Hippokrates (grekiska Ἱπποκράτης Hippokrátēs), född på Kos cirka 460 f.Kr., död 370 f.Kr., var en grekisk läkare. Han är en av de mest framträdande personerna i medicinens historia. Han kallas "läkekonstens fader" för sina bestående bidrag som grundare av den hippokratiska medicinska skolan som revolutionerade läkekonsten i Antikens Grekland. Som en disciplin distinkt från andra lärdomsgrenar (i synnerhet teurgi och filosofi) blev därmed läkekonsten ett yrke.Garrison 1966, s. 92–93.Nuland 1988, s. 5. Hippokrates följeslagares arbete och texterna i Corpus Hippocraticum, en samling av omkring sjuttio medicinska verk, sammanblandas ofta med det lilla som är känt om vad Hippokrates själv tänkte, skrev och gjorde. Ändå framställs han vanligen som sinnebilden för den antike läkaren och ges äran av att ha avancerat systematiska studier av medicin; för att ha förenat tidigare medicinska skolors kunskap och för att med den hippokratiska eden och andra verk ha föreskrivit arbetsformer för läkare.Garrison 1966, s. 92–93.Garrison 1966, s. 96.
Biografi miniatyr |Asklepieion på Kos.
Historikerna godtar att Hippokrates föddes omkring år 460 f.Kr. på den grekiska ön Kos där han blev en berömd läkare och lärare i medicin. All annan biografisk information anses apokryfisk och förmodligen falsk.Nuland 1988, s. 4. Soranos från Efesos (en grekisk läkare och obstetriker under 100-talet e.Kr.)Britannica 2006. var Hippokrates första levnadstecknare; från hans verk kommer det mesta vi vet om Hippokrates men informations finns även i Aristoteles skrifter från 300-talet f.Kr.; i Suda från 900-talet e.Kr. och i Johannes Tzetzes skrifter från 1100-talet e.Kr.Garrison 1966, s. 92–93.Nuland 1988, s. 7. Soranos hävdade att Hippokrates far var läkaren Herakleides och att hans mor var Praxitela, dotter till Fenaretis. Hippokrates två söner, Thessalos och Drakon svärsonen Polybos var hans elever. Enligt Galenos, en senare läkare, var Polybos Hippokrates sanna efterträdare, medan Thessalos och Drakon vardera hade en son vid namn Hippokrates.Adams 1891, s. 19.Margotta 1968, s. 66.
Soranos uppger att Hippokrates lärde sig medicin av sin far och farfar och att han även studerade andra ämnen, för Demokritos och Gorgias. Lärdomssätet var troligen Asklipieíon på Kos, där han även fick lektioner av den thrakiske läkaren Herodikos av Selymbria. Det enda samtida omnämnandet av Hippokrates finns i dialogen Protagoras av Platon, där han skriver "Hippokrates från Kos, asklepiaden".Martí-Ibáñez 1961, s. 86–87.Platon 380 f.Kr.. Hippokrates undervisade och utövade medicin under hela sitt liv och färdades så långt som till Thessalien, Thrakien och Marmarasjön.Margotta 1968, s. 66. Han dog troligen i Larissa vid 83 eller 90 års ålder, men vissa versioner säger att han blev en bra bit över 100. Det finns flera olika versioner av hur han dog.Margotta 1968, s. 66.
Hippokratisk teori miniatyr |Bysantinsk handskrift med den hippokratiska eden i form av ett kors.
Hippokrates var den första läkaren som avfärdade vidskepelser och idéer om att övernaturliga eller gudomliga krafter orsakar sjukdomar. Pythagoras lärjungar menar att det var han som först sammankopplade filosofi med medicin.Adams 1891, s. 4. Han skilde medicinvetenskapen från religion och hävdade att sjukdom inte är gudarnas straff, utan snarare en följd av miljömässiga faktorer, mathållning och levnadsvanor. Corpus Hippocraticum omnämner inte en enda 'mystisk' sjukdom. Hans övertygelser grundades dock till stor del på vad som nu är känt som inkorrekt anatomi och fysiologi, såsom humoralpatologi.Jones 1868, s. 11.Nuland 1988, s. 8–9.Garrison 1966, s. 93–94. Hippokrates ansåg att epilepsi, som kallades morbus sacer d.v.s. den heliga sjukdomen, inte var mer helig än andra sjukdomar.Hippokrates: On the sacred disease
Antikens medicinskolor var inte eniga om hur sjukdomar bäst behandlades. Den knidiska skolan fokuserade på diagnos, men lutade sig mot många felaktiga antaganden om människokroppen. Det fanns närapå ingen kunskap om mänsklig anatomi och fysiologi, på grund av ett tabu mot att dissekera människor. Den knidiska skolan kunde därför inte urskilja när en sjukdom orsakade flera symptom.Adams 1891, s. 15. Den hippokratiska (Kos-) skolans huvudsakliga inriktning var vård och prognos. Med allmänna diagnoser och passiva behandlingar kunde sjukdomar behandlas effektivt och den kliniska praktiken utvecklas.Margotta 1968, s. 67.Leff & Leff 1956, s.51. Nuförtiden fokuserar läkare på specifika diagnoser och specialiserade behandlingar, som förespråkades av den knidiska skolan. Denna förändring i medicinskt tänkande sedan Hippokrates tid har kritiserats genom de senaste två årtusendena, där passiviteten i hippokratisk behandling särskilt har fördömts. Exempelvis kallade den franske läkaren Houdart den hippokratiska behandlingen en "meditation över döden".Jones 1868, s. 12–13.
Humoralpatologi och kris
Den hippokratiska skolan hävdade att all sjukdom var en följd av en obalans i kroppen mellan de fyra kroppsvätskorna, som var naturligt jämlikt fördelade när människan är frisk.Garrison 1966, s. 99. När de fyra kroppsvätskorna, blod, svart galla, gul galla och slem, inte var i balans (dyskrasi, "dålig blandning") blev en person sjuk och förblev sjuk tills balansen på något sätt återställdes. Hippokratisk terapi försökte återställa denna balans. Exempelvis ansågs det välgörande att använda citrus när det fanns för mycket slem.Boylan 2006.
Ett annat viktigt begrepp i hippokratisk medicin var kris, en punkt i sjukdomsförloppet då antingen sjukdomen var nära seger och patienten snart skulle avlida, eller motsatsen där naturliga processer gjorde att patienten kunde återhämta sig. Återfall kunde inträffa och leda till en ny avgörande kris. Enligt denna lära tenderar kriser att inträffa på kritiska dagar, som antogs vara en bestämd tidpunkt efter att patienten ådragit sig sjukdomen. Om en kris skedde på en dag som låg långt ifrån en kritisk dag kunde ett återfall väntas. Galenos trodde att denna idé härrörde från Hippokrates, men det är möjligt att den var äldre än så.Jones 1868, s. 46,48,59.
Hippokratisk behandling miniatyr |En målning av en hippokratisk bänk från en bysantinsk utgåva av Galenos verk på 100-talet e.Kr.
Hippokratisk medicin var ödmjuk och passiv. Den terapeutiska inriktningen grundades på "naturens läkande kraft" (vis medicatrix naturae på latin). Enligt denna lära kan kroppen med egen kraft återställa balansen mellan de fyra kroppsvätskorna och självläka (physis).Garrison 1966, s. 99. Behandlingen skulle enbart underlätta detta naturliga förlopp. Vila och orörlighet var av största betydelse.Margotta 1968, s.73. I allmänhet var hippokratisk medicin mycket vänlig mot patienten. Behandlingen var mild betonade vikten av att hålla patienten ren och steril. Exempelvis användes bara rent vatten eller vin på sår, även om "torr" behandling föredrogs. Ibland användes lindrande salvor.Garrison 1966, s. 98. Hippokrates var tveksam till att sätta in läkemedel och specialiserad behandling som kunde visa sig vara felvald. Garrison 1966, s. 98.Singer Underwood 1962, s. 35. Kraftfulla läkemedel användes dock vid vissa tillfällen.Encyclopedia Britannica 1911. Denna passiva behandling var effektiv mot enkla åkommor, såsom brutna ben som krävde traktion för att sträcka skelettet och lätta trycket mot det skadade området. Den hippokratiska bänken och andra hjälpmedel användes för detta ändamål. En av den hippokratiska läkekonstens styrkor var dess betoning på prognos. Vid Hippokrates tid var medicinsk behandling ganska outvecklad och ofta var det bästa som läkarna kunde göra att utvärdera en sjukdom och uträkna dess troliga förlopp grundat på uppgifter som samlats in i detaljerade fallhistorier.Garrison 1966, s. 97.
Hippokrates använde sig även av massage och olika rörelseövningar.Holmström, Johnsson, Lundbland: Sjukgymnastik i historisk belysning, Studentlitteratur, 1993. Kap 1, Sjukgymnastikens ursprung och fäste av Kerstin Lundbladh
Professionalism Hippokratisk medicin utmärktes av sin strikta professionalism, disciplin och rigorösa praxis.Garrison 1966. Det hippokratiska verket Om läkaren rekommenderar att läkaren alltid ska vara välordnad, ärlig, lugn, förstående och seriös. Den hippokratiska läkaren fäste noggrann uppmärksamhet på alla aspekter av sin utövning: han följde detaljerade föreskrifter för "ljus, personal, instrument, patientens läge och bandage- och förbandtekniker" i den antika operationssalen.Margotta 1968, s. 64. Han höll till och med sina fingernaglar vid en viss längd.Rutkow 1993, s. 24–25.
Den hippokratiska skolan fäste vikt vid de kliniska doktrinerna observation och dokumentation. Dessa doktriner bestämmer att läkare dokumenterar sina upptäckter och sina medicinska metoder på ett mycket tydligt och objektivt sätt, så att dessa anteckningar kan föras vidare och användas av andra läkare.Margotta 1968, s. 66. Hippokrates gjorde noggranna, regelbundna noteringar om många symptom, däribland hudfärg, puls, feber, smärtor, rörelser och utsöndringar. Han sägs ha mätt patientens puls när han tog en fallhistoria för att se efter om patienten ljög.Martí-Ibáñez 1961, s. 88. Hippokrates utökade kliniska observationer till familjehistoria och omgivning.Margotta 1968, s. 68. Det har sagts att medicinen har honom att tacka för konsten att kliniskt inspektera och observera. Av denna anledning har det sagts vara mer lämpligt att benämna honom "Den kliniska läkekonstens fader".Leff & Leff 1956, s. 45.
Direkta bidrag till läkekonsten Hippokrates och hans efterföljare var först med att beskriva många sjukdomar och medicinska tillstånd. Han ges äran av att först beskriva trumpinnefingrar, ett viktigt diagnostiskt tecken i kronisk varbildande lungsjukdom, lungcancer och cyanotiskt hjärtfel. Av denna anledning har trumpinnefingrar också kallats digiti hippocratici (latin "hippokratiska fingrar").Schwartz, Richards & Goyal 2006. Hippokrates var också den förste läkaren som beskrev "hippokratiskt ansikte" (latin facies hippocratica), den förändring i ansiktet som orsakas av död, långvarig sjukdom, svält eller liknande, i Prognosis. Shakespeare alluderar på denna beskrivning när han skriver om Falstaffs död i akt II, scen iii. av Henrik V.Singer & Underwood 1962, s. 40.Margotta 1968, s. 70.
Hippokrates började kategorisera sjukdomar som akuta, kroniska, endemiska och epidemiska, och använda begrepp som "exacerbation, recidiv, resolution, kris, paroxysm, topp och konvalescens."Garrison 1966, s. 97.Martí-Ibáñez 1961, s. 90. Ett annat av Hippokrates främsta bidrag kan hittas i hans beskrivningar av symptomatologin, fysiska upptäckter, kirurgisk behandling och prognos av thoraxempyem, det vill säga varbildning i brösthålan. Hans beskrivningar är fortfarande relevanta för nutida studenter i pneumologi och kirurgi.Major 1965. Hippokrates var den förste dokumenterade thoraxkirurgen och hans resultat har fortfarande giltighet.
Corpus Hippocraticum
miniatyr | Hippokrates träd på Kos, under vilket han sägs ha arbetat.National Library of Medicine 2000.