Landamäri, ofta benämnt Gränsläggningen 1050, är en redogörelse för ett gränsavtal, där kungarna i Sverige och Danmark under tidig medeltid skall ha utsett vardera sex man varpå dessa tolv tillsammans bestämde sex gränsmärken mellan de två länderna. Det har diskuterats i över hundra år om det verkligen ingicks ett avtal på tiohundratalet som texten anger eller om avtalet ingicks senare eller kanske inte alls.
Källorna Berättelsen om gränsläggningen finns bevarad i över 25 handskrifterSawyer (1991), sid. 65, som skiljer sig åt i detaljer. Den äldsta av dem är den äldsta boken på svenska, handskrift KB B 59 (även benämnd Cod.Holm. B 59). Den innehåller dels Äldre västgötalagen, dels ett antal andra texter av stor betydelse för Sveriges medeltidshistoria som Landamäri. Handskriften har skrivits tidigast ca 1285, men Västgötalagen härrör i sin väsentliga del från 1220-talet.
Ordet landamäri är en fornsvensk plural av landamäre, som betyder ”gräns”; namnet kan översättas som "Gränserna". De flesta handskrifterna saknar rubrik, medan andra inleds med orden Här börjar Landamäri.Lindquist (1941) Västgötalagens kungalängd, en annan av texterna i KB B 59, säger om kung Emund Slemme, att han gjorde gräns mellan Sverige och Danmark, såsom sägs i Landamäri.Wiktorsson (2011a), sid. 196–197; Lindquist (1941), sid. 40–41, 65; Hafström (1942), sid. 48. Namnet togs upp av Ivar Lindquist 1941 sedan han visat att man i 115 år missuppfattat innehållet genom att läsa samman fyra korta texter och fått som resultat att de två kungarna tillsammans med en norsk kung skulle ha samlats till häst på skäret Danaholmen utanför Göta älvs mynning för att avtala om gränsmärkena; se vidare "Danaholmsfördraget".Lindquist (1941) sid. 65–74.
Landamäri innehåller inte själva avtalstexten utan är en beskrivning av avtalet. Den har utseendet av en minnesanteckning och Curt Weibull (1917) kallade den en ”notitia” i anslutning till den administrativa terminologin i frankerriket.Weibull, sid. 6–8Hafström (1942), sid. 36–38.
En samtida anteckning skulle dock inte ha sett ut som Landamäri och texten har säkert inte nedtecknats förrän på 1200-talet, mer än 150 år efter avtalets tänkta tillkomst. Hafström formulerar det (1942) som att Landamäri kan ”karaktäriseras som en på tinget pålyst och vid senare tillfällen i rättsliga former i bevissyfte upprepad berättelse om gränsmärkenas upprättande, vilken sedan den sålunda i muntlig form traderats och därunder något förändrats, först långt efter den skildrade händelsen upptecknats.” Hafström (1942), sid. 45.
Andra forskare har däremot ställt sig tveksamma till textens äkthet (Schück 1914) Henrik Schück (1914), Svenska folkets historia I, 1 sid. 242 eller ansett att texten inte går tillbaka på något avtal under tiohundratalet, utan att den tillkommit på 1200-talet för att bekräfta de då aktuella gränserna (Kraft 1934)Salomon Kraft (1934), Kring äldre svenska riksgränser, Rig 1934.. Sawyer, som är den som senast har behandlat Landamäri, delar den senare uppfattningen. Han anser vidare att texten tillkommit på den danska sidan av gränsen. Motivet skulle vara att bevisa att de danska anspråken på Blekinge hade gammal hävd, medan svenskarna, i synnerhet västgötarna, ville få fastslaget att områden som tidigare räknades till norra Halland ingick i Västergötland.Sawyer (1991), sid. 64 – 73.
Texten Det äldsta textvittnet är handskrift KB B 59. Landamäri står där direkt efter själva lagtexten som den första bilagan och den är skriven av samma person som skrivit lagtexten. Översatt till modern svenska lyder den som följer:
Emund Slemme var kung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte råmärken mellan Sverige och Danmark. Sedan nämndes från Sverige Ragvald från Tiundaland, Botn från Fjärdhundraland, Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nänner från Småland, Torsten från Västergötland, Tolle från Jylland, Tote och Toke från Jylland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimulf från Grimeton från Halland. De tolv satte sex stenar mellan rikena. Den första stenen på "Suntru" åsden andra i Danabäck den tredje Kinne stenden fjärde i Vraksnäs den femte Vite stenden sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre.Wiktorsson (2011b), sid. 160–161. Wiktorsson översätter kinnæ sten, hvitæ sten och brimsæ sten med Kinds sten, Vitasten och Brömssten, vilket här har ändrats. Sven Tjuguskägg har ändrats till det etablerade Sven Tveskägg.
Namnen Ragvald och Grimulf är här hämtade från handskriften Codex Runicus som ersättning för de uppenbart felaktiga Cacaldi och Grimitun.Sawyer (1991, sid 67 - 73
Kungarna Emund Slemme (vanligen känd som Emund den gamle) skall ha regerat ungefär 1050-60 medan Sven Tveskägg regerade 985-1014. De var således inte samtida. Man har brukat förklara den bristande överensstämmelsen genom att anta att den ursprungliga berättelsen endast nämnde namnen Emund och Sven, samt att en skrivare lade till tillnamnen för att förklara vem som åsyftades, dock utan att träffa rätt. Man kunde för övrigt inte använda öknamn om kungarna i deras livstid.
De riktiga personerna skulle då kunna ha varit Emund Slemme och den danske kungen Sven Estridsson (1047-1074), vilket blivit den vanliga uppfattningen.Sawyer (1991) sid. 65 f Något som har ansetts tala emot det förslaget, är att Adam av Bremen inte nämner gränsfördraget. Adam behandlade i fjärde delen av sitt historieverk Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificium = Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar de nordiska ländernas geografi, politik, natur och kultur och han hade vistats hos Sven Estridsson 1067/68 Stolberg-Wenigerode, Otto zu: Neue deutsche Bibliographie Bd 1, 1953. , alltså högst femton år efter gränsfördraget. I boken tackade han kungen för de många upplysningar han hade fått av honom, så det är förvånande att fördraget inte behandlas, särskilt om det skulle ha inneburit en förändring av riksgränsen.
Vill man i stället behålla Sven Tveskägg och införa en alternativ Emund, så strider det mot Västgötalagens kungalängd där det, som ovan nämnts, klart sägs att det var Emund Slemme som ingick gränsavtalet. Det har ändå framlagts förslag om en Emund Eriksson, som enligt Olof den heliges saga var son till Erik Segersäll och rådde över Götaland medan hans bror Olof Skötkonung styrde över resten av Svithiod 995-1022.Lindquist (1941) sid. 61ff; avvisat av Hafström (1942) sid. 48–49, Sawyer understryker att samtliga dokument har namnet Emund Slemme, Sawyer sid. 68ö.
Sawyer påpekar det egendomliga i att samtliga dokument har samma felaktiga kunganamn, vilket tyder på att de går tillbaka på samma original, vilket då bör ha tillkommit långt efter det att de olika aktuella kungarna levde.Sawyer (1991) sid. 66 och 70.
Något exakt årtal för gränsavtalet kan inte bestämmas, men i litteraturen har det uppstått en vana att tala om ”gränsläggningen 1050”.
Gränsmärkena Listan räknar bara upp sex stenar. Detta har föranlett frågor om varför den inte innehåller fler gränsmärken och om varför just dessa har valts ut samt om varför gränsavtalet över huvud taget ingicks. Fem av märkena avser Hallands gräns och två av dessa gränsen mot Västergötland. De två första markerar ställen där gränsen anses vända 90 grader. De två följande visar var gränsen korsar två av lederna från kusten till inlandet, dock inte de två viktigaste lederna – Nissastigen och Laganstigen – uppenbarligen eftersom de korsningarna redan var tydliga och välkända. De två sista anger att gränsen går tvärs över landet så att Skåne och Blekinge förs till Danmark, utan att gå in på några detaljer.Karlsjö (1997a) och (1997b)
Listan ger intrycket att intresset främst har gällt Halland. Det avslutande raska strecket tvärs över landet har jämförts med den gränsmärkeslista som avslutar Hälsingelagen. Hafström (1942) sid. 41 Lagen räknar upp gränsmärken mellan Sverige och Norge norrifrån fram till den punkt där ”Hälsingland”, dvs. Norrland, det norska Härjedalen samt Dalarna möts i berget Hovahögst. Lagen avslutas med orden ”från Hovahögst till Kungahälla”, alltså från en punkt nästan mitt i det nuvarande Sverige till Kungälv vid Kattegatt, granne med dagens Göteborg, en sträckning vars närmare utformning inte berörde hälsingarna. Hälsingelagens Rättegångsbalk, flock 15. H-W del 3 Hälsingelagen, sid. 413: ”Gränsstadgan har endast såsom avslutning velat nämna en allmänt känd sydlig punkt på gränsen.”
Av sammanställningen nedan framgår att för ingen av stenarna finns klara forskningsresultat. som entydigt visar på rätt sten och plats. För några ligger förslagen i begränsade områden såsom för stenen i Danabäck, Kinne sten, den i Vraksnäs och Brömse sten. För Suntru asi och Vite sten är förslagen spridda över många mil även om för Suntru asi en viss koncentration föreligger till det område där Scutru asi från gränslistan med Västergötlands gränsorter finns. Genom att inga säkra gränsstenar har återfunnits är det okänt om dessa var naturliga stenblock, av människan resta stenar eller bådadera. Vid 15- och 1600-talens gränsuppteckningar redovisas mycket lite av dokument och vittnesmål som hänvisar till denna äldsta korta lista. En starkare tradition bör ha funnits om gränsläggningen verkligen skett. Bedömningen av berättelsen har alltmer kommit att luta åt att den är ett uttryck för den vaknande historieskrivning som kan ses i de konkurrerande Danmark och Sverige några århundraden efter att kungadömena formerats.
Sten nr 6 Brömse sten (Brimsæ sten) Brömsebäck utgör gräns mellan "smålandet" Möre i Småland och Blekinge tills den rinner ut i Kalmarsund. Bäckens namn var ursprungligen Brims eller Bröms, senare Brimsen. Landsvägen mellan östra Blekinge och Kalmar leddes över bäcken via en holme som ligger mitt i bäcken, en kilometer från utloppet. Där uppfördes tidigt Brömsebro (nämnd 1434 som Brimse bro). Svenskt ortnamnslexikon. Uppsala 2003, artikel Brömsebro. Vägens nutida ersättare, Europaväg 22, korsar bäcken hundra meter väster om bron.
Vid en gränssyn före förhandlingar mellan de två länderna 1554 Den svenska gränssynen skedde 1553 inför ett avtalat möte med danskarna 1554, men dessa kom inte förrän 1555; olika årtal förekommer därför i litteraturen. angavs att gränsen följde bäcken från kusten och upp till en runsten ståndande mitt i strömmen vid Brömsebro. Detta har tolkats som om stenen stod på holmen. Vid nästa gränsundersökning, 1603, noterades gränsstenen Bromsesteen mellan bäckens utlopp och Högeström, som ligger ytterligare en kilometer uppströms; stenen måste alltså ha stått på eller vid Brömsebro. Hafström (1942) sid. 47. Här med moderniserad stavning; Karlsjö (1999) sid. 12, Karlsjö (1995) sid. 13–15, 155.
Vid tiden för fredsförhandlingarna inför freden vid Brömsebro 1645 var "runstenen" borta, men en stor, rund sten var lagd som gränsmärke mitt på holmen. 1828 fanns i stället två stenar, lagom stora för att man skulle försöka lyfta dem. Hafström lät 1934 gräva ut bäckfåran och fann en 2,5 m lång sten som nu står uppställd i en angränsande trädgård. Hafström (1934); Karlsjö (1999) och (1995) Några år senare skriver han dock: "Försök att återfinna Brömse sten ha icke lett till säkra resultat." Hafström (1942) sid. 47
En annan sten har även föreslagits. På en gränsskillnadskarta från ca 1650 markeras på holmen stenen "Kungasten" och sju kilometer uppströms en "Brömsesten" på Mellan-Appleryds ägor. Den betecknas 1828 och 1830 i en beskrivning över Kalmar stift som den rätta Brömsestenen. Det är en 3 meter hög jordfast sten, som står tätt invid bäcken mellan två kärr som heter Brömsekärren. Stenen kallades "Brömsen" av befolkningen. Även Karlsjö, som är den som undersökt alla gränsmärken mest ingående, har anslutit sig till det förslaget. Karlsjö (1999) som hänvisar till N.P. Löfgren; Kalmar och dess stift i Småland, 1828, 1830.