Calle Schewens vals, ursprungligen I Roslagens famn, med inledningsorden "I Roslagens famn på den blommande ö", är en visa av Evert Taube.

Visan är, tillsammans med Taubes sjömansvisa Möte i monsunen, sedan 2025 en del av Sveriges kulturkanon. I motiveringen skriver utredarna som sammanställt kulturkanonen bland annat att "Calle Schewens vals tillkom i ett sammanhang där den svenska idyllen genomgick moderniserande förändringar. Ett musikaliskt arv från Bellmans viskonst är den kontrasterade passagen i molltonart, innan huvudmelodin återkommer", samt "Taubes visor har överlevt tidens glömska och många senare vistraditioner genom större spridning i vidare folklager".

Tillkomst Visan var ett inträdesprov när Evert Taube i juli 1931 skulle väljas in som medlem i ordenssällskapet Pelarorden, som firade sin årliga sammankomst på Håtö Svansar, strax norr om Furusund. Ön ägdes av godsägaren Karl von Scheven. Bakgrunden och tillkomsten har beskrivits i flera olika källor, med vissa variationer. Gemensamt för berättelserna är att Taube, när han anlänt till festligheterna, uppmanades att skriva en visa som "liksom andades den stockholmska skärgården och Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter".

Taube har själv beskrivit händelsen i boken Berättelser under ett fikonträd. Där berättar han att han gick avsides för att dikta visan: "Måsar och tärnor flög ljudlöst över fjärden och så kom en vitklädd ung flicka fram och bjöd upp herr von Scheven till dans. [...] Jag hade fått mitt motiv"

Andra källor, bland andra Taubeforskaren David Anthins avhandling Evert Taubes scener (2007), berättar att Taubes arbetade med visan under en längre tid.

Inspiration Evert Taube beskriver själv hur visan inspirerats av Erik Axel Karlfeldts och Albert Engströms diktning och funderar i en berättelse över om den skulle ha blivit till utan att han varit uppfylld av beundran och entusiasm för "Albert Engströms skildringskonst och Karlfeldts folkrusiga Svarte Rudolf" [...] "Släktskapen är så påtaglig att ett litterärt blodprov säkerligen skulle fälla dessa odödliga herrar för faderskap".

Inspirationen från Karlfeldts poesi och tematik beskrivs även av litteraturvetaren Karl-Ivar Hildeman. I en uppsats i Evert Taube-sällskapets årsbok 1988 kommenterar han likheterna mellan Calle Schewens vals och Sång efter skördeanden, där Karlfeldts återkommande diktfigur Fridolin är huvudperson. Hildeman pekar bland annat på likheterna i skildringen av den lantliga miljön, skördetemat och bruket av alkohol.

Innehåll och form Visan är en skildring av den svenska högsommaren i lantlig skärgårdsmiljö. Huvudpersonen Karl von Schewen, som var aktiv inom Pelarorden, hade upplåtit sin mark till Pelarordens årliga sammankomst den första helgen i juli. Visan, som berättas ur huvudpersonens perspektiv, har beskrivits som ett "tacktal" till von Schewen, samtidigt som den är ett stycke "ordenslyrik" i samma klass som Pelarodens dåvarande ordensskald Albert Engström. Den är även en "skärgårdsvals", med några av den genrens typiska attribut – dragspelet, den idealiserade bilden av den svenska sommaren och den dansande flickan, rimord som ö och mö, samt att huvudpersonen får "en arm om sin hals".

I de första versionerna av texten skriver Taube att "julinattskymningen smyger sig varm...", vilket passar det sammanhang då den diktades i början av juli. I senare versioner har handlingen flyttats en månad och ändrats till "juninattskymningen".

Musikaliskt är valsen uppbyggd som ett rondo med två episoder i subdominant respektive mollparallell i 32 takter. Taube skriver själv i en anvisning om hur visan bör arrangeras att den har en dragning till en "folkligare" rondoform (A+B+A+C), och "med naturmystik (trä!) i molltrion" och att finalen är "första satsen som tages om".

Publicering och inspelningar Visans text publicerades första gången redan i juli 1931 i tidningen Söndagsnisse-Strix, med underrubriken "Vid Pelar-Ordens möte å Håtö Svansar diktad i naturen och tillägnad Carl von Schewen". Noterna publicerades första gången 1933 i en serie musiktryck, och därefter i Taubes vissamlingar Den Gyldene Fredens folianter (1934) och Ultra Marin (1936). Därefter har visan publicerats i många olika sammanhang, både i Taubes egen produktion och i vissamlingar.

I december 1931 gjorde Evert Taube en grammofoninspelning av Calle Schewens vals i Konserthuset i Stockholm. Skivan gavs ut på skivmärket Columbia år 1932. Visan blev därefter ett ofta återkommande inslag vid Taubes konserter och radioframträdanden. Han gjorde nya inspelningar av visan år 1936 och 1957.

Den fick spridning som "landsplåga" i en inspelning år 1935 med Sven Olof Sandberg och Gösta Jonssons orkester. Visan har därefter spelats in i en mängd olika versioner. Mellan åren 1931 och 1972 gavs det till exempel ut 44 olika grammofoninspelningar och Calle Schewens vals kom därmed att bidra till att Taube blev känd och älskad av den breda publiken. En beräkning som bygger på Stims statistik visar att det är den visa som gav störst intäkter till Evert Taube under den senare hälften av 1930-talet.

Som filmmusik Enligt Svensk Filmdatabas (2025) förekommer sången i sjutton svenska filmer. Den hörs bland annat i Äppelkriget (där även Taubes sista visa Änglamark finns med) samt i Pensionat Paradiset, Rospiggar och I Roslagens famn, som är en spelfilm från 1945 som är uppbyggd kring olika Taube-visor.

Anmärkningar

Referenser

Externa länkar Calle Schewens vals på YouTube

Kategori:Sveriges kulturkanon Kategori:Svenska sånger Kategori:Sånger 1931 Kategori:Sånger skrivna av Evert Taube Kategori:Roslagen i kulturen Kategori:Sommarsånger