Thomas Mann, född 6 juni 1875 i Lübeck i nuvarande Schleswig-Holstein i Tyskland, död 12 augusti 1955 i Zürich i Schweiz, var en tysk författare och Nobelpristagare.
I sitt författarskap knyter Thomas Mann an till 1800-talets berättarteknik hos bland andra Lev Tolstoj och hans symbolik och episka teman påminner om verk av Theodor Fontane och Richard Wagner. Kännetecknande för Manns prosa är det ironiska förhållningssättet och den dubbelbottnade humorn.Thomas Mann själv kallade förhållningssättet för ”heitere Ambiguität”, T Mann ”Tagebuch”, 13 oktober 1953 Med tilltagande konstnärlig mognad använde sig Mann av allegorier och mytologiska motiv. Författarens språk präglas av detaljrikedom, utförlighet, rytm och balans. De teman Mann valde att behandla anknöt till hans samtids världspolitiska händelser, samtidigt som de är av allmänmänsklig relevans. Han var yngre bror till den mer vänsterorienterade författaren Heinrich Mann samt far till Erika Mann, Klaus Mann och Golo Mann, även de framstående författare. Han omnämns ofta som 1900-talets mest betydelsefulle tyskspråkige författare. Till Manns mest framstående litterära verk brukar räknas Huset Buddenbrook (1901), Döden i Venedig (1912), Bergtagen (1924) och Doktor Faustus (1947). Verk av honom brändes under bokbålen runt om i Nazityskland 1933.
Biografi 1875–1913 Barndom och uppväxt miniatyr|Thomas Mann (längst till höger) med mor och syskon. Thomas Mann och hans äldre bror Heinrich Mann (1871–1950) var söner till köpmannen och politikern Thomas Johann Heinrich Mann från Lübeck. Hans mor Julia da Silva Bruhns var av brasiliansk härkomst på mödernet. Thomas hade ytterligare tre syskon, Carla, Julia och Viktor. Familjen Mann tillhörde societén och umgicks i de finaste kretsarna i Lübeck. Thomas Mann har beskrivit sin barndom som ”omhuldad och lycklig”.
År 1891 dog Thomas Manns far i cancer. I sitt testamente hade han föreskrivit att firman och bostaden i Lübeck skulle säljas, så att familjen skulle kunna leva på ränteinkomster. Thomas Mann har skildrat sin skoltid som meningslös. Redan tidigt började han skriva egna texter, och han publicerade noveller och uppsatser i skoltidningen der Frühlingssturm (Vårstormen), som han själv börjat ge ut. Ett brev från den fjortonårige Thomas Mann till Frieda L Hartenstein 1889 undertecknades med ”Thomas Mann, lyrisk-dramatisk poet”. År 1894 lämnade han skolan i förtid för att flytta till München, där hans mor och syskon slagit sig ner redan ett år tidigare. Den av fadern utsedde förmyndaren bestämde att Thomas Mann, eftersom han slutat skolan i förtid, i stället skulle ta plats som lärling. Han fick anställning i en brandförsäkringsfirma, ett arbete han fann mycket långtråkigt. Sin riktiga debut som författare gjorde Thomas Mann 1894 med novellen Gefallen i det litterära magasinet Die Gesellschaft, vilket tidigare också publicerat några av hans dikter. Till följd av detta erbjöds han att publicera några av sina alster i tidskriften Pan.
Tack vare dessa första framgångar kunde Thomas Mann säga upp sig från försäkringsbolaget. Han skrev istället in sig vid Münchens tekniska högskola, han började ta kurser för en journalistexamen. År 1896 blev han vid 21 års ålder myndig och fick därmed ett månatligt underhåll om 180 mark från sin fars efterlämnade förmögenhet, vilket var tillräckligt för att han skulle kunna leva ett liv som fri skribent och författare. Åren 1895–96 författade Mann texter åt den nationalkonservativa tidskriften Das Zwanzigste Jahrhundert, vars ansvarige utgivare var brodern Heinrich Mann.
De första romanerna År 1897 följde Thomas Mann med sin bror Heinrich till Italien. De skaffade sig rum i den lilla orten Palestrina, öster om Rom. Tillsammans författade de där Bilderbuch für artige Kinder (Bilderbok för snälla barn), som bestod av ironiska små verser, illustrerade med teckningar av de båda bröderna. Heinrich och Thomas Mann gav denna bok i konfirmationspresent till systern Carla. Efter hennes död övergick originalet i brodern Viktors ägo, och han skänkte det sedan vidare till Thomas Manns barn. När familjen lämnat Tyskland 1933 kunde manuskriptet inte längre återfinnas. Det enda som finns kvar av detta verk är några små dikter som Viktor Mann citerade i sina memoarer Wir waren fünf, och ett par reproduktioner av teckningarna.
Thomas Mann skrev också några noveller i Palestrina, bland annat Der kleine Herr Friedemann och påbörjade romanen Huset Buddenbrook. Efter återkomsten till München sade han upp sin plats som artikelskribent hos Das Zwanzigste Jahrhundert, eftersom han ansåg att tidningen börjat innehålla antisemitiskt material. Han valde istället att under 1898 skriva texter åt tidskriften Simplicissimus.
År 1900 anmälde sig Mann som frivillig för ett års tjänstgöring i det Kungliga Bayerska Infanteriet. Hans militära karriär fick dock ett abrupt slut efter bara tre månader, då han friställdes på grund av oduglighet i tjänsten. Detta gav material till mönstringsscenen i romanen Felix Krull.
År 1901 publicerades Thomas Manns första roman, Huset Buddenbrook. Förstautgåvan i två band fick ett klent gensvar, men andrautgåvan i ett band som kom ut 1903 gav honom ett genombrott och gjorde honom till en erkänd författare. Några av romanfigurerna har förebilder inom familjen Mann, och flera av de mindre figurerna i romanen är inspirerade av personer i familjen Manns närhet i Lübeck under Thomas Manns uppväxtår. Det var inte alla i romanen figurerande lübeckbor som uppskattade de ironiska porträtten. En kort tid efter publiceringen cirkulerade också i Lübeck en lista med de verkliga identiteterna uppräknade. Denna lista fanns att läsa i en bokhandel i Lübeck, vilket gjorde stämningen mellan Lübeckborna och deras prominente författare något spänd.
År 1929, 28 år efter att romanen först publicerats, fick han nobelpriset i litteratur med motiveringen ”förnämligast för hans stora roman Buddenbrooks, vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk”.
Privatliv och familj
År 1903 började man kunna se tendenser till missämja mellan bröderna Mann. Även om Thomas Mann hade etablerat sig som en framstående författare, kände han sig nedvärderad som konstnär av sin bror Heinrich, och kanske var det som hämnd för detta han valde att skarpt kritisera Heinrichs roman Jakten på kärleken såsom en ”långtråkig skamlöshet”. Denna roman verkar över huvud taget ha väckt Thomas Manns avsky och motvilja. Även om kontakten mellan bröderna inte fullständigt avbröts, blev dock förhållandet dem emellan efter detta mycket ansträngt, och några vidare samarbeten kom aldrig till stånd.
År 1904 lärde Thomas Mann känna Katharina "Katia" Pringsheim och började uppvakta henne. Dittills hade enbart homoerotiska svärmerier förekommit i Manns brev och dagböcker, till exempel skrev han fortfarande 1901 på det här sättet till sin bror Heinrich om en gemensam bekant, målaren Paul Ehrenberg: ”Allt är metafysik, musik och pubertetserotik – jag lyckas aldrig lämna puberteten”. Om han hade en till del homosexuell läggning, var dock detta något han aldrig levde ut i praktiken. Man kan dock finna att han ger vissa av sina romanfigurer homosexuella drag, till exempel Hanno i Buddenbrooks och Gustav von Aschenbach i Döden i Venedig.
Genom att besluta sig för att gifta sig med Katia bestämde han sig även för att föra ett borgerligt, ordnat liv, då han gifte in sig i en av de finaste familjerna i München. Thomas Mann själv var protestant liksom sin far (hans mor var katolik), Katia däremot tillhörde en judisk, mycket intellektuell familj. Paret fick sex barn: Erika (1905–1969), Klaus (1906–1949, självmord), Golo (1909–1994), Monika (1910–1992), Elisabeth (1918–2002) och Michael Mann (1919–1977).
År 1912 fick Katia diagnosen tbc, tuberkulos, och rekommenderades av läkarna en längre vistelse på ett sanatorium i Davos. När Thomas Mann besökte henne där inspirerades han av miljöerna och Katias berättelser om sin vistelse till att skriva romanen Bergtagen, som han alltså påbörjade år 1913, men inte kom att skriva färdigt förrän 1924.
1914–1929 Första världskriget År 1914 flyttade familjen Mann in i en bekants hus på Poschingerstraße 1 vid Herzogpark. När första världskriget utbröt samma år anslöt sig Mann till de kulturpersonligheter och intellektuella som stödde kejsar Wilhelm II och dennes konservativa politik. Mann skrev till sin bror Heinrich: ”Måste man inte vara tacksam för den fullkomligt oväntade möjligheten att få vara med om så stora händelser?” Thomas Mann ansåg att kriget var principiellt nödvändigt då det handlade om att övervinna ”världens värsta polisstat” – Tsarryssland. I sin Gedanken im Kriege (Tankar om kriget) försvarade författaren sina militaristiska meningsfränder. Kontakterna med Heinrich, som liksom Stefan Zweig, Hermann Hesse och Arthur Schnitzler hade tagit avstånd från kriget, hade Mann vid det här laget avbrutit.
I verket En opolitisk mans betraktelser försöker Mann mer detaljerat förklara sin hållning under första världskriget. Han använder sig av det tyska begreppet Geist (ande) och jämför det med det franska begreppet civilisation (civilisation). På ett humoristiskt men samtidigt insiktsfullt sätt söker Mann beskriva varför han själv är anhängare till den tyska nationalandan. Till skillnad från honom själv representerar brodern Heinrich snarare civilisation, en form av konstnärlig liberalism. Redan kort efter att detta verk publicerats vid slutet av 1918 hade dock Mann börjat distansera sig från sin tidigare hållning och lämna denna fas av sitt politiska liv.
Weimarrepubliken Mordet på utrikesminister Walther Rathenau den 24 juni 1922 bidrog till att övertala Mann att offentligt ta ställning för Weimarrepubliken och de värden och den ideologi republiken representerade. Genom sitt tal Om den tyska republiken trädde han för första gången fram som en ledarfigur inom politiken, och denna gång på den mer liberala sidan. Demokrati och humanism, var enligt Mann vad människan bör eftersträva. Han blev också medlem i det liberaldemokratiska partiet Deutsche Demokratische Partei.
År 1924 publicerade Mann romanen Bergtagen. Redan från början var detta verk en stor framgång. I snabb följd kom sedan romanerna Unordnung und frühes Leid och Über die Ehe. År 1925 påbörjade författaren arbetet på romansviten Joseph und seine Brüder (Josef och hans bröder). Som förebild för figurerna i denna romansvit använde Thomas Mann unga människor han mött och blivit förtrollad av. Till exempel huvudpersonen Joseph inspirerades av den sjuttonårige Klaus Heuser, som var en vän till Manns barn och som Mann hyllat i en av sina anteckningar som ”en av mänsklighetens lidelser”.
Thomas Mann engagerade sig som en av grundarna av Sektion Dichtkunst vid Preussiska Konstakademien vars syfte var att försöka höja konstens ställning och anseende. Särskilt tog Mann ställning mot den lagstiftning som försökte utöva censur och begränsa den konstnärliga friheten. Detta engagemang var inte enbart populärt då många menade att en viss censur var nödvändig för att inte konsten skulle förråas.
Nobelpriset i litteratur 1929 miniatyr|höger|Thomas och Katia Mann på Grand Hotel i Stockholm 1929.