Värmlands fältjägarkår (№ 26) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1790–1901. Förbandsledningen var förlagd i Karlstads garnison i Karlstad.

Historia Bildandet I Finland omorganiserades Savolaxbrigaden till ett lättrörligt jägarförband, som skulle kunna operera bakom fiendelinjerna. Kraven på lättrörliga förband i Sverige resulterade i att två jägarförband organiserades i Jämtland och i Värmland. Värmlands fältjägarkår sattes upp 1790 som ett värvat förband under namnet Värmlands fotjägarbataljon. Värmlands fotjägarbataljon sattes upp för att försvara gränsen mot det danska Norge.

Gemensam utrustning saknades, men truppen var fältvan och organiserad i tre kompanier. Soldaterna var värvade på en tid av sex år. Det är belagt att många av de soldater som värvats till jägarbataljonen kom från de nordvärmländska områdena med skogsfinsk befolkning. Savolax fotjägarregemente var paradoxalt nog förebild för bataljonen. Bataljonen inräknades i Närke-Värmlands regemente och stod under regementschefens befäl och 150 man hölls i ständig garnison i Karlstad.

År 1796 indrogs dock denna garnison. Under fälttåget till Norge 1808 ingick fotjägarbataljonen i 1. brigaden under överste Lejonstedt och fanns på arméns högra flygel. Tillsammans med Närke-Värmlands jägare utgjorde de en stark bataljon på 600 man. Bataljonen deltog i striderna vid Lier den 18 april 1808, där de under kapten Liljeström och kapten Materns utmärkte sig. De deltog även i striderna vid Masterud den 1 maj, vid Mobäck den 18 maj, vid Magnor den 19 juli, samt vid samma ställe den 22 september 1808. De deltog sedermera i Georg Adlersparres tåg tillsammans med Närke-Värmlands regemente till Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf.

År 1812 delades Närke-Värmlands regemente, samtidigt tillfördes fältjägarkåren en ytterligare bataljon, även den om tre kompanier. Därmed kom fältjägarkåren anta namnet Värmlands fältjägarregemente. Det nya regementet mönstrade totalt 600 man i Karlstad där förråden fanns. Därefter marscherade 1:a bataljon till Åmål och 2:a bataljon till Varpnäs för utbildning. Jägarna fick nu en egen musikkår.

År 1813 skeppas regementet till Tyskland för att delta i kriget mot Napoleon. Här tilldelas regementet den svenska arméns 4. brigad under överste Reuterskiöld och 2. divisionen under generallöjtnant Sandels. De deltar sen i arméns alla marscher och bevistar slagen vid Grossbeeren den 23 augusti, Dennewitz den 6 augusti och Leipzig den 18 oktober. Regementet deltog dock inte aktivt i slagen utom vid stormningen av Leipzig där regementet utmärkte sig med tapperhet. Därefter deltog regementet i fälttåget till Holstein samt till Belgien under 1814. I Belgien användes regementet inklusive hela brigaden vid blockaden av fästningen Maastricht på den högra Maasstranden mellan 10 mars och 9 april.

Efter återkomsten till Sverige sommaren 1814 deltog regementet i det norska fälttåget. Här ingick regementet i 7. brigaden under överste von Platen och 4. divisionen under generalmajor Gustaf Fredrik Mörner. De överflyttades dock i redan början till Eberhard von Vegesacks avdelning som i början av fälttåget belägrade Fredrikstens fästning och sen marscherade norrut. De 6 augusti 1814 deltog de i striderna vid Rakkestad. Jägarregementets ena bataljon gick där i spetsen för en styrka som stormade över en bro, som var byggd framför norrmännens högra flank och lyckades driva bort fienden. Andra bataljonen stormade under överstelöjtnant Holmstedts ledning främst i en styrka som gick över en annan mindre bro mitt i fronten. Regementet deltog även i striderna vid Trögstad den 10 augusti 1814.

Rangordningen Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 26 Värmlands fältjägarregemente. Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.

Försvarsbesluten År 1876 reducerades Värmlands fältjägarregemente med en bataljon och därmed antogs namnet Värmlands fältjägarkår. I samband med försvarsreformen 1901 sammanslogs Värmlands fältjägarkår med Hallands bataljon och bildade den 1 januari 1902 Vaxholms grenadjärregemente. Genom försvarsbeslutet 1925 uppgick detta regemente den 1 januari 1928 i Göta livgarde och bildade regementets första bataljon.

Inför försvarsbeslutet 1936 föreslogs det en avveckling av Värmlands regemente. Som kompensation till Värmlands för avvecklingen skulle en flygflottilj förläggas till Karlstad. Men förslaget följdes av massiva protester och förslaget ändrades istället till att Värmlands regemente skulle reduceras till en kår. Kåren skulle omfattas av en bataljon skulle samtidigt överta namnet från det tidigare Värmlands fältjägarkår. Dock förlades flottiljen till Lidköping istället för till Karlstad och Värmlands regemente behöll sitt namn.

Verksamhet Fältjägarna ses oftast som anställda yrkessoldater, men var faktiskt inte fallet. De indelta soldaterna hade högre lön, även om de mesta var i natura, som torpet och de årliga underhållet. De hade även kontant årslön. Fältjägarna hade lön endast när de var i tjänst och då från den stund de anmälde sig till och från tjänsten. De fick själva ta sig till Karlstad respektive Trossnäs. I fält fick de köpa sin egen mat. De hade inget soldattorp bekostat av rote bönder utan fick hyra in sig bäst de kunde. De hade heller inga så kallade släpeuniformer – arbetskläder för tjänst på roten. De fick inte lämna kompaniområdet utan tillstånd för att t.ex. söka arbete. Många drev omkring på landsbygden som "fri arbetskraft" (säsongsarbetare). Många kom i konflikt med sockenbor och sockenstämmor. De förekommer ofta i domböckerna. De var med andra ord ofta inte guds bästa barn. Men, de var i de allra flesta fall särskilt duktiga soldater. Vad hade de för yrken? Många var anställda vid Eda glasbruk som glasblåsare och eldare. Andra var egna hantverkare som snickare, skomakare, skräddare, smeder och murare. Det kan också nämnas att under tidigt 1800 – tal fanns det tio ryska krigsfångar i varje kompani. En del av dessa rymde men de flesta blev drängar på jordbruken här omkring. När industrialiseringen började återfinns ofta fältjägarna i bruken i västra Värmland, som var det ursprungliga rekryteringsområdet.

Förläggningar och övningsplatser Exercis hölls ursprungligen på Nya Torget, Salttorget och Djäknefältet i Karlstad. Skjutövningar hölls på Djäknefältet medan fälttjänstövningar hölls vid Herrhagen. År 1812 förlades övningarna till Varpnäs mo varifrån de 1831 flyttades till Trossnäs fält. Exercisen hölls 1832–1836 vid Höglunda i Trossnäsfältets utkant, där även soldaterna var förlagda under övningarna. År 1836 började man uppföra de första kasernerna vid Trossnäs.Det Gröna lägret, artikel av Olle Nilsson i Armemuseums meddelande XXXXI-XXXXII Även om kåren vapenövades på Trossnäs fält, så låg regementets expedition i Karlstad.Holmberg (1993), s. 16

Heraldik och traditioner Förbandsfanor År 1885 tilldelades kåren sin fana vid en ceremoni den 19 juni på Trossnäs fält. Fanan överlämnades av kronprins Gustaf, från 1907 kung Gustav V. Efter att kåren avvecklades, kom Vaxholms grenadjärregemente att föra kårens fana vid sidan om Hallands bataljons fana. Fanan kom från den 1 januari 1928 att föras av 1:a bataljonen vid Göta livgarde (I 2) fram till dess avveckling den 25 september 1939.Braunstein (2003), s. 109

Uniformer Genom åren har I 26 haft flera uniformer som enbart använts av regementet och har därför en mycket annorlunda uniformshistoria än den övriga armén. Förutom den första uniformen (m/1779) som var identisk med Närke-Värmlands regemente (röd och blå), så brukade regementet till sin nedläggning gröna uniformer med svarta uppslag. År 1859 infördes en uniform märkbart influerad av den som vid tiden bars av Garibaldis friskyttar. Hattens utformning delades med det norska gardet, en rundkullig hatt med hästtagelståndare, kanske som ett tecken på enighet i den svensk-norska unionen.

Förbandschefer

1790–1794: Fredrik Stuart 1794–1808: Carl Axel von Morian 1808–1810: Elias von Eckstedt 1810–1811: Johan Anton von Matérn 1811–1816: Johan Jakob Holmstedt 1816–1826: Josias Montgomery-Cederhielm 1826–1841: Adolph Blûm 1841–1844: Carl Gustaf Fleetwood 1844–1855: Otto Ulfsparre 1855–1859: Samuel August Sandels 1859–1871: August Silverstolpe 1871–1873: Fridolf Helin 1873–1881: Helmer Falk 1881–1887: Edvard Kuylenstierna 1887–1894: Axel Lilliehök 1894–1901: Carl Stiernstedt

Namn, beteckning och förläggningsort NamnKungl Värmlands fotjägarbataljon 1790-03-16 – 1812-02-13Kungl Värmlands fältjägarregemente 1812-02-14 – 1875-12-31Kungl Värmlands fältjägarkår 1876-01-01 – 1901-12-31 Beteckning(ar) № 26 1816-03-26 – 1901-12-31Förläggningsort(er) och övningsplats(er) Karlstad (F) 1790-09-12 – 1817-??-?? Varpnäs mo (F) 1817-??-?? – 1832-05-31 Trossnäs fält (F) 1832-06-01 – 1901-12-31

Galleri

Se även

Fältjägare Jacka m/1859 Trossnäs fält Värmlands regemente Värmlandsbrigaden Värmlandsgruppen

Referenser Anmärkningar

Noter

Tryckta källor

Vidare läsning

Externa länkar

Kategori:Ej längre existerande svenska infanteriförband Kategori:Svenska fristående arméförband Kategori:Svenska värvade infanteriförband Kategori:Svenska militära enheter bildade 1790 Kategori:Svenska militära enheter upplösta 1901