Michail Bogdanovitj Barclay de Tolly (; Михаил Богданович Барклай-де-Толли, Michail Bogdanovitj Barklaj-de-Tolli), född 27 december 1761, död 26 maj 1818 i Insterburg, var en rysk furste, fältmarskalk och krigsminister, och en av de mest framgångsrika ryska befälhavarna under Napoleonkrigen. Han är i Finland ihågkommen som ledaren för finska krigets Kvarkenfälttåg 1809, som generalguvernör i storfurstendömet Finland 1809–1810 och som regeringskonseljens förste ordförande, i vilket uppdrag han lämnade betydande spår i den finska förvaltningens organisation.

Uppväxt och tidig karriär Barclay de Tolly härstammade från en gammal skotsk adelsfamilj som flyttade till Riga på 1700-talet. Hans far Gotthard hade förlorat sin gård på grund av skulder och försörjde sig genom att odla arrenderad jord. Som tidens sed var för adliga gossar började Barclay de Tolly en militär karriär 1776 vid regementet i Pskov och blev kornett två år senare. Hans befordran gick långsamt och han blev inte kapten förrän 1788. År 1791 gifte han sig med Eleonora von Smitten.

Krigen mot Turkiet och Polen Hans första krigserfarenheter kom i rysk-turkiska kriget 1787–1791 och han erhöll, efter slaget vid Otjakiv (Otjakov) 6 december 1788, ett par högre ordnar. 1789 utmärkte han sig under slagen vid Căuşeni, Akkerman (numera Bilhorod-Dnistrovskij) och Bender, fick fler ordnar och återvände därefter till Ryssland. Under upproret mot Ryssland i Polen och andra bataljer avancerade han snabbt i graderna, huvudsakligen under sin tid som chef för jägarregementen. 1798 utnämndes han till överste och 1799 till generalmajor.

Finska kriget Barclay de Tolly hade redan tidigare erfarenhet av Finland. År 1790 hade han som major deltagit i strider på den finländska fronten, särskilt vid anfallet mot fästningen Kärnäkoski den 19 april.

Från maj 1808 deltog de Tolly som chef för en expeditionskår men fick snart befäl över en betydligt större styrka för att understödja general N.N. Raevskijs division. Bland annat intog han staden Kuopio. Därefter tvingades han på grund av sin skada att återvända som militär rådgivare i Sankt Petersburg.

I mars 1809 beslutade Alexander I och hans krigsminister att sända en trupp över den frusna Kvarken från Vasa till Umeå för att påskynda fredsslut. Barclay de Tolly fick förtroendet att leda operationen som befälhavare för Vassk corps, som han själv förhöll sig tveksam till och ansåg kunde resultera i hela truppens undergång. Den kejserliga ordern vägde ändå tyngre än de egna farhågorna. Mellan den 17 och den 22 mars marscherade han i sträng kyla med ca 3 500 soldater till Umeå, varifrån de återvände efter ungefär en vecka. Fälttåget var framgångsrikt och påverkade utan tvekan svenskarnas vilja att sluta fred.

I mars 1809 var han tillbaka i Finland som befälhavare och det var de Tolly som korsade isen i Bottenviken för att komma till Umeå. Efter svenskarnas förlust i slagen vid Sävar och Piteå förhandlade de Tolly stilleståndsvillkoren med den svenske befälhavaren Johan Adam Cronstedt.

Generalguvernör i Finland För sina insatser under finska kriget utnämndes de Tolly till överbefälhavare för den ryska armén i Finland och från den 17 juni 1809 även rysk generalguvernör över Finland. I början av oktober samma år blev han även regeringskonseljens (senare senaten) förste ordförande.

Barclay de Tolly hade ursprungligen motsatt sig grundandet av regeringskonseljen, eftersom han befarade att den skulle utvecklas till ett medel för adeln att försvaga böndernas ställning. Då konseljen ändå grundades förhöll han sig mycket lojalt till den.

Fastän han endast hann fungera som konseljens ordförande i fyra månader lämnade han betydande spår i dess organisation. Han tog för vana att sammankalla de båda departementen till gemensamt plenum, trots att statssekreteraren Michail Speranskij hade ansett plenum onödigt. Han stärkte också prokuratorsinstitutionen och såg till att tidens mest framstående jurist i Finland, Matthias Calonius, utnämndes till prokurator. Dessa initiativ befästes 1812 genom instruktionerna för generalguvernören och prokuratorn och kom att bidra till Finlands utveckling till en självständig statsförvaltning.

Napoleonkrigen de Tolly deltog redan från 1805 som understöd till rysk-österrikiska armén. 1806 fick han ytterligare medaljer efter att ha utmärkt sig i slaget vid Pułtusk den 14 december 1806. I januari 1807 sårades han i en arm och fick besök på sjukhuset av tsar Alexander I.

I december 1809, efter bara ett halvt år som generalguvernör, kallades han tillbaka till Sankt Petersburg för att utnämnas till krigsminister den 20 januari 1810. I den befattningen ledde han utbyggnaden av fortifikationerna i Riga och Kiev. I kriget kommenderade Barclay de Tolly först en självständig armé, men ställde sedan under fältmarskalk Michail Kutuzovs befäl och deltog i slaget vid Borodino. 1813 erövrade han Thorn och utmärkte sig i slaget vid Bautzen. Sedan Barclay de Tolly blev överbefälhavare över ryska armén deltog han inte själv som befälhavare i några viktigare drabbningar. Han blev dock 1813 greve, 1814 fältmarskalk och 1815 furste.

Efter krigets slut fick Barclay de Tolly befälet över första armén i Mohilev.

Utmärkelser Asteroiden 4524 Barklajdetolli

Se även Barclays plats, Tartu

Källor

Tryckta källor

Svensk uppslagsbok, Malmö 1939

Externa länkar

Kategori:Födda 1761 Kategori:Balttyskar Kategori:Ryska fältmarskalkar Kategori:Generalguvernörer Kategori:Finlands historia under ryska tiden Kategori:Avlidna 1818 Kategori:Män Kategori:Personer från Livland Kategori:Walhalla Kategori:Riddare med stora korset av Svärdsorden Kategori:Storkorset av Hederslegionen Kategori:Deltagare i slaget vid Leipzig Kategori:Deltagare i slaget vid Borodino Kategori:Deltagare i slaget vid Dresden