miniatyr|200px|Aztekisk kalender av sten. Bilden visar en reproduktion med färg. Azteker (mēxihcah) var en befolkning i centrala Mexikos högland som från 1300-talet och framåt byggde ett rike som bestod tills det erövrades av spanjorer och fientliga amerikanska ursprungsbefolkningar år 1519.
Det dominerande folket i Aztekerriket var mēxihcah,"azteker". NE.se. Läst 2012-03-29. även kallade tenōchcah (efter den mytologiske grundaren av Tenochtitlan, Tenoch).Encyclopædia Britannica, uppslagsord Aztec De kallade sig själva Culhua-Mexica då de av Mexicafolket kuvade Culhuafolket var med och utvecklade Aztekriket. Ordet aztek användes aldrig av aztekerna själva. Det kommer från Aztlan, aztekernas mytologiska ursprung i norr. Allteftersom imperiet expanderade började alltfler folk i de aztekiska kärnområdena tala nahuatl och tro på detta mytologiska ursprung, vilket gör att man under Aztekerrikets storhetstid även kan tala om dessa assimilerade grupper som azteker.Michael E. Smith, The Aztecs, Oxford 1996, s. 4
Aztekerrikets förhistoria Mexicafolket Mexicafolket var en nahuatl-talande nomadiserande ursprungsbefolkning som under 1000- och 1100-talen norrifrån invaderade centrala Mexiko och Mexicodalen. Till en början tjänade de andra amerikanska ursprungsbefolkningar i olika stadsstater i regionen, men 1325 (alternativt) 1345 grundade de Tenochtitlán, den stad som skulle bli huvudstad i Aztekerriket, på en ö i Texcocosjön i Mexicodalen. Enligt detta folks tro skulle man bygga sin stad på en plats där man först skymtade en fågel med en orm i munnen, sittande på en kaktus. Denna stad blev Tenochtitlán och var placerad där dagens Mexico City ligger. På Mexikos flagga finns idag symbolen med en örn som har en orm i munnen sittande på en kaktus.
Culhuafolket Culhuafolket var ett nahuatl-talande folk som emigrerade till Mexicodalen som ett resultat av toltekkulturens förfall under 1200-talet. De slog sig ner i Colhuacán (dagens Coyoacán) vid Texcocosjön där de effektivt jordbrukade på så kallade chinampas. Även om de blev inflytelserika i regionen kom de att underordnas mexica-folket och sedan bidra till att bygga upp Aztekerriket.
Aztekerriket Regenter - Hueyi Tlahtoani 1233 - 1272: Tozcuecuextli 1272 - 1299: Huéhueh Huítzilihhuitl 1299 - 1347: Ilancuéitl 1347 - 1366: Tenoch, grundaren 1366 - 1391: Acamapichtli, skaparen av dynastin 1391 - 1417: Huitzilíhuitl 1417 - 1427: Chimalpopoca 1427 - 1440: Izcoatl 1440 - 1469: Moctezuma I Ilhuicamina 1469 - 1481: Axayacatl 1481 - 1486: Tízoc 1486 - 1502: Auítzotl 1502 - 1520: Moctezuma II Xocoyotzin 1520 - 1520: Cuitláhuac 1520 - 1521: Cuauhtémoc
Riksbygget Aztekerna löd den första tiden i Mexiko under Tepanek-riket. Den fjärde Aztek-kungen Itzcóatl startade ett uppror mot Tepanekerfolket tillsammans med två andra städer, Texcoco och Tlacopán (på nahuatl var härskartiteln tlahtoani - den som talar (väl) ). Ur denna allians började sedan på 1400-talet aztekerna avancera mot positionen som det mäktigaste riket i Mellanamerika. Deras främsta konkurrenter Tlaxkaltekerna, som från början var betydligt starkare militärt, blev successivt tillbakaträngda genom ett slags grundligt genomtänkt avancerad terrortaktik (xochiyaoyotl = ”blomsterkrig”). Den gick ut på att man gradvis medvetet ökade hotbilden tills motståndaren var övertygad om att ett fullskaligt anfall var nära förestående. Medan motståndarna fokuserade på hotet passade aztekerna på att genom verkliga anfall mot de städer som var underkastade Tlaxkaltekerna och överta dem en efter en. Vid tiden för spanjorernas ankomst stod Tlaxkaltekerna inför sitt slutliga nederlag och de med moderna eldvapen och hästar utrustade nykomlingarna uppfattades av dem närmast bokstavligen som en skänk från ovan. höger|300px|miniatyr|Aztekriket.
Storhetstiden Den egentliga aztekiska statsbildningen började ta fart först under den åttonde kungen Ahuitzotl som härskade 1486–1502 och den nionde, hans brorson Motecuzoma Xocoyotzin (1502-20), även känd som Montezuma II (eg. Moctezuma). Deras regeringstider karakteriseras av en snabb övergång från ett huvudsakligen släktbaserat maktfördelningssystem (calpulli), med inslag övertagna av toltekerna, till ett system med en byråkratisk statsapparat. Makten övergick snabbt från de ledande calpullisläkterna till ett råd, bestående av tempelpräster och krigarelit och en ”talman” som ledare.
När riket var som störst 1519, omfattade det cirka fem miljoner invånare varav nästan 250 000 i Tenochtitlán, ytterligare 500 000 kring Texcocosjön och fyra miljoner runt om övrigt i riket. Befolkningen var koncentrerad till stora städer som Tlacopán, Tenochtitlán och Texcoco. Själva Tenochtitlán var uppbyggd på pålar och flottar i vattnet. En smärre del stod på en ö och man tog sig till och från staden med långa broar/bryggor (eng: causeways). Tenochtitlán kunde själv föda omkring 170.000-180.000 av sin befolkning med sitt eget jordbruk, åkrar som flöt omkring staden (chinampas). Själva huvudstaden var tätt befolkad och därför var dess areal per invånare inte så stor. Åkrarna låg omkring den flytande staden och man hade höghus, offentliga masstoaletter, avlopp, etc.
När spanjorerna nådde Tenochtitlan år 1519 var staden den största stad som någonsin funnits i den nya världen och en av de största i världen; den var rikare och mer storslagen än något de spanska soldaterna någonsin sett i sitt hemland.Michael E. Smith, The Aztecs, Oxford 1996, s. 1
Rikets undergång Aztekerrikets utveckling fick ett abrupt slut genom att en tlaxkaltekisk-spansk allians (200.000 tlaxkaltekiska krigare och ca 900 spanjorer mot 100.000-300.000 azteker) besegrade aztekerna och spanjorena kunde inta Tenochtitlán. Aztekernas huvudarmé kapitulerade för Hernan Cortés den 13 augusti 1521. Den elfte och siste kungen Cuauhtémoc tillfångatogs av spanjorerna och avrättades av dem 1525.
Spanjorernas erövring av Tenochtitlán och det aztekiska riket underlättades avsevärt av den smittkoppsepidemi som dödade mellan 5 och 8 miljoner azteker i samband med spanjorernas ankomst. Mellan 1545 och 1550 dog ytterligare 15 miljoner människor i allvarliga febersjukdomar (av aztekerna kallade cocoliztli), som tyfus. När samma sjukdom 30 år senare härjade igen så dog hälften av den kvarvarande befolkningen i det forna aztekiska riket. Såväl smittkoppsepidemin som cocolitzi-utbrotten räknas bland världshistoriens värsta epidemier.
Samhällsstruktur miniatyr|150px|Aztekisk mask.Det aztekiska samhället var indelat i klasser. Högst upp stod hueyi tlatoani, den store talaren, Aztekerrikets härskare. Han fick makten av ett råd och kunde avsättas, men detta skedde sällan och han hade nästintill oinskränkt makt även om hans barn inte kunde räkna med att ärva den. På så sätt var det aztekiska styrelsesystemet mest likt den polska monarkin. Talaren var en i romersk definition livstidsdiktator. Under honom stod pilli, adeln. Inte heller de hade några speciella privilegier som gick i arv, utan adeln var mer som en ekonomiskt stark aristokrati (pengaadel). Givetvis var det få "vanliga" som lyckades bli adliga, bara de som gjorde ekonomisk karriär. Fler var pilli och ruinerade sig.
Den vanliga klassen var macehualli, "bönder". Dock ska endast omkring 20% av Tenochtitlans över 200 000-hövdade befolkning ha sysslat med jordbruk; resten var verksamma inom armén, hantverk och handel. Man använde kakaofrön som mynt.
Längst ner stod slavarna. Slavhandeln gick till ungefär som i Romarriket, men födde slavar barn i fångenskap blev barnen fria. Slavarna togs främst från Tlaxcala och många av dem förvaltades statligt tills de offrades till solgudens ära. Men som i romarriket kunde privatpersoner äga slavar i hushållen och leva på slavhandeln.
Skriftsamlingen "Codex Mendoza" innehåller detaljerade beskrivningar om aztekernas vardagsliv, kultur och sociala regler.
Religion Offer i templen
Det var människooffren som mer än allt annat förskräckte de första européer som besökte Tenochtitlan innan staden förstördes. Människooffer har en gammal tradition i Mexikos historia och förekom hos de flesta stammar i Mellanamerika, men aztekerna drev det längre än några andra. Det berättas att år 1487, när templet till Huitzilopochtli invigdes, offrades inte mindre än 20 000 fångar till guden. År 1518 räknade en av Cortés följeslagare till 136 000 människokranier längs detta tempel. En del av offren var slavar och brottslingar, men de allra flesta var krigsfångar.
När det under de sällsynta perioderna av fred uppstod brist på krigsfångar som kunde offras, arrangerade aztekerna och deras allierade ett slags ”tornerspel” mot grannstaternas krigare. Båda sidor försökte ta så många fångar som möjligt och när man fått ihop tillräckligt många för sina offerritualer avslutades ”kriget” och de stridande parterna återvände hem med sina offer. I spanjorernas ögon var dessa blodbad naturligt nog både brutala och hädiska, men för aztekerna var blodutgjutelse en helig akt och ingick som en viktig del i deras religion.
Gudarna hade kontroll över allting och var allsmäktiga. Det var de som hade skapat hela världen och som styrde människornas öden; de beslutade om det skulle regna eller bli solsken; de vakade över dygnets alla timmar och hade inflytande över de mest triviala ting i människans vardagsliv. Liksom alla folkslag i Mellanamerika dyrkade också aztekerna flera gudar och gudinnor, av vilka några var kända redan tidigare i Mexicodalen under Teotihuacanperioden, medan andra hade övertagits från underkuvade stammar.
Aztekernas nationalgud, Huitzilopochtli, var son till jordgudinnan och en krigsgud och han identifierades med solen. Varje natt kämpade han mot mörkrets makter för att solen skulle återfödas nästa morgon. Om Huitzilopochtli någonsin skulle bli besegrad skulle mörkret triumfera, solen skulle aldrig gå upp och hela världen skulle upphöra att existera. Det var därför av största vikt att Huitzilopochtli förblev stark och oövervinnelig, och det var människans plikt att hjälpa till genom att förse honom med föda. Den allra bästa föda människan hade att erbjuda var livet självt--människohjärtan och blod—och det var denna tro som rättfärdigade de enorma människooffren.
Mexikanerna trodde att världen en gång skulle gå under eftersom detta hade förutsagts i deras skapelsemyter. De två ursprungliga gudomligheterna sades ha varit ett par som stod högt över jordiska angelägenheter. Deras söner var de fyra mäktiga skaparegudarna: Huitzilopochtli, krigsguden; Xipe totec, vårens och den nya grödans gud, Quetzalcoatl, den befjädrade ormen, och hans fiende Tezcatlipoca– ”rykande spegeln”–krigaren från norr, natthimlens gud, den som tog och gav allt liv på jorden.
Enligt aztekernas legender hade universum skapats fyra gånger, och varje gång blivit ödelagt med alla sina invånare. Aztekerna trodde att de levde i den femte skapelseperioden, solguden Tonatiuhs era, och att deras nuvarande existens hade offrat sig själva. För att än en gång skapa solen och ge den styrka att vandra över himlen hade gudarna offrat sig själva vid massceremoni. Uppgiften att skapa mänsklighet hade anförtrotts Quetzalcoatl, som gjorde en resa till underjorden för att samla ihop benen efter tidigare generationer. Han doppade benen i sitt eget blod för att ge dem liv. Människooffren återspeglar således på ett symboliskt sätt gudarnas ursprungliga offer av sig själva. Myterna förutspådde också att den femte skapelseperioden skulle gå en våldsam undergång till mötes.
Aztekernas två kalendrar