Karlovac (uttal: , , ) är en stad och stadskommun i Kroatien. Karlovacs stadskommun har 55 708 (2011) invånare varav 46 833 bor i tätorten. Staden är det administrativa, kulturella och ekonomiska centret i Karlovacs län. Sett till invånarantalet är Karlovac Kroatiens nionde största stad.
Karlovac är beläget i den västligaste delen av Pannoniska bäckenet, i låglänt terräng mellan Rijeka och Zagreb i den centrala delen av landet. Fyra floder – Korana, Kupa, Mrežnica och Dobra – rinner genom staden. Karlovac är en industristad och en viktig trafikknutpunkt i norra Kroatien. Staden är bland annat känd för ölbryggeriet Karlovačka pivovara som brygger Karlovačko – ett öl som saluförs internationellt och även säljs i Sverige.
Namn Karlovac grundades år 1579 som en habsburgsk garnisonsstad och uppkallades efter dess grundare ärkehertig Karl II (1540–1590). Det tyskspråkiga namnet Karlstadt ("Karlstad") har med bibehållen betydelse översatts till andra dialekter och språk såsom Karlovac (standarkroatiska), Karlovec (kajkavisk dialekt och slovenska) och Károlyváros (ungerska). Därtill finns andra namn som återfinns i historiska krönikor såsom Carlostadio eller Carlovizza (italienska) och Carolostadium (latin).
Smeknamn och slogan miniatyr|En av Karlovacs många grönområden – parken vid Ruski put (Ryssvägen) år 2014. Karlovac kallas stundom för "grad parkova" (parkernas stad) och "grad na četiri rijeke" (staden vid fyra floder). Dessa benämningar används inte minst vid marknadsföring av staden och åsyftar Karlovacs många grönområden och det faktum att fyra floder (varav Korana, Kupa och Mrežnica rinner genom tätbebyggt område och floden Dobra några kilometer utanför stadscentrum) sammanstrålar vid orten. Med anspelning på de många floderna och stadens långa ölbryggningstradition talas det ibland med en humoristisk underton om stadens "femte flod" som sägs vara ölet.
Stadens officiella slogan är "grad susreta" (kroatiska) eller "city of meetings" (engelska) med betydelsen 'mötenas stad'. Denna slogan används av stadsadministrationen och den lokala turistföreningen.
Historia Förhistoria De äldsta spåren av mänsklig existens i Karlovac och det område som faller under stadens jurisdiktion har hittats på platsen för Dubovacborgen och har sitt ursprung från 3500-talet f.v.t. I början av det första årtusendet hade Karlovac-området intagits av romarna som visade speciellt intresse för den kvalitativa sten som fanns lokalt och kunde användas till vägbyggen och sarkofager.
Karlovac under Habsburgarna stående|miniatyr|vänster|Ärkehertig Karl II (1540–1590) som Karlovac är uppkallad efter.
Stadens grundande Karlovac är den yngsta av Kroatiens alla residensstäder och en av få städer där det exakta datumet för dess grundade är känt. Staden grundades den 13 juli 1579 då Habsburgska riket inledde arbetet med att uppföra en befästning för att försvara rikets södra delar mot en osmansk invasion. Några år tidigare (1527) hade den kroatiska adeln valt den tysk-romerske kejsaren Ferdinand I till Kroatiens kung (se parlamentet i Cetin). Beslutet innebar att det som kvarstod av det medeltida kroatiska kungariket inlemmades i Habsburgska riket. Under 1300–1500-talet hade det av islam dominerade Osmanska riket erövrat stora delar av Balkanhalvön. Genom alliansen med de mäktiga habsburgarna hoppades de romersk-katolska kroaterna undvika att gå samma öde till mötes.
För att skydda gränsområdena mot Osmanska riket lät habsburgarna i slutet av 1500-talet upprätta en militariserad buffertzon (se Militärgränsen) gentemot osmanerna och ett nät av befästningar och vakttorn förstärktes eller uppfördes. Karlovac grundades genom ett politiskt och militärt beslut. I mars 1578 samlades adelsmän till ett sammanträde i Bruck an der Mur. Vid mötet fastställdes att en ny befästning skulle uppföras någonstans i den kroatiska provinsen för att förhindra osmanernas vidare framryckning mot norr och nordväst. I december samma år bestämdes att en ny fästning skulle uppföras på Zrinskis egendom vid Dubovacborgen och sammanflödet av floderna Korana och Kupa. Beslutet att anlägga en helt ny fästningsstad ingick som en del i ett större avtal om religionsfrihet mellan den protestantiska adeln i Inre Österrike och den romersk-katolske ärkehertigen Karl II. Den nya fästningsstaden var underställd det innerösterrikiska hovkrigsrådet i Graz som leddes av Karl II och uppkallades därför efter honom.
1500–1700-talet stående|miniatyr|Planritning från år 1774 som visar fästningsstaden Karlovac. Den 13 juli 1579 inledde en arbetsstyrka om 1 000 man, under militärt beskydd samt överinseende av en byggkommission och chefsarkitekten Martin Gambon, arbetet med att uppföra ett stjärnfort på den utsedda platsen för den nya fästningsstaden Karlstadt (Karlovac). I augusti/september samma år kunde den sexuddiga befästningens konturer tydligt skönjas. Samtidigt anlades de första militära objekten och befästningen utrustades med eldvapen. De första tillstånden för att uppföra bostadshus utfärdades till adelsmännen Juraj Švarački och Bartol Juričić som därmed, i viss mening, är att betrakta som Karlovacs första stadsmedborgare. I november 1579 översvämmades den ännu inte färdigställda befästningen för första gången av floderna Koranas och Kupas höga vattenflöde. Bland de återkommande (och ibland förödande) översvämningarna märks de från åren 1607, 1630 och 1775. År 1580 var fästningens yttre strukturer till stora delar färdiga medan vallar och vallgravar färdigställdes något senare (åren 1582–1589). I april 1581 beviljade kejsar Rudolf II Karlovac särskilda privilegier och fästningsstaden tilläts bland annat att hålla två stora marknader om året. År 1585 inträffade den första större branden i vilken fjorton nybyggda hus förstördes. Andra bränder med stora materiella skador inträffade åren 1594 och 1692. Branden år 1692, den värsta i Karlovacs historia, var anlagd i hämnd av en missnöjd tidigare fånge. Nästan hela Karlovac brann ner vilket banade väg för stadens omdaning. De flesta byggnaderna i Karlovac var innan branden uppförda i trä. Efter branden återuppbyggdes husen i mer solida material såsom sten och murbruk. De nya byggnaderna bar stildrag från den vid tiden moderna barocken.
År 1592 attackerade osmanerna Karlovac för första gången men besegrades av de habsburgska styrkorna. De gjorde senare flera försök till att inta det strategiskt viktiga Karlovac (åren 1594, 1598, 1601, 1623, 1627 och 1672) men lyckades aldrig. Freden i Karlowitz år 1699 markerade slutet för det stora turkiska kriget (1683–1697) och innebar att Karlovac förlorade sin militära betydelse och att Habsburgska riket befäste sin makt och dominans i Centraleuropa. Karlovac upphörde att vara en gränsstad då den tidigare gränsen mellan Habsburgska och Osmanska riket återställdes och flyttades söderut – från floden Korana till floden Una som idag utgör statsgränsen mellan Kroatien och Bosnien och Hercegovina.
stående|miniatyr|vänster|Karlovacs milsten markerar början för Jozefina-vägen. 1700-talet Under 1700-talet genomgick Karlovac flera omkonstruktioner och anpassningar med syfte att modernisera fästningsstaden. Bastionerna och fästningsvallarna förstärktes och ett nytt vattenförsörjningssystem anlades. År 1729 invigdes Karolina-vägen som förband Karlovac med Bakar och år 1764 inleddes arbetet med att anlägga Jozefina-vägen som skulle komma att förbinda Karlovac med Senj. Genom drottning Maria Teresias försorg separerades staden år 1777 från Militärgränsen och återbördades administrativt till det civila Kroatien och det nyetablerade Severins län. Drottningen hade dessförinnan låtit sända piarister till Karlovac som år 1766 grundat Karlovacs gymnasium. Den 8 oktober 1781 utsåg kejsar Josef II Karlovac till en "fri kunglig stad". Staden tilldelades ett stadsvapen (se Karlovacs stadsvapen) och sigill. Den nya statusen innebar nya privilegier och ökad ekonomisk aktivitet. I slutet av 1700-talet hade Karlovac utvecklats till en viktig marknadsplats för vete, majs, salt, timmer och tobak. Av den första folkräkningen år 1787 framgick det att staden hade 2 740 invånare.
1800-talet Åren 1803–1811 anlades Lujzijana-vägen som förband Karlovac med den viktiga hamnstaden Rijeka. Åren 1809–1813 ingick Karlovac i de av fransmännen kortvarigt administrerade illyriska provinserna. Den 26 december 1809 besöktes staden av marskalk Auguste de Marmont som lät plantera 112 plataner vid början av Lujzijana-vägen vid Dubovac. Åren 1839–1850 genomfördes de sista stora konstruktionsändringarna som förstärkte den centrala befästningens försvarsförmåga. Den österrikisk-ungerska kompromissen från år 1867 innebar att Kejsardömet Österrike reformerades och att dubbelmonarkin Österrike-Ungern etablerades. Karlovac blev då distriktshuvudstad i Zagrebs län som ingick i den kroatisk-slavonska provinsen. År 1865 invigdes järnvägen Karlovac–Zagreb och år 1871 järnvägen Karlovac–Rijeka (se järnvägslinjen Zagreb–Rijeka). Med anledning av att staden förlorat sin militära betydelse och rådande tidsanda där tanken var att "öppna upp" städerna och göra dem mer tillgängliga inleddes år 1883 arbetet med att avlägsna den historiska stadskärnans försvarsanläggningar. Stadsportarna (Nya porten, Wien-porten och Rijeka-porten) revs och till år 1888 hade större delen av befästningsverkets yttre delar avlägsnats. Dikena som uppstod på platsen för befästningsväggarna fylldes igen och på den frigjorda marken uppfördes nya byggnader fram till år 1941. År 1885 grundades det för staden tongivande ölbryggeriet Perhovo, sedermera känt som Karlovačka pivovara. Trots tekniska och kulturella framsteg under 1800-talet förlorade Karlovac under århundradets andra hälft sin betydelse som viktigt handels- och transportcentrum. Ur politisk och kulturell synvinkel var staden under 1800-talet en av de viktigare centrumen för den kroatiska nationella pånyttfödelsen. År 1896 öppnade Rättpartiet ett lokalkontor i Karlovac och under åren 1896–1920 innehade partiet borgmästarämbetet genom fyra av sina medlemmar.
1900-talet– Karlovacs 1900-talshistoria kännetecknas av tekniska framsteg, industrialisering, stora politiska förändringar och även krig. År 1904 infördes de första stadstelefonlinjerna och det offentliga vattenförsörjningssystemet började anläggas. År 1908 fick staden allmän elbelysning. Efter första världskriget och Österrike-Ungerns upplösning år 1918 ingick Karlovac först i Slovenernas, kroaternas och serbernas stat och därefter Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike – från år 1929 kallat Jugoslavien. Det habsburgska styret som varat från stadens grundande år 1579 till år 1918 hade därmed kommit till ända. Åren 1918–1920 avlägsnades de sista delarna av de tidigare befästningsmurarna av vilka endast en liten del kvarstår vid Drašković-gatan.
Kroatiska självständighetskriget miniatyr|En förstörd stridsvagn i Karlovac i april 1992.