Fotografins historia börjar på 1800-talet, men det var äldre uppfinningar som camera obscuran och kemiska upptäckter som möjliggjorde fotografins uppfinning. Därmed har fotografins teknik anor i såväl antiken som medeltiden.
Förhistoria
miniatyr|Illustration av en camera obscura från 1752 ur boken A short account of the eye and nature of vision. Chiefly designed to illustrate the use and advantage of spectacles av James Ayscough. Kameran har sin ursprung i camera obscura-principen som var känt redan under antiken. Sedan renässansen har konstnärer och arkitekter använt sig av hjälpmedel baserad på detta princip i form av bärbara lådor som kallades även för ritkameror eller hålkameror. Genom ett litet hål i en av lådans väggar, som annars är mörklagd, släpps in ljus. På motsatta väggen i lådan avbildas sedan omgivningen spegelvänt och uppochnedvänt.
Huvudproblemet var att fånga och bevara bilden. På 1300-talet upptäcktes silvernitrat och på 1500-talet silverklorid. Att silversalter kunde svärtas av ljus upptäcktes på 1700-talet, bland annat av syrets upptäckare, Stralsundsonen och apotekaren i Köping, Carl Wilhelm Scheele. Detta ligger till grund för fotografi på plåt, glas, nitratcelluloid och även papper. I olika experiment kunde man fånga bilder med hjälp av silversalternas kemisk reaktion på ljus. 1727 gjorde tysken Johann Heinrich Schulze bilder i saltet genom att placera det bakom en schablon av svart papper. Liknande experiment utfördes 1777 av Carl Wilhelm Scheele som kunde visa att silverklorid var känsligt för blått och violett ljus men inte för gult, grönt och rött. Scheele kunde även påvisa att silverklorid var lösligt i ammoniak och därmed funnit första fixermedlet, även om han inte kände till det. Den brittiske keramikern Thomas Wedgwood kopierade växter och insektsvingar på papper impregnerat med silvernitrat. Han försökte även få fram bilder genom att exponera papperet genom en camera obscura, men lyckades på grund av den långa exponeringstiden inte få fram annat än suddiga exponeringar. Kemisten Humphry Davy gjorde liknande försök med klorsilver och lyckades göra mikrofotografier i solmikroskop. De publicerade 1802 gemensamt sina resultat.
Fotografins introduktion (1800-talet) På 1800-talet ledde en rad uppfinningar runt om i världen till att fotografin gick från flera timmars framställningstid och ett behov av omfattande kunskap i kemi för den som försökte ta ett foto till att det blev en användbar teknik för en större användargrupp. Samtidigt pågick en intensiv publik debatt om fotografin kunde anses som konst eller om det blott skulle anses vara ett hantverk. Det främsta argumentet för det sistnämnda var att en del ansåg fotografier som en ren avbildning av verkligheten, utan individuell särprägel. Debatten har bland annat lämnat sitt avtryck i svenska lagen om upphovsrätt.
De första fotografierna En utmaning i de tidiga experiment med silversalter var att stoppa svartnandet. Så länge ljuset föll på silversaltet fortsatt processen. Det äldsta idag bevarade fotografiet (Utsikt från fönstret i Le Gras) producerades 1826 av Joseph Nicéphore Niépce. Det är resultatet av hans upptäckt år 1814 att bilden kunde fixeras med hjälp av en undersvavelsyrlig natronlösning.
Daguerreotypi (1839 till 1850-tal) miniatyr|Dagerrotypkamera från 1839. 1839 anses som året för fotografins officiella introduktion när Louis Daguerre presenterade daguerreotypin för Franska akademin. Uppfinningen släpptes fritt av franska staten som "en gåva till världen". Uppfinningen var ett resultat av Daguerres samarbete med Niépce från och med år 1829.
Daguerreotypin var den första fotografiska teknik som blev kommersiellt framgångsrik. Den består av en kopparplåt med en silverbelagd yta, som preparerades med jod och framkallades i kvicksilverånga. Daguerreotypin är egentligen en negativ bild, men den blir positiv när den reflekteras mot en mörk bakgrund och ses från sidan. Daguerreotypin var alltså ett positivt spegelvänt bildsystem. Framställningstiden var avsevärt kortare än vid Niépces process; under en serie demonstrationer år 1839 levererades en färdig bild på mindre än 1½ timme. Med införandet av de ljusstarka objektiv som 1840 uppfanns av Josef Maximilian Petzval kunde exponeringstiden ytterligare förkortas. miniatyr|Daguerreotyp av Magnus Brahe (1790–1844), tagen år 1844. I Sverige rapporterade Aftonbladet den 30 januari 1839 om uppfinningen i en artikel med rubriken "Blandade ämnen":"Den afser verkligen ingenting mindre än konsten, att utan stift, penna eller pensel, utan den minsta handens rörelse, aftekna ett landskap endast derigenom att man en 8 till 10 minuter låter dess bild afspegla sig på ett stycke framlagdt papper."Daguerreotypin blev snabbt populär och den nyskapade yrkeskåren fotograferna spred sig snabbt från Paris till världens storstäder. I Sverige ställdes en daguerreotyp ut för första gången i februari 1840 på Stockholms slott. Samma år började första två svenska daguerrotypister sitt arbete, Georg Albert Müller och Ulrik Emanuel Mannerhjerta. Sveriges första yrkesfotograf var löjtnanten Lars Jesper Benzelstjerna som reste runt om i landet, främst för att visa upp tekniken, fotoutrustningen och "daguerreotyp-vuer". Sveriges första fotohandlare blev Adolf Bonnier som importerade fotografisk utrustning från Frankrike. Den största ekonomiska framgångsfaktorn för daguerreotypin blev porträttfotografi. 1841öppnade Johan Adolf Sevén Sveriges första porträttateljé i Stockholm som snabbt blev väldigt populär. Huvudstaden blev ett centrum för fotografiutvecklingen, men även i några andra städer etablerades fasta ateljéer på 1840-talet, som till exempel Amalie Molanders porträttateljé i Halmstad år 1848 och Brita Sofia Hesselius i Karlstad år 1851. I början var det vanligt i Sverige att daguerreotypisterna, även från utomlands, reste runt genom landet till större städer och landsorter och tog porträtt på beställning. Först när ateljéerna etablerades blev gestaltningen av bakgrunder och omgivning mer elaborerad. För de resande daguerreotypisterna var det helt enkelt omöjligt att utöver den omfattande och känsliga utrustningen även föra med sig dekoration. Delvis kolorerades daguerreotyperna i efterhand. Porträttdaguerreotyperna slog hårt mot det avsevärt dyrare och tidskrävande porträttmåleriet. Ändå var priset per daguerreotyp fortfarande så pass högt att bara de högre samhällsklasserna hade råd med ett porträtt.
Daguerreotypi uppmärksammades också i forskningssammanhang, bland annat för att dokumentera fornlämningar, landskap, slöjd och naturvetenskapliga experiment. Den praktiska användningsgraden var dock låg.
Kalotypi (1840-tal) miniatyr|Kyrkoherden Calvert R. Jones vid Lacock Abbey, kalotyp tagen i september 1845. William Henry Fox Talbot anses vara grundare av den moderna fotografin i betydelsen att från ett negativ framställa flera papperspositiv. Kalotypi var namnet på negativ/positiv-processen, som han introducerade 1841. Istället för kopparplåten, som användes i daguerreotypin, utgick denna teknik från en tunn pappersnegativ. Från denna kunde man ta fram flera positivkopior på ett så kallat saltpapper. Under många år existerade daguerreotypin och kalotypin jämsides. Möjligheten att göra flera kopior med kalotypi-processen var en stor förbättring. Talbot höll dock hårt på sitt patent och krävde upphovsrätten till alla bilder tagna med hans teknik, samtidigt som daguerrotypin var fritt tillgänglig, vilket gjorde att hans teknik aldrig kom att få någon större spridning.
Kollodium och negativ på våtplåtar (1851 till 1880-tal) 1851 började en ny era i fotografin då våtkollodion-processen presenterades av Frederick Scott Archer. Han upptäckte att man kunde använda sig av bindemedlet kollodium som innehåller eter, alkohol och cellulosanitrat i fotografiprocessen. Denna upptäckt la grunden för flera olika former av fotografi. Samma år visade Niepce de S:t Victor att glasplåtar kunde användas som underlag för ett ljuskänsligt skikt av silversalter. Processen omfattade flera steg. Först fick fotografen hälla ut kollodium på en glatt yta, till exempel glas eller bleckplåt, för att sedan sänka ned bärarmaterialet i en behållare med silversalter. Dessa fästade som ett tunt skikt på plåten. Fotografen fick nu agera snabbt, i och med att man var tvungen att exponera den i kameran och framkalla bilden innan plåten torkade. Annars förlorade skiktet med silversalterna sin ljuskänslighet. Sedan behövde fotografen fixera och torka plåten.
Med hjälp av denna metod fick man ett beständigt negativ och kunde ta fram ett obegränsat antal kopior på papper. Dessutom reducerade metoden exponeringstiderna till mellan två och tre sekunder. En utmaning var att negativet behövde prepareras och framkallas i mörkret. Därför blev mörkerrum från och med 1850-talet en del av fotografernas utrustning och ateljé. miniatyr|Karl XV, fotograferad av hovfotografen Mathias Hansen. I Sverige var både daguerreotypi och kollodiumprocessen vanliga på 1850-talet och teknikskiftet till pappersfotografi skedde gradvist under årtiondet. Isaac Cohen, en fotograf som sedan 1846/47 reste till olika svenska städer och senare öppnade en ateljé i Stockholm, var en av de första i Sverige som arbetade med kollodiumprocessen redan år 1852. Det var på mitten av 1850-talet att begreppen fotografi och fotograf blev vanliga, medan det innan dess användes begreppet daguerreotypist för yrkesgruppen. Det var bland annat de kringresande fotografer som använde sig mycket av daguerreotypin, i och med att den andra tekniken alltid krävde tillgång till ett mörkerrum. På andra hälften av 1850-talet började sedan antalet ateljéer i städerna öka stadigt. Priserna för fotografier sjönk och kundkretsen blev allt större. Bara i Stockholm ökade antalet fotografer från två år 1856 till 61 år 1865. Många av dem immigrerade från Tyskland och Danmark.
Av våtplåten resulterade det otroligt populära formatet som kallades för visitkort, foton på kartong i ett 6x9-standardformat. Möjligheten att få flera kopior gjorde det möjligt att sprida sitt eget porträtt till antingen hushåll man besökte (därflör begreppet "carte de visite" eller visitkort) eller familjen och vänner. Dessa porträtt på både samtida kända personer som kungligheter som såldes av ateljéerna och den egna bekantskapskretsen samlades till exempel i passande album. Formatet utlöste en mani och kom att bli en av fotografernas viktigaste inkomstkällor från 1860-talet och fram till tidigt 1900-tal.
Andra format som kollodiumprocessen var grundläggande för var ambrotypen, där glasnegativet monterades mot en svart yta, eller ferrotypen, där bärarmaterialet var en svart bleckplåt istället för en glasplåt.
Världens första flygfoto togs år 1858 av den kända porträttfotografen Felix Nadar och var ett foto över Paris taget från en varmluftsballong.
År 1859 anställdes Sveriges första hovfotograf, Mathias Hansen, som på inbjudan av Karl XV flyttade till Stockholm.
Negativ på torrplåtar (1870-tal till 1920-talet) 1871 upptäckte doktor Richard Maddox att gelatin kunde användas för att göra emulsion, något som ledde till upptäckten av torrplåtarna 1873, vilka till skillnad från de äldre våtplåtarna kunde användas en längre tid efter att plåtarna preparerats med emulsionen. Något ersättningsämne för gelatin i den fotografiska processen har ännu inte hittats.
Till fotokopiering användes silverkloridpapper redan av Fox Talbot. 1847 uppfann Louis-Désiré Blanquart-Evrard albuminfotografiet, 1883 introducerade George Eastman silverbromidpappret, och Leo Baekeland gasljuspappret 1889. Kromföreningars ljuskänslighet utnyttjades till pigmentkopiering av Alphonse Poitevin 1859.
Glasplåtarna ersattes av celluloidfilm som utvecklades av bl.a. George Eastman.