Gustav III:s ryska krig eller svensk-ryska kriget 1788–90 var en väpnad konflikt mellan Sverige och Ryssland som ägde rum 1788–1790. Kriget inleddes av den svenske kungen Gustav III med syftet att få Ryssland att upphöra med att lägga sig i Sveriges inre angelägenheter. Ett sekundärt krigsmål var att återta förlorat territorium i östra Finland. Efter två års strider vann den svenska flottan under Gustav III:s personliga ledning en avgörande seger i slaget vid Svensksund den 9–10 juli 1790. Den 14 augusti samma år slöts ett fredsavtal i Värälä på för Sverige gynnsamma villkor. Ingen av parterna avstod något territorium, men Ryssland miste sin rätt från freden i Nystad att lägga sig i svensk politik.
Bakgrund Freden i Nystad 1721 innebar att Sverige miste sin stormaktsställning, och att de svenska provinserna i Baltikum övergick i rysk ägo. Den politiska epok, frihetstiden, som därefter inleddes, var på flera sätt en svaghetsperiod. Freden i Nystad innehöll en paragraf som gav Ryssland rätt att ingripa i svensk inrikespolitik, en inblandning som blev påtaglig efter Sveriges nederlag i hattarnas ryska krig 1741–43, då ryska trupper en tid förlades i landet. På 1760-talet diskuterades även i Sankt Petersburg att göra Finland till ett furstendöme under rysk överhöghet, medan övriga Sverige skulle bli en rysk vasallstat. Vid sitt trontillträde 1771 var Gustav III besluten att få slut på det utländska inflytandet. I augusti följande år genomförde kungen en oblodig statskupp, som resulterade i att den adelsdominerade ståndsriksdagen fick träda tillbaka för en starkare kungamakt, som var svårare för ryssarna att kontrollera. Rysslands kejsarinna Katarina II var dock ovillig att ge upp sitt inflytande i Skandinavien, och slöt 1773 en allians med Danmark-Norge, som ringade in Sverige från väster och öster. Gustav III önskade fullfölja sin revolution genom att hävda Sveriges oberoende även utrikespolitiskt. I detta syfte igångsatte han en omfattande upprustning av försvaret till lands och till sjöss. Då Ryssland i september 1787 gick i krig mot Sveriges bundsförvant Osmanska riket, såg Gustav III en möjlighet, och igångsatte en mobilisering av flottan och armén.
Svenska krigsförberedelser En hemlig krigskonselj, i vilken Toll och finansministern Eric Ruuth ingick började planera anfallet den 13 januari 1788, sedan man fått in underrättelser om att Storbritannien inte var helt avogt inställt mot att stödja ett sådant krig. Från den 16 januari ingick även major Otto Wrede som Tolls biträde i konseljen. 25 januari 1788 lade Toll fram sitt anfallsförslag, som gick ut på en landstigning i närheten av Sankt Petersburg, varifrån man snabbt kunde belägra staden innan försvaret hunnit sättas i stånd. Under mötet enades Oranienbaum som den lämpligaste platsen för en landstigning, varigenom de rikare delarna av staden därigenom enkelt kunde intas av invasionsstyrkan.
Inofficiellt, utan att man närmare berättade om bakgrunden inhämtades Carl August Ehrensvärd, Fredrik Henrik af Chapman och Otto Henrik Nordenskiölds synpunkter och flottans tillstånd för att kunna genomföra en sådan operation. Vid ett följande möte 3 februari då Gustav III visade sig vilja snabba på genomförandet och inleda anfallet redan i maj ansåg Toll att det var olämpligt. Enligt honom skulle det bli svårt att försörja armén - så tidigt på året skulle man inte kunna påräkna att kunna få tag på någon föda i Ryssland - och att till Finland transportera över tillräckligt med proviant för arméns underhåll på den tiden skulle inte räcka. Han menade också att de turkiska armérörelserna troligen skulle bli som mest aktiva under sommaren, och att de vore en fördel att så mycket av Rysslands flotta som möjligt skickats till Medelhavet innan anfallet inleddes, så att chanserna att kunna besegra den ryska flottan, vilket var nödvändigt för planens lyckade genomförande ökade. Gustav III invände att han redan sänt trevningar om en allians med Storbritannien, och att det bara var en tidsfråga innan dessa avslöjades av Ryssland som därmed skulle vara förberett. Han menade även att om ryska flottan hunnit avgå till Medelhavet kunde den orsaka svenska handelsflottan svårt avbräck. Vidare befarade han att en befarad österrikisk krigsförklaring mot Turkiet kunde göra landet benäget till fred med Ryssland. Ruuth befarade främst finansieringen, som Gustav III ansågs skulle garanteras genom brittiska subsidier vilka han ansåg mer eller mindre säkerställda. Efter en kompromiss beslutade man om juli som en tidpunkt då en krigsförklaring ansågs lämplig. Under täckmantel av spaning och exercis skulle en eskader utsändas första vårdag för att upphandla proviant för armén.
Sedan dröjde nästa konselj. Den 20 februari sammankallades krigskonseljen på nytt, nu på Stockholms slott. De svenska transportfartygens positioner i svenska hamnar bestämdes och spreds ut för att undvika stockning. Till samlingspunkt i Finland bestämdes Sveaborg. Toll hade vid det här laget genom att påpeka svagheter i planeringen börjat förlora kungens förtroende. Åtminstone vid denna tidpunkt, troligen långt tidigare var kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt invigd i planerna, och från denne som först haft invändningar mot kriget, bytte senare åsikt och blev dess förespråkare då hans bittre fiende Toll började göra invändningar. Den 26 februari informerades Michael Anckarsvärd, som visserligen tillstyrkte tidpunkten för ett krig, men inte den planering som framfördes, vilken nu gällde framryckning till lands längs Finska viken.General Tolls krigsplan år 1788 - Dess utförande och sammanbrott, Erik Ludvig Birckminiatyr|vänster|500px|Svenska krigsfartyg på Stockholms ström i Stockholm utrustas för krig 1788. Akvarell av Louis Jean DesprezSedan det visat sig att underhandlingarna mellan Storbritannien och Sverige strandat ökade Tolls invändningar. Krigskonseljerna fortsatte fram till den 13 april. Den 5 maj skickades Toll ned i landet för att förbereda försvaret av Nya Älvsborg och Carlstens fästning samt Göteborg och Varberg med sin fästning. Avsikten var uppenbart att bli av med honom. Redan tidigare hade i stället en "secretissime beredning", en hemlig samling, med Gustav III, Gustaf Mauritz Armfelt och Berndt Johan Hastfer fortsatt arbetet med krigsplanerna.
Natten till den 21 maj informerades riksrådet Carl Sparre av kungen om hans avsikt att angripa Ryssland. Sparre avrådde från ett sådant företag, varpå kungen svarade sig inte planera något krig men fått uppgifter om att Ryssland planerade ett angrepp och att han fordrade arméns sammandragande. Dagen efter lade Gustav III fram en förfalskad depesch från den svenske envoyén i Sankt Petersburg, Johan Fredrik von Nolcken, för riksråden Gustaf Adolf Hjärne, Nils Adam Bielke, Joakim Beck-Friis, Melker Falkenberg, Carl Sparre, Fredrik Sparre, Johan Gabriel Oxenstierna och Fredrik Vilhelm Ridderstolpe. Dessa tillstyrkte nu mobilisering, men att inget angrepp från svensk sida skulle göras och att man borde sända depescher till Ryssland för att avhöra kejsarinnans svar.
Mer än så begärde dock inte kungen, som var mycket nöjd med sitt råd. "Jag har i dag", skrev han till Armfelt, "gått över Rubicon, och – för att tala bokstavligen sant – rådet har fört mig däröver. Aldrig hade jag trott, att gubbar kunde vara så livliga och modiga." Till den franske ministern, som Gustav III råkade på operan, yttrade han vid samma tid att detta var det skönaste ögonblicket i hans liv, skönare än revolutionsdagen 1772: "Europa skall döma mig, och jag går att angiva den plats, som jag en gång får intaga i historien."
Den 23 juni var dagen som satts för överfarten till Finland. Enligt tidningen Dagligt Allehanda så höll kungen cour klockan åtta på kvällen i Karl XI:s galleri på Stockholms slott där hovets damer och herrar deltog.Dagligt Allehanda, 25 juni 1788, sid 1 Man kan vidare läsa att:
Vad som skedde på kajen innan Gustaf III steg ombord på skeppet beskrivs av ögonvittnet Johan Hjerpe som arbetade i en bod vid Stortorget.
Här blir det tydligt att kungen och hela hans följe var klädda i uniform. Den 23 juni var även samma dag som Gustav II Adolf anträdde sin överfart till Tyskland under trettioåriga kriget, vilket kanske var medvetet valt. Fartyget som bar kungen till Finland var hans stabsfartyget Amphion.
Historiker som exempelvis Carl Grimberg har beskrivit att kungen skulle ha ”klätt ut sig efter Gustavs Adolfs föredöme i en ljusblå dräkt med ett stort blått och gult sidenskärp, garnerat med guldfransar omkring midjan samt stor svart hatt med en väldig fjäderbuske. Men klackarna voro Gustav III:s: de voro kokett röda. För säkerhets skull bar han Karl XII:s värja, som han tagit från arsenalen”. Även om Grimberg representerade vad som då ansågs vara etablerad historieforskning så hindrar detta inte att mycket av stoffet kommit att omvärderas och den tidigare upplagan anses av senare historiker vara föråldrad samt i delar direkt felaktig.Edvard Matz: "Kungarnas och krigens uttolkare: Grimberg" i Populär Historia 11 juli 2002
Krigets förlopp
Den svenska krigsförklaringen och krigets inledning Det gällde för Gustav III att finna en förevändning för att börja kriget. Enligt regeringsformen hade han nämligen inte rätt att börja anfallskrig utan riksdagens samtycke, vilket han knappast skulle få. Katarina II var samtidigt angelägen om att slippa få Sverige till fiende så länge hon var i krig med turkarna. Kejsarinnan skrev:
Hastfer fick order om att anstalta ett falskt överfall av ryska kosacker som skulle utgöra krigsorsak. Anfallet, som kungen fått uppslag till av Gudmund Jöran Adlerbeth, genomfördes natten 27–28 juni. Hastfer inledde redan då de första rapporterna om de ryska kosackernas anfall inkommit ett anfall mot Nyslott med 1.300 man, dit han ankom den 2 juli. Det visade sig då att man glömt stormstegar och man tvingades, sedan besättningen vägrat ge sig, att inleda en belägring. Sedan man efter sex veckor inte lyckats nå ett avgörande hävde man belägringen.
Gustav III fick underrättelserna om anfallet 2 juli då han befann sig i Helsingfors, och avsände då en krigsförklaring till kejsarinnan. De svenska flottmanövrerna dröjde dock. Medan den ryska flottan löpte ut från Kronstadt den 4 juli gick den svenska först 6 juli från Hangö in i Finska viken. Hertig Karl som var överbefälhavare över flottan fick först den 7 juli information om krigsförklaringen och gjorde sig ingen brådska att inleda sina aktioner. Gustav III, som i avvaktan på att inleda stridigheterna besökt ryska gränsen blev mycket förbittrad då han 12 juli återvände till Helsingfors och ännu fann den svenska flottan kvar i staden.
Den svenska arméns utrustning var inte den bästa. Skjöldebrand ger efter Tolls beskrivning en skildring av i vilket skick vapen, ammunition och förråd kom fram till Finland:
En stor del regementen var utan både strumpor, skor och kappor.
Kungen löpte slutligen ut med flottan 14 juli, och 18 juli stod sjöslaget vid Hogland. Slaget slutade oavgjort, men var en kraftig missräkning för svenskarna, som inte lyckats skaffa sig sjöherravälde i Finska viken, vilket var nödvändigt för att kunna lyckas med en framgångsrik landstigningsoperation.