Pilote var/är en fransk serietidning som kom ut med sitt första nummer 29 oktober 1959."Pilote (1959-1989)". Lambiek.net. Läst 15 november 2013. Den grundades som veckotidning och övergick 1974 till månatlig utgivning. 1989 kom dess sista månatliga nummer ut, och därefter har endast enstaka nummer publicerats av dess förläggare Dargaud.
Tidningen innebar debuten för Asterix och hade länge René Goscinny som redaktör och flitig manusförfattare. Pilote fungerade som föregångare inom den fransk-belgiska seriebranschen, genom de många nya namn som debuterade där. Ett antal av dessa startade under 1970-talet tidningar med namn som L'Écho des Savanes, Métal Hurlant och Fluide Glacial.
Beskrivning Förutom tecknade serier publicerade Pilote även noveller, romaner, reportage och humor i text och bild. I mitten hade man ofta ett "pilotorama", ett uppslag med pedagogisk inriktning. Under dess 30 år som framgångsrik serietidning kom man att publicera ett antal debuterande serieskapare. Sedan 2003 publicerar Dargaud enstaka nummer av tidningen, kring olika teman. Vid starten bestod tidningsledningen av Jean Hébrard som ansvarig utgivare, François Clauteaux (ersatt av Raymond Joly från nummer 7) som chefredaktör och René Goscinny redaktionssekreterare.
Historik
Tidningens grundande Pilote var resultatet av en idé att starta en ny sorts ungdomstidning. Jean-Michel Charlier, Albert Uderzo, René Goscinny, Raymond Joly, François Clauteaux och Jean Hébrard – alla med bakgrund inom serie- eller tidningsbranschen – började 1958 gemensamt utarbeta planerna för en sorts "Paris Match för unga". Den skulle vara en serietidning, men den var också tänkt att innehålla gott om nyhetsmaterial av olika slag.
Det första namnförslaget för den nya tidningen var Champion, efter ungdomsprogrammet med samma namn på Radio Luxembourg. Till slut enades man dock om Pilote som titeln på tidningen. Namnet hade redan förekommit för en barntidning från 1944 som inte kom längre än till nummer 0.
mini|vänster|stående=0.8|Logotypen till Pilote #0, som trycktes och distribueras till pressen tidigare under 1959. Ett första provnummer producerades av Édifrance, seriesyndikatet som Goscinny varit med och grundat fyra år tidigare. Där syntes bland annat början av en serieversion av Roman de Renart, en serie av Goscinny och Albert Uderzo som aldrig fick en fortsättning eftersom en annan tecknare samtidigt höll på med en annan bearbetning av verket. Så duon fick lov att tänka om och kom så småningom fram med de två seriefigurerna Asterix och Obelix.
När väl det konstnärliga och journalistiska innehållet fastställts, var tiden mer än mogen för att fundera på hur stort startkapital man egentligen hade. Den lilla redaktionen på sex man förfogade inte självt över tillräckligt med pengar, så man bad om hjälp från det nya politiska partiet Centre républicain. För att locka annonsörer tryckte och distribuerade man flera provnummer. På ett av provnumren presenterades en gruppbild på 24 "redaktionsmedlemmar" på omslaget (i verkligheten vänner till redaktionen), i ett försök att framställa sig större än man egentligen var.
Under september och oktober 1959 framträdde chefredaktören Clautaux regelbundet i Radio Luxembourg för att prata om den kommande tidningen. Radioinhoppen fortsatte ända fram till den slutliga publiceringsdagen, den 29 oktober.
mini|vänster|stående=0.8|Logotypen till Pilote #1, som kom ut 29 oktober 1959.
Det första numret Det första numret av Pilote blev en succé. På en dag såldes 300 000 exemplar. Den trycktes i ovanligt stort format – 36,5 x 26,5 cm – och innehöll artiklar om vetenskapsmän och fotbollsspelare. Man hade en spel- och knåpavdelning, presenterade illustrerade deckarnoveller och ägnade det löstagbara mittupsslaget åt 1600-talets fregattskepp. Oljebolaget Esso sponsrade en "Finn felet"-tävling illustrerad av Jidéhem.
Dessutom fanns här tecknade serier, även om seriematerialet faktiskt fyllde mindre än hälften av numret. Några av serierna i debutnumret kom dock att få långvarig verkan, som Asterix (av Albert Uderzo och René Goscinny), Röde piraten (Jean-Michel Charlier och Victor Hubinon), Jaktfalkarna (Charlier och Uderzo) och Jacques Le Gall (Mitacq och Charlier). Här fanns också serier av folk som Christian Godard, Raymond Poïvet och Maurice Tillieux. René Goscinny presenterade sin Petit Nicolas, tecknad av Jean-Jacques Sempé och tidigare tryckt i andra tidningar.
De första åren De kommande numren följde samma mönster. I årets sista nummer syntes den unge och lovande serietecknaren Jean Tabary. Tidningen etablerade sig snabbt som en stor ungdomstidning, bland annat tack vare sin blandning av sportreportage, populärvetenskap, pyssel, tävlingar, noveller och populära tecknade serier.
Trots läsarframgångarna hamnade tidningen i ekonomiska svårigheter. Dels var det exklusiva redaktionella materialet dyrt att producera, dels kom försäljningsinkomsterna från den anlitade tidningsdistributören med rejäl eftersläpning. De enda som fick sina pengar löpande var sponsorn Centre républicain, men de avslutade samarbetet senare under 1960.
Så en försäljning av tidningen till någon mer etablerad aktör kom snart på tal, för att man skulle kunna driva tidningen vidare. Den första spekulanten var Charles Dupuis. Förlaget Dupuis hade med Spirou redan en ledande barnserietidning, men man såg Pilote som en möjlighet att nå en lite äldre läsekrets. De två andra delägarna, Charles' bror och hans svåger, lade dock in sitt veto, så Dupuis var därmed ute ur bilden. Efter några veckors förhandlingar var det istället franska Dargaud som utsågs till Pilotes nya ägare, vilket offentliggjordes i samband med julspecialnumret den 15 december. Ny chefredaktör blev Denis Lefèvre-Toussaint."Le journal Pilote en 1960". Bdoubliees.com. Läst 26 oktober 2013.
Trots den nya ägaren förändrades det redaktionella innehållet relativt lite. Inriktningen på nyheter, populärvetenskap och historia fortsatte, liksom blandningen av tecknade serier. Asterix, Rödskägg och Jaktfalkarna hade nu nått stora läsarframgångar och gavs ut i album under beteckningen "collection Pilote". Maurice Tillieux tvangs lämna tidningen, eftersom han också tecknade för konkurrenten Dupuis som ställt ultimatum till honom. Några brittiska serier från Eagle, bland annat av Frank Bellamy, kom att tryckas i fransk översättning. Här fanns också några nya återkommande franska serier, som Séraphin contre Angelure av Jean Chakir och Valentin le vagabond av Jean Tabary. Fotona på tidningens omslag lämnade sakta men säkert plats för teckningar, och deckarnovellerna under titeln L’inspecteur Robillard försvann i början av 1962.
mini|stående=0.8|Jean Giraud bidrog, med sitt tecknande av västernserien Blueberry, till Pilotes popularitet under 1960-talet. På 1970-talet, då han vuxit ifrån tidningens ungdomsinriktning, startade han tillsammans med kollegan Druillet Métal Hurlant (foto från 1992). Under 1962 ändrades tidningens slogan ett par gånger, innan man fastnade för "Le magazine des jeunes de l'an 2000" ('ungdomstidningen från år 2000')."Le journal Pilote en 1962". Bdoubliees.com. Läst 26 oktober 2013. Serien Belloy (av Uderzo och Charlier) togs över från en belgisk tidning, och den framtida seriesuccén Bob Morane (av Henri Vernes) gjorde sin debut i form av romankapitel. Under 1963 dök satirtecknaren Cabu dök upp i tidningens spalter. Nystartade poptidningen Salut les copains hade stora framgångar, och Pilote inspirerades till fler inslag med sportstjärnor och popartister och återgick åtminstone tillfälligt till fotona på omslagen. Under året hade Christian Godards långlivade, "fransk-polynesiska" äventyrsserie Norbert et Kari premiär.
Från ungdoms- till serietidning Under 1963 bytte tidningen också chefredaktör, och duon René Goscinny och Jean-Michel Charlier tog över rodret. Med två serieskapare i redaktionsledningen övergick Pilote till att bli i första hand en serietidning. Tidningsomslagen blev åter tecknade, och flera nya långlivade serier introducerades; under hösten syntes både Blueberry (först under titeln Fort Navajo, av Charlier och Jean Giraud) och Achille Talon (av Greg) för första gången i tidningen. Goscinny satt nu på flera olika stolar; han var chefredaktör, skrev manus till ett antal serier i tidningen och producerade dessutom seriemanus åt serier som gick i konkurrerande tidningen TintinCance 1973, s. 11.
Genom en läsaromröstning i tidningen fick Obelix lilla hund under 1963 sitt namn – Idefix (franska: Idéfix).
Senare delen av 60-talet Senare under 1960-talet började ett antal nya, nyskapande serieskapare publiceras i Pilote. Här fanns namn som Marcel Gotlib (La Rubrique à Brac), Claire Bretécher (Cellulite), Alexis (Timoléon), Nikita Mandryka (Les Clopinettes), Jean-Marc Reiser och Jacques Lob. Pierre Christin och Jean-Claude Mézières dök 1967 upp med sin science fiction-serie Linda och Valentin i tidningen."Jean-Claude Mézières". Lambiek.net. Läst 15 november 2013.
Maj 1968 avbröts utgivningen av Pilote under tre veckors tid. Majrevolten pågick, och de revolutionärna stämningarna påverkade också en av Frankrikes ledande ungdomstidningar. Tidningstecknarna hade fackliga möten, som chefredaktören Goscinny inte var inbjuden till. Efter diverse hårda ord enades dock tecknarna och redaktionen om att förnya tidningen, ta in mer nyhetsmaterial och att regelbundet samlas till redaktionsmöten.Søndergaard 1977, s. 13
Samma år tog Pilote över följetongspubliceringen av Lucky Luke från konkurrerande serietidningen Spirou.
Den mest populära serien i tidningen var dock en som hängt med sedan starten – Asterix. Seriens slutliga genombrott i mitten av 1960-talet, då albumen började tryckas i miljonupplagor och var inblandad i namngivningen av Frankrikes första satellit, gick inte tidningsredaktionen spårlöst förbi. Sålunda bar Pilote åren 1966–1970 undertiteln "Le journal d'Astérix et Obélix".
mini|vänster|stående=0.8|Under 1971 blev Asterix närvaro på Pilotes omslag än mindre, nu placerad under logotypens stora P (här suddigt av upphovsrättsskäl).
Tidiga 70-talet I början av 1970-talet förändrades tidningen i allt mer "vuxen" riktning. 1970/71 togs Asterix och Obelix namn bort ur undertiteln, och serier av Gotlib (allt mer vågad humor), Philippe Druillet (experimentell science fiction), Jean Solé, F'Murr (Fårfängans marknad) och René Pétillon (deckarserien Jack Palmer) tillkom i tidningen. Sociala och politiska teman presenterades i nya serier av Pierre Christin (tecknade av Jacques Tardi och Enki Bilal), medan Claude Auclair tecknade ambitiösa äventyrsserier (Jason Muller). Lob och Gotlib uppfann den franska superhjälteparodin Superdupont, medan Mandryka dök upp i tidningen med en annan genreparodi – Concombre Masqué ('den maskerade gurkan', ursprungligen tecknad för serietidningen Pif Gadget).
mini|stående=0.8|Logotypen på månadstidningen Pilote (1974) innehöll till en början ett litet huvud (här suddigt av upphovsrättsskäl) av Asterix inuti bokstaven O.
Nystart som månadstidning Det tidiga sjuttiotalet ledde till en kris för Pilote. Många av de nya serieskaparna kände sig inte hemma i en ungdomsserietidning och letade efter ett annat forum där de kunde utveckla sin vuxnare och svartare humor. Tre av tecknarna – Gotlib, Bretécher och Mandryka – gjorde slag i saken och startade en egen tidning. L'Écho des Savanes kom med sitt första nummer maj 1972, med etiketten réservé aux adultes ('endast för vuxna') på omslaget. Humortecknarna Gébé, Cabu och Reiser flyttade efter stridigheter med redaktören Goscinny över till Hara-Kiri och Charlie Hebdo. Några år senare skulle också Druillet och Giraud starta eget – SF-serietidningen Métal Hurlant.
Åderlåtningen av Pilote fick också andra följder. 1973/1974 byttes René Goscinny ut som chefredaktör, och juni 1974 återstartades Pilote som en månadstidning. Tidningen utvecklades vidare kring kvarvarande serieskapare som Fred (Filemon), F'Murr, Bilal, Pétillon och science fiction-tecknaren Caza.