miniatyr|Karta över Svenska stormaktsväldets utveckling och besittningar mellan åren 1560 och 1815.
Stormaktstiden är en epok i Sveriges historia. Namnet kommer av att Sverige under denna period erövrade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa.
Stormaktstiden, vars tidsomfattning definieras olika, föregicks av äldre vasatiden (1521–1611) och efterföljdes av frihetstiden (1719–1772). Stormaktstiden indelas i yngre vasatiden (1611–1654) och Karolinska tiden (1654–1718). Epoken sägs således vara avslutad före fredsavtalet med Tsarryssland 1721. Perioden kallas ibland, efter mönster av det långa 1800-talet, för Sveriges långa 1600-tal.
Perioden anses ofta ha inletts 1611 med att Gustav II Adolf besteg den svenska tronen, även om det finns många som vill förlägga dess inledning så tidigt som till 1561, då Erik XIV inledde den svenska Östersjöexpansionen genom att sända en armé till Estland på anmodan av staden Reval.Sundberg, Ulf, Svenska freder och stillestånd 1249–1814. (1997). s 203. I och med stora nordiska krigets slut och freden i Nystad 1721 avslutas den svenska stormaktsepoken formellt.Bergström, Börje med flera, Alla tiders historia. (1985). sid. 135.
Det var under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige. Övriga områden som erövrades (bl.a. Kexholms län, Ingermanland, Estland, Livland, Bremen-Verden och Pommern) kom att förloras under följande århundraden. Stormaktstiden innebar inte endast en territoriell expansion, utan även en långvarig period av ekonomisk expansion. Från år 1600 till år 1700 nästan fördubblades levnadsstandarden mätt i BNP per capita. Stormaktstiden följdes av en längre period med krympande ekonomi. Det dröjde till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.
En viktig del av denna ekonomiska utveckling var exporten av järn och koppar. I början av 1600-talet hade Sverige blivit norra Europas ledande exportör av dessa metaller; tillsammans svarade järn och koppar för nästan 63 procent av landets export 1637 och över 80 procent 1685. Gustav II Adolf utnyttjade också Stora Kopparberget i Falun, då Europas största koppargruva, och inkomsterna därifrån bidrog till att finansiera hans politiska och militära ambitioner.
Sveriges underliggande resursbas i fråga om befolkning och näringsliv var begränsad och genom att erövra områden från flera omgivande länder skaffade sig Sverige många fiender. Den svenska stormaktsställningen upphörde i samband med stora nordiska kriget och nederlaget mot ett moderniserat Ryssland, lett av Peter den store. Efter det att Karl XII hade stupat 1718 delades krigskassan ut och den stora armén upplöstes. Därefter följde en kort men intensiv kamp om makten i Sverige mellan olika fraktioner och strax efter detta slöts freder i rask takt med de olika fiendenationerna.
Grundläggandet av Sveriges stormaktsvälde miniatyr|vänster|Gustav II Adolf (1594–1632) efterträdde sin far Karl IX på tronen 1611 och grundlade Sveriges stormaktsställning.|247x247pxGrundläggaren av Sveriges stormaktsställning var Karl IX:s son och efterträdare Gustav II Adolf (1611–1632). Sedan han, fastän han bara var en yngling, under stora svårigheter och mot en oerhörd penningutbetalning för Älvsborgs lösen lyckats uppnå freden i Knäred 1613 med Danmark och därmed bevarat rikets integritet, fullföljde han det ingermanländska kriget mot Ryssland med sådant resultat att Kexholms län och Ingermanland som tidigare tillhört Ryssland blev svenskt 1617. Hans kamp för avvärjandet av Sigismunds krav på Sveriges krona ledde till att Polen 1629 tillsvidare måste avträda Livland och en del för östersjöhandeln viktiga preussiska hamnar. Genom dessa ryska och polska förvärv togs ett stort steg till att Östersjön skulle bli ett svenskt innanhav – en tanke som inte var orimlig vid en tid då haven till följd av kommunikationsväsendets beskaffenhet snarare förband än skilde länderna åt, och då nationalitetsprincipen ännu inte fått en bestämmande betydelse för statsbildningen.Östersjön som hav var mycket viktigt för Sverige. Många av rikets viktigaste städer (inklusive Åbo, som i slutet av 1600-talet hörde till de allra största) var belägna vid Östersjön. Järnmalm från Dalarna och jordbruksöverskott från Svealand skeppades ut via Stockholm. Kontrollen över riket förutsatte kontroll över de viktigaste handelsstäderna. Det var i denna kontext Helsingfors grundades. Östersjön som mer eller mindre svenskt innanhav var en viktig fördel, som bidrog till att ett land med så liten befolkning kunde bli en stormakt.Trots att Sverige hade besegrat Polen hade Sigismund inte givit upp sina anspråk på den svenska kronan, och om den katolska reaktionen segrade i det 1618 utbrutna stora religionskriget i Tyskland, trettioåriga kriget, kunde han påräkna dess understöd till Sveriges kuvande. Detta var orsaken till Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget. De för eftervärlden delvis i dunkel höljda planerna med avseende på Sveriges blivande ställning som Gustav II Adolf hade i åtanke efter sina inledande segrar, blev till följd av hans förtidiga död ofullbordade, men tack vare dem som fortsatte verket – Axel Oxenstierna och de stora fältherrarna ur hans krigarskola, som Johan Banér och Lennart Torstenson, Johan Lilliehöök, med flera – erhöll Sverige territorier i norra Tyskland efter krigsslutet. Under trettioåriga kriget erhöll Sverige betydande subsidier från Frankrike, som var intresserat av att se den dominerande tyska furstesläkten Habsburg försvagad. Även landområden (en stor del av Pommern, Wismar och Bremen-Verden) tillföll Sverige i den fred, den westfaliska freden, som under hans efterträderska Kristina (1632–1654) gjorde slut på det stora kriget 1648. Sverige kom även ut ur kriget som ledaren för all kontinental protestantism, vilket höll tills imperiet föll 1721. Detta bidrog även till Sveriges ökade maktställning.
Stärkande och bevarande av stormaktsställningen Besittningen av de tyska landområdena medförde att Sverige fick inflytande i tysk-romerska riket genom en plats i det Tyska rikets riksdag.Gullberg 2008, s. 172 Sverige var även en av garanterna för westfaliska freden, och nu erkänt som en av det europeiska statssystemets mera framstående medlemmar. Två av de tyska landförvärven – Pommern och Wismar – hade också betydelse för det svenska östersjöväldets utveckling och gav en ersättning för det tillbakasteg med avseende på detta som måste tas vid uppgivandet av de preussiska hamnarna 1635 för att bereda möjlighet att efter Gustav II Adolfs död fortsätta det tyska kriget.miniatyr|Gustav II Adolf ger audiens till en nederländsk ambassad på Tre Kronor ca 1615.|vänster|200x200px
En vinst av stormaktsställningen som skulle komma att överleva denna var att det därigenom bereddes tillfälle att konsolidera det rent svenska området inom naturliga gränser mot Danmark-Norge. En direkt följd av framgångarna i det tyska kriget var nämligen freden i Brömsebro den 13 augusti 1645, i vilken Gotland, Jämtland och Härjedalen samt Halland på 30 år tillföll Sverige, och den i kriget förvärvade militära överlägsenheten blev förutsättningen för att drottning Kristinas efterträdare Karl X Gustav senare genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 kunde tvinga fram de dyrbara förvärven av Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Trondheim i Norge. Då Sverige verkade bli alltför dominerande år 1659 i samband med Karl X Gustavs belägring av Köpenhamn, kom en nederländsk flotta till stadens undsättning. Hans plan att fullborda östersjöväldet – på Polens bekostnad med anledning av att de polska vasarna inte hade givit upp sina krav på den svenska kronan, och sedan genom ett nytt danskt krig med hela Danmarks erövring som mål – blev visserligen inte realiserad, men till följd av det polska kriget skaffades dock – efter hans död – genom freden i Oliwa 1660 det nämnda kravet fullständigt ur världen och Sveriges rätt till Livland blev definitivt erkänd.
Under skånska kriget 1675–1679, som till en början gick dåligt för Sverige, riskerade de sydsvenska landskapen att återgå till Danmark, särskilt då Sveriges flotta gjorde flera bleka insatser och inte kunde stödja de tyska besittningarna. Den danska armén besegrades dock av svenskarna vid det avgörande och blodiga slaget vid Lund den 4 december 1676. Sverige hade dragits in i detta krig efter att ha lierat sig med Frankrike och gått med på dess sida i det europeiska krig som inleddes 1672 med Ludvig XIV:s anfall på Nederländerna. Frankrike hjälpte dock senare Sverige så att den följande freden inte ledde till några landavträdelser. Kriget hade dock visat att den svenska armén var långtifrån tillräcklig för att behålla det som en gång tagits, och för att åtgärda detta skapades det yngre indelningsverket, med de tillgångar som tillföll staten genom den reduktion som samtidigt genomfördes som ekonomisk bas.
Skapandet av den moderna svenska ämbetsförvaltningen miniatyr|vänster|Rikskanslern Axel Oxenstierna (1583–1654) skapade den moderna svenska ämbetsstat som var nödvändig för att upprätthålla Sveriges stormaktsställning.|259x259px1600-talet blev för Sverige en storhetstid inte blott i yttre, utan också i inre hänseende. Då löstes en uppgift av den allra största betydelse för statsskicket: skapandet av bestämda former för utövandet av den självständiga statsmyndighet som Gustav Vasa grundat och Karl IX räddat. Även detta storverk knyter sig i främsta rummet till Gustav II Adolfs namn.Den enda rättsliga representanten för statsmyndigheten hade under de äldre Vasarna varit kungen själv. Riksrådet, som var en i landslagen lagfäst riksinstitution, skulle väl också ha kunnat betraktas som en representant för denna, men till följd av de minnen som knöts till dess maktutövning under medeltiden, fick det, som redan antytts, till en början endast en undanskjuten ställning i det "nya riket". Härav vållades emellertid den ovan omtalade aristokratiska opposition mot kungamakten som framträdde efter Gustav Vasas död. I dess program, vars främste talesman var riksrådet Erik Larsson Sparre, ingick en ordnad ämbetsförvaltning, men underställt rådet såsom varande statsmaktens egentliga innehavare. Detta skulle antagligen ha medfört en återgång till medeltidens regerande aristokrati med dess följd den av Gustav Vasa undertryckta aristokratiska anarkin. Hans söner förhöll sig därför reserverade mot de högadliga organisationsförslagen, och sedan Karl IX i blod kvävt rådsaristokratins restaurationsplaner (bland annat i Linköpings blodbad 1600), fortsatte han i det stora hela det rent personliga regemente vari Vasarnas kungadöme, frånsett några ej fullföljda ansatser, dittills förmått finna sitt enda uttryck. miniatyr|Drottning Kristina (1626–1689), här porträtterad av Sébastien Bourdon, abdikerade som regerande svensk drottning 1654.
Det var Gustav II Adolf som försonade aristokratin med den på monarkisk grund vilande nya statsordningen och kunde så göra den politiska duglighet, som adeln mer än någon annan klass då var mäktig, tjänstbar åt denna. Rusttjänsten förlorade härigenom sin konstitutiva betydelse för adelskapet, och detta erhöll genom riddarhusordningen en ny grund. Adeln blev därmed den samhällsklass som framför allt skulle ägna sig åt högre statstjänst, inte bara blott militär utan också civil, och för att främja detta gav Gustav II Adolf den ökade privilegier. Det var från dessa förutsättningar han tillsammans med den svenska aristokratins största personlighet, Axel Oxenstierna, utförde det organisatoriska storverk som fick sin avslutning i 1634 års regeringsform.