förekommit på en Elvisskiva. Kristoffersons inspelning nådde 16:e plats på Billboard Hot 100 1973 och första plats på countrylistan under namnet "Why Me". Elvis lät bassångaren J. D. Sumner sjunga versen innan han kom in i refrängen.
Den andliga sången "How Great Thou Art" utgjorde förmodligen albumets höjdpunkt. Elvis hade spelat in den i studio i maj 1966, och den fick ge namn åt albumet How Great Thou Art som utkom i februari 1967. Med detta album vann han en Grammy för "Best Sacred Recording" och med liveversionen av "How Great Thou Art" från Recorded Live on Stage in Memphis vann han ånyo en Grammy (hans tredje och sista) inom samma kategori, som då hade bytt namn till "Best Inspirational Performance". Detta framförande är ännu kraftfullare än studioversionen och blir än mer intensivt och gripande genom att Elvis tar om avslutningen.
"Suspicious Minds", som hade förekommit på tre av hans tidigare livealbum, kom inte med på originalskivan. "I Can't Stop Loving You" skulle tillsammans med "Love Me" ha varit den mest överflödiga låten på albumet (eftersom de förekommit flera gånger på tidigare livealbum), om det inte vore för att Elvis denna gång hade lagt till en vers av "Blueberry Hill" i början. Elvis hade spelat in och gett ut "Blueberry Hill" på albumet Loving You 1957, men detta var den första liveversionen av låten som hade släppts.
miniatyr|stående 0.7|vänster|Olivia Newton John, som under slutet av 1973 och början av 1974 hade en hit med "Let Me Be There" – här på ett foto från 1978.