Slaget om Atlanten är den del av andra världskriget som utkämpades på Nord- och Sydatlanten samt efter Sovjetunionens inträde i kriget även på Norra ishavet. Kampen stod i första hand mellan Nazityskland och Storbritannien, som i ett senare skede var allierat med USA. De ojämförligt mest betydelsefulla parterna var den brittiska flottan och de tyska ubåtarna. Slaget om Atlanten är ett begrepp som den dåvarande brittiske premiärministern Winston Churchill myntade.
Storbritannien var helt beroende av sjötrafiken för öns försörjning och kriget på Atlanten utvecklades därför till en kraftmätning mellan brittiska flottan och de tyska ubåtarna som försökte att strypa transporterna till Storbritannien. Stridshandlingar till sjöss förekom redan från den dag då britterna förklarade krig mot Tyskland (3 september 1939) men bortsett från krigets första halvår spelade striderna mellan ytfartygen (slagskepp, kryssare och jagare med mera) en mindre roll. Våren 1941 sänktes Tysklands främsta slagskepp Bismarck och efter det var de tyska ytfartygen inga större hot mot de allierades skepp och konvojer. Ubåtarna skulle emellertid visa sig bli en mycket värre motståndare. Tyskarna hade en kapacitet i ubåts produktion på 300 operativa ubåtar per år. De förlorade under andra världskriget 753 av sina 863 operativa ubåtar.
Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats (se Slaget om Storbritannien) beslöt sig tyskarna för att inleda det totala kriget till sjöss. Målet var att svälta britterna till nederlag och därför sänktes alla fartyg som var på väg eller misstänktes vara på väg till Storbritannien. Detta gick givetvis ut över även vanliga passagerarfartyg (och även en del svenska fartyg). Tyskarna gynnades av att man kontrollerade hela Atlantkusten från Nordnorge till Sydfrankrike. Därifrån kunde ubåtarna gå ut till havs och utan förvarning attackera alla fartyg som tillhörde de allierade.
Bakgrund För att kunna försörja sin befolkning var önationen Storbritannien beroende av en ström av handelsvaror från stora delar i världen, däribland mat, råmaterial och krigsviktig olja från både Nord- och Sydamerika. Detta var tyskarna medvetna om och för att besegra Storbritannien krävdes i så fall att bryta landets handelsvägar.Pitt, Barrie, Slaget om Atlanten, Albert Bonniers Förlag AB 1981, sid. 17–18
Redan under första världskriget hade Tyskland försökt att använda sin ubåtsflotta för att bryta Storbritanniens försörjningsvägar, men under de första krigsåren fördes kriget till sjöss dock enligt vissa regler, t.ex. fick obeväpnade fartyg först attackeras efter förvarning.Dimbleby, Jonathan, The Battle Of The Atlantic. How The Allies Won The War, kapitel: The phoney war that wasn't. länk: https://books.google.se/books?id=4e_GCAAAQBAJ&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false Vapnets effektivitet visade sig dock redan i september 1914 när två ubåtar oberoende av varandra sänkte sammanlagt fyra brittiska kryssare. När tyska kejsarriket våren 1917 deklarerade det oinskränkta ubåtskriget fick alla skepp attackeras utan förvarning. Till följd av detta växte de allierades förluster till sådana proportioner att Storbritanniens försörjning hotades på allvar. Men Tysklands krigföring provocerade också USA:s krigsinträde som nu kunde använda sina eskortfartyg för att skydda de allierade skeppen. Detta tillsammans med att de allierade började använda konvojsystemet blev spiken i kistan för de tyska ubåtarna.
Under mellankrigstiden drev framförallt Storbritannien på för att förbjuda ubåtar som vapen, dock utan större framgång. Efter flera år av förhandlingar undertecknades Second London Naval Treaty 1936 som förbjöd ett oinskränkt ubåtskrig. I Storbritannien utgick man ifrån att tyskarna skulle hålla sig till detta ubåtsprotokoll.Pitt, sid. 18–19 Hos det brittiska amiralitetet var man också övertygad om att Tyskland efter erfarenheterna från första världskriget inte skulle försöka en gång till att besegra Storbritannien via ubåtarna. Storbritannien hade dessutom utvecklat Asdic, ett system för att spåra ubåtar i undervattenläge och hos amiraliteten betraktades denna landvinning som det definitiva svaret på ubåtshotet.Hård af Segerstad, Tamelander, Michael, Havets vargar. Dramatiska ubåtsepisoder under andra världskriget, Historiska Media 2005, kapitel: Sänkningen av Royal Oak, länk: https://books.google.se/books/about/Havets_vargar.html?id=WjR4BgAAQBAJ&printsec=frontcover&source=kp_read_button&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false Dock fanns det två problem med Asdic: för det första krävdes det mycket erfarenhet och skicklighet för att kunna använda det på rätt sätt och för det andra kunde det inte spåra ubåtar som attackerade i ytläge. Storbritannien hade heller inte tillräckligt med eskortfartyg för att skydda handelsfartygen.Pitt, sid. 20-21 Detta berodde på att Storbritannien hade halverat antalet eskortfartyg under mellankrigstiden. Storbritannien var inte redo för att möta ett evenuellt ubåtshot.
Bland tyska marinofficerare var man väl medveten om att ubåten skulle vara ett effektivt vapen i ett framtida krig och därför började man en hemlig ubåtsutbildning 1934 och 1935 sjösattes den första ubåten. En nyckelroll vid uppbyggandet av det tyska ubåtsvapnet spelade Karl Dönitz. Dönitz föddes 1891 i Berlin och växte upp i Kejsardömet Tyskland som med sin ambition att vara en stormakt imponerade på den unge Dönitz som frivilligt gick med i tyska Kriegsmarine 1908. 1917 hade han blivit "Oberleutnant zur See" och tjänstgjorde i ubåtsflottan. Hans överordnade lovordade honom och beskrev Dönitz som snabbtänkt och ambitiös och han jobbade sig snabbt uppåt inom Kriegsmarines hierarki. Strax efter nazisternas maktövertagande 1933 presenterades han för Hitiler.
Sommaren 1935 hade Karl Dönitz blivit chef för det tyska ubåtsvapnet och fått i uppdrag att bygga upp det. Detta innebar att Dönitz både utformade olika teorier för hur ubåtarna skulle agera, t.ex. var han övertygad om att ubåtar skulle anfalla i grupp ("vargflockstaktiken"), och ansvarade för vilka ubåtstyper som skulle byggas.Mason, David, Ubåt, Bokförlaget Aldus 1975, sid. 8-13 För att lyckas med uppgiften att på allvar kunna hota Storbritanniens handelsvägar i ett framtida krig krävde Dönitz 300 ubåtar.Mason, sid. 13 Men Dönitz överordnade Erich Raeder satsade istället på att bygga en flotta bestående av större övervattenfartyg och Dönitz fick inget gehör för sin plan. När kriget började var tyska krigsmarinen otillräckligt förberedd för uppgiften att hota Storbritannien på allvar. I september 1939 hade krigsmarinen 57 ubåtar, av dessa var 23 dugliga för Atlanten.Gruchmann, Lothar, Der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik, Matrix Verlag GmbH, Wiesbaden 2004, sid. 90 Av dessa drygt 20 ubåtar kunde dock bara en tredjedel användas åt gången för att attackera allierade handelsfartyg, resterande två tredjedelar befann sig antingen på väg till eller ifrån patrullområdena eller befann sig i hamnen för att göra sig redo för nya uppdrag.Pitt, sid. 21 Därtill var ubåtsproduktionen ganska blygsam med enbart två ubåtar som lämnade de tyska varven varje månad.Knopp, Guido, Nellessen, Ursula, Hitlers Helfer: Dönitz. Der Nachfolger (youtube-video), ZDF Enterprises 1997, tid: 06:30, länk: https://www.youtube.com/watch?v=jtEjTBxaXes En anledning till att krigsmarinen saknade de nödvändiga förutsättningarna för kriget mot Storbritannien var att Hitlers huvudkonception inte var Atlanten, han ville egentligen inte föra krig mot England utan ville koncentrera alla ansträngningar på kriget mot Sovjetunionen, ubåtskriget var för Hitler ett sätt att uppnå ett fredsslut med Storbritannien.Rahn, Werner, Der Atlantik in der strategischen Perspektive Hitlers und Roosevelts 1941 i Michalka, Wolfgang (utg.), Der Zweite Weltkrieg. Analysen, Grundzüge, Forschungsbilanz, R. Piper GmbH 1989, sid. 669 Ytterligare ett problem var att de tyska ubåtsbaserna låg i Hamburg, Kiel och Wilhelmshafen, långtifrån de områden där de allierade handelsfartygen åkte igenom.
Förloppet
Faser i slaget om Atlanten Slaget om Atlanten brukar delas in i följande faser: Första fasen: september 1939 till mars 1940 Andra fasen: juni 1940 till mars 1941 Tredje fasen: april 1941 till december 1941 Fjärde fasen: januari 1942 till juli 1942 Femte fasen: augusti 1942 till maj 1943 Sjätte fasen: juni 1943 till augusti 1943 Sjunde fasen: september 1943 till maj 1944 Åttonde fasen: juni 1944 till maj 1945
Första fasen: september 1939 till mars 1940 miniatyr|246x246px|Överlevande från SS Athenia miniatyr|335x335px|Günther Prien När kriget började gällde Haagkoventionen, vilket betydde att ubåtarna fick sänka fientliga skepp enbart efter att de hade varnats.Pitt, sid. 17 Den 3 september 1939 gav Dönitz order om att sänka alla fientliga skepp i enlighet med Haagkonventionen. Men redan samma dag torpederades passagerarskeppet Athenia av U 30 (örlogskapten Fritz-Julius Lemp) vilket var ett brott mot krigets lagar. Eftersom 28 amerikanska medborgare omkom lät Joseph Goebbels ta bort sidorna i Lemps krigsdagbok för att mörka händelsen, han befarade att USA skulle gå med i kriget på Storbritanniens och Frankrikes sida.Copeland, Paul, Rowley, Christopher, Wolfpack Rising, National Geographic 2009, tid: 01:20, länk: https://www.youtube.com/watch?v=653vkSHREaU Hitler ville förhindra en utvidgning av kriget vid denna tidpunkt och därför förbjöd han att attackera passagerarskepp för att minimera risken för en eventuell vedergällning av de allierade, ett beslut som både Dönitz och Raeder var emot. vänster|miniatyr|249x249px|U 100 (typ VIIB) Anfall mot godkända mål som t.ex. krigsskepp genomfördes dock fortfarande. Den 14 september attackerade U 39 (örlogskapten Glattes) hangarfartyget , dock detonerade torpeden med den magnetiska stridsspetsen för tidigt vilket resulterade i att ubåten blev upptäckt och sänkt av de medföljande eskortfartygen. Mer framgång hade örlogskapten Schuhardt med U 29 som sänkte hangarfartyget med tre torpeder. Dönitz hade dock ett mer planerat angrepp i åtanke och bestämde sig för att attackera Royal Navy i den brittiska örlogshamnen Scapa Flow. Ubåtarnas befälhavare handplockade örlogskapten Günther Prien (U 47) för detta uppdrag som natten mellan den 13 och 14 oktober smög in i hamnen och sänkte slagfartyget . Företaget användes av den nationalsocialistiska propagandan som utnyttjade faktumet att den tyska flottan hade sänkts just i Scapa Flow i slutet av första världskriget.Mason, sid. 25-29 Efter den tyska segern mot Polen i september 1939 skedde inga större militära aktioner på kontinenten och därför blev händelser från ubåtsfronten också de enda som den nationalsocialistiska propagandan kunde berätta om. Stargardt, Nicholas, Der Deutsche Krieg 1939-1945, Bundeszentrale für politische Bildung 2016, sid. 90
Haagkonventionen, som hade gällt när kriget började, släpptes allt mer under septembermånaden och efter attacken i Scapa Flow hade ubåtarna fått tillåtelse att anfalla alla fientliga fartyg med undantag för passegarskepp. Denna sista restriktion släpptes i mitten av november 1939.
Under krigets första månader sänkte ubåtarna över 100 000 ton i månaden, men mot slutet av 1939 minskade tyskarnas framgångar eftersom alla ubåtar hade varit i sina operationsområden när kriget började vilket resulterade i att de ungefär samtidigt begav sig mot sina baser när deras uppdrag var slut. När ubåtarna började sänka fler skepp framåt vårkanten 1940 beordrades de att ge understöd till den tyska invasionen av Danmark och Norge i april och således minskade antalet sänkta fartyg i Atlanten. Därtill drabbades ubåtarna av problem med sina torpeder som i många fall inte exploderade. En kommission tillsattes och man slutade tillverka torpeder med den opålitliga magnetiska stridsspetsen och satsade istället på torpeder med kontaktspetsar.Mason, sid. 31-36