miniatyr|Vy från Skeppsholmen, 2012. miniatyr|Södra portalen, en av Stockholms praktfullaste renässansverk, utfört av stenhuggarmästaren Markus Hebel, 1644. Den västra och den norra portalen är utförda av stenhuggaren Heinrich Blume (Henrik Blom) 1643.
miniatyr|Kyrkans tornur miniatyr|Långskepp och orgel Jacobs kyrka eller Sankt Jacobs kyrka är en kyrkobyggnad i Stockholm. Kyrkan är belägen på Jakobs torg mitt emot Operan och med Kungsträdgården mot östra gaveln. Kyrkan började byggas på 1580-talet men på grund av diverse förseningar blev den inte färdigbyggd förrän cirka 60 år senare och invigdes först 1643 på första advent.
2019 upphörde kyrkan att vara en församlingskyrka och ägs sedan dess av Stockholms stift.
Historik Sankt Jacobs kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm kan räkna sin äldsta historia till 1300-talets början, då föregångaren Sankt Jacobs kapell anlades i vad som då var utkanten av Solna socken. Kapellet revs troligen under 1430-talet och ersattes av en tegelkyrka med tre skepp, som revs efter beslut av Västerås riksdag 1527.Riksantikvariatämbetets sida om kvarteret Lantmätaren 2, S:t Jacobs kyrka När Stockholms stad växte och bebyggelsen tog fart på nuvarande Norrmalm planerade man och började bygga Klara kyrka och Jacobs kyrka till Norrmalms församlingFörsamlingens webbplats: S:t Jacobs kyrka som bildades 1587.
Bygget av nuvarande Jacobs kyrka påbörjades 1580 på order av Johan III. Bygget leddes av Johan III:s arkitekt Willem Boy och byggmästaren Hendrik van Huwen. Den stod färdig och invigd först 1643.
Den rödputsade tegelkyrkan har ett formspråk som vittnar om både sengotik, renässans och barock. Långhuset har treskeppig plan, sex travéer långt, och smalare polygonalt kor. Valven är slagna i olika stjärn- och nätformer. Västentrén flankeras av två mindre, åttkantiga torn. Sakristian är vidbyggd i vinkeln mellan koret och norra sidoskeppet.
Kyrkan byggdes i två etapper. Grunden lades under 1580-talet, då större delen av yttermurarna uppfördes. Fram till 1592 färdigställde man långhusets tre skepp med pelare av sandsten och valvet över korsmitten där man skulle bygga centraltornet.
Från Johan III:s död 1592 stod bygget stilla fram till 1633 då Klas Flemming gick in och skrev kontrakt med murarmästare Hans Förster och stenhuggaren Heinrich Blume (Henrik Blom). Härmed påmurades yttermurar och västtorn, valven slogs, mittenvalvets tak stod färdigt 1642 och yttertaken uppfördes.
Exteriören karakteriseras främst av det fyrkantiga centraltornet med rundad huv med lanternin samt av de skulpterade sandstensportalerna. Speciellt bör sydportalen nämnas, daterad till 1644 och sannolikt ett verk av Markus eller Hans Hebel.
Kyrkan fick sina huggna sandstensportaler i norr och väster, utförda 1643–1644 av Heinrich Blume (Henrik Blume) (död 1648), byggda i tysk-holländsk renässansstil. Norra portalen och västra portalen har en återhållsam broskornamentik. Heinrich Blume utförde även tvärskeppens gavelkrön i holländsk renässansstil, vilka förstördes vid branden 1723.
Den södra portalen är, som ovan nämnts, troligen tillverkad av bildhuggaren Markus Hebel och blev färdig först 1644. Den södra portalens överdådiga plastik med sidopartiernas friskulpturer av S:t Jakob och Mose spränger utrymmet mellan tvärskeppets strävmur. Putsen var avfärgad i rött med ljust listverk.
Kyrkan invigdes 1:a Advent 1643 i närvaro av drottning Kristina. Dagen före hade Norra Malmen (Sankta Clara församling) delats i två församlingar längs Malmskillnadsgatan och den östra delen blev nya S:t Jacobs församling. Tornet, taken och renässansgavlarna av Henrik Blom förstördes vid en brand 1723 och ersattes med de nuvarande överbyggnaderna som ger exteriören prägel av klassicism och senbarock. Nytt centraltorn, ritat av Göran Josuae Adelcrantz, invigdes 1739. Kyrkans alla tornhuvar ritades av Carl Hårleman. Den kopparklädda tornhuven är enastående i Sverige i genomarbetad senbarock.
Långhuset utökades 1862 genom att de murar som avskilt långhus från sakristia och gravkor, i sidoskeppens främsta kvarter, avlägsnades. Ny sakristia hade redan tillfogats norr om koret omkring 1700. Koret förändrades drastiskt vid en restaurering 1892–1893, då de ursprungliga, karakteristiska kolossalfönstren förminskades till ungefär halv storlek. Koret försågs med lågt altarskåp och fem målade glasfönster. 1800-talet innebar även stora förändringar av interiören och nästan allt 1600-tal i kyrkan; läktare, bänkar och altaruppsats, byttes ut och orgelläktaren ändrades. Man byggde nya hellånga läktare i både norra och södra sidoskeppen. Resultatet var att kyrkan i princip fråntogs allt ljus. Församlingen klagade och 1825 byggdes läktarna om igen. 1862 fick kyrkan gasljus, 1450 gaslågor, vilket var det största antalet i en Stockholmskyrka. 1893 genomfördes en ny restaurering ledd av arkitekt Carl Möller. Inredningen fick en nationalromantik-prägel (Vasa-renässans). Tak och väggar målades med bladdekor och man satte in elektriskt ljus.
Mycket av det sena 1800-talets åtgärder avlägsnades vid restaureringen 1933–1937, som gav kyrkan den rena och lite strama känsla som fortfarande präglar kyrkorummet. Arbetet leddes av slottsarkitekt Ove Leijonhufvud och började med att kyrkan fick ny puts i samma ljusgrå ton som på 1770-talet. Exteriören fick sitt utseende vid 1968–1969-års restaurering, då kyrkan renoverades både invändigt och utvändigt och putsen rödfärgades som på 1600-talet.
Kyrkan var fram till 1989 en egen församling, men blev därefter en av tre församlingskyrkor i Stockholms domkyrkoförsamling. Detta förhållande gällde fram till 2019 då kyrkan och församlingshemmet avyttrades till Stockholms stift. Sista reguljära söndagsgudstjänsten firades den 29 januari 2012. Då var 369 års regelbunden högmässoverksamhet till ända. Kyrkan är numera (2022) en plats för konserter, andakter, meditationer, undervisning och pilgrimsvandring.
Kyrkan återinvigdes den 30 november 2025 av biskop Andreas Holmberg, efter att ha varit stängd för renovering.
Kyrkobyggnaden
Byggnaden är en treskeppig hallkyrka i tegel med något förhöjt mittskepp och enskeppigt kor i öster med polygonal avslutning. Den har ett centraltorn över korsmitten och ett par toureller i väster. Sakristian är vidbyggd i norr.
Sank Jacobs kyrka uppfördes med början 1588, arkitekt var Willem Boy. Kyrkan invigdes den 26 november 1643. Långhus och kor uppfördes 1588–1593, sakristian och tornet är från 1600–1643. Långhuset har varit föremål för ombyggnad 1600–1643 och sakristian 1698–1699 och 1926. Tornet byggdes om 1730–1739 under ledning av arkitekten Göran Josuæ Adelcrantz, far till arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz. Upprepade renoveringar har företagits under 1800- och 1900-talen av arkitekterna Artur von Schmalensee 1968–1969, John Sjöström 1968–1969, Ove Leijonhufvud 1933–1937 och Carl Möller 1909–1910 samt en renovering av tornkrönet 1739 av Carl Hårleman.
Den västra och den norra portalen är utförda av stenhuggaren Heinrich Blume (Henrik Blom) 1643. Han utförde även tvärskeppens gavelkrön i holländsk renässansstil, vilka förstördes vid branden 1723.
I kyrkans torn finns fyra klockor. Tre av dessa anskaffades efter tornbranden 1723, då man tog tillvara malmen från de genom branden förstörda klockorna. Lillklockan tillkom 1779.
På kyrkans norra utsida, mot kyrkogården, finns en minnessten över skalden Johan Henric Kellgren (död 1795) som också ligger begravd nedanför epitafiet.
Till kyrkan hör en församlingsbyggnad från 1985–1986, vilken delvis är inhägnad med järnstaket.
Interiör Interiören domineras av de höga, lätta valven, vilka vilar på de höga, massiva pelarna. I koret lägger man särskilt märke till altaruppsatsen, ritad av slottsarkitekt Ove Leijonhufvud och utförd av bildhuggaren John Lundqvist vid restaureringen 1936–1937. Den ansluter dock i hela sin stil och uppbyggnad till 1600-talets altaruppsats. De två målningarna är utförda på 1600-talet, och det är möjligt att de ingick i den ursprungliga altaruppsatsen.
De fyra glasfönstren i koret visar ett gammaltestamentligt motiv, och ett korresponderande motiv från Nya Testamentet. Från vänster till höger: Herdarnas tillbedjan – Moses i vassen, Jesu bergspredikan – Mose med lagens tavlor, Kristi uppståndelse – Jona kastas ur valfiskens buk, Kristi himmelsfärd – Elie himmelsfärd. Det femte fönstret som sitter bakom altaruppsatsen visar Korsfästelsen, det kan endast ses utifrån.
Predikstolen, av bildhuggare Erik Gustaf Göthe 1828, är dekorerad i empirstil med reliefer. De symboliserar dopet, nattvarden, budorden och evangeliet.
Kyrkan har i dag två orglar. Redan 1644 hade kyrkan ett så kallat orgelpositiv. 1662 blev byggdes en stor orgel med 43 stämmor fördelat på 2 325 pipor. 1741 måste församlingen bygga ett nytt orgelverk och uppdraget gick till Olof Hedlund. Detta verk hade endast 30 stämmor men byggdes ut 1793 och 1816. 1914 blev orgelverket utbyggt ytterligare till 62 stämmor och fick en mängd tekniska förbättringar (eldrift för bälgarna m.m.). Vid den senaste renoveringen 1976 utökades orgelverket till att innehålla 83 stämmor. Den nuvarande orgelfasaden är ritad av Carl Hårleman 1745–1946. Kororgeln är tillverkad 1960.
I södra sidoskeppet inrättades 1937 ett dopkapell som i dag även används till vardagsmässor och andra mindre sammankomster. Östfönstret är dekorerat med en glasmålning föreställande Jesu dop, utförd av Gunnar Torhamn. Dopfunten, foten, är tillverkad 1643 av Jost Schütz som gjorde det mesta av kyrkans ursprungliga inredning. Den godronnerade (en typ av dekorering) kuppan är tillkommen 1937. Ovanför ingången till sakristian, i norra sidoskeppet, finns ännu en glasmålning från 1893, föreställande Jesus i Getsemane.
Längst bak i kyrkan, i det södra sidoskeppet, hänger en stor målning som föreställer Kristi förklaring. Den målades av Fredric Westin och prydde koret som altartavla 1828–1892. De många adelsvapen i trä runt kyrkans väggar är begravningsvapen från 1600- och 1700-talen. Gravvalv finns dels under koret, dels under den östra delen av södra korsarmen.
Inredning och inventarier Altaruppsatsen är gjord av arkitekt Ove Leijonhufvud år 1937. Dopfunten är gjord av Jost Schütz år 1643. Predikstolen från 1828 är utförd av Erik Gustaf Göthe, ritningen till den är troligen gjord av Jakob Axel Gillberg.
Kyrkomusiker och musikverksamhet Bland S:t Jacobs kyrkas kyrkomusiker och organister har flera påverkat inte bara på kyrkomusiken utan även musiklivet i Sverige. Bland 1900-talets kyrkomusiker kan nämnas Set Svanholm (kantor 1929–1949) som även hade en internationell karriär som Wagnertenor och som sedermera blev chef för Kungliga Operan. Under Set Svanholms tid var Waldemar Åhlén organist 1928–1971 och komponerade även orgel- och körmusik. Bland hans kompositioner sticker onekligen Sommarpsalm ut. Den finns på de flesta körers stamrepertoar och kommer troligen sjungas så länge körsång utövas i detta land. Waldemar Åhlén startade även S:t Jacobs gosskör 1943 som numera verkar under namnet Storkyrkans gosskör. Under de långa perioder Set Svanholm var tjänstledig för utlandsuppdrag, bland annat på Metropolitan, vikarierade Johannes Norrby på kantorstjänsten. Enligt Johannes var det sedan han själv som tipsade kyrkorådet om Eric Ericson att efterträda Set Svanholm. Eric kom att verka i kyrkan från 1949–1974 vid sidan av alla andra körrelaterade åtaganden nationellt och internationellt. Waldemar Åhlén efterträddes av Anders Bondeman som tjänstgjorde 1971–2002. Anders Bondeman har som professor på Kungliga musikaliska akademien undervisat flera generationer organister i framförallt orgelimprovisation.