Den flygande holländaren (tyska: Der fliegende Holländer) WWV 63 är en tysk opera i tre akter med musik av Richard Wagner och med libretto av kompositören. Wagner dirigerade uruppförandet på Königliches Hoftheater Dresden den 2 januari 1843. Det centrala temat är försoning genom kärlek. Operan bygger på sjömanslegenden om Den flygande holländaren, vartill Wagner fick inspiration från Heinrich Heines Aus den Memoiren des Herrn von Schnabelewopski.Aus den Memoiren des Herrn von Schnabelewopski - Libris, KB.
Verket är en tidig Wagner-opera från 1843 i Marschner-stil med starka musikaliska och vissa dramatiska effekter. Wagner har ännu inte hunnit utvecklats som originell dramaturg och tonsättare, varför operans uppbyggnad är ganska traditionell. Trots detta bedöms verkets kvalitéer tillräckliga för att den skall ingå i operahusens standardrepertoar. Verket ses ofta som hans genombrott för sin egen stil. Operan färdigställdes i sin originalversion 1841 och hade premiär den 2 januari 1843 med måttlig framgång. Den lades ner efter bara fyra föreställningar. År 1860 reviderade Wagner den ursprungliga versionen och ändrade ouvertyren och i synnerhet slutet musikaliskt. Verket visar tidiga försök till operastilar som skulle komma att prägla hans senare musikdramer. I Den flygande holländaren använder Wagner ett antal ledmotiv (bokstavligen "ledande motiv") som förknippas med karaktärerna och temana. Ledmotiven introduceras alla i ouvertyren, som börjar med ett välkänt havs- eller stormmotiv innan den övergår i holländar- och Sentamotiven. Wagner skrev ursprungligen verket för att framföras utan paus – ett exempel på hans strävan att bryta med traditionen – och även om dagens operahus ibland fortfarande följer detta direktiv, framförs det också i en version i tre akter.
Wagner hävdade i sin självbiografi Mein Leben från 1870 att han hade inspirerats att skriva operan efter en stormig sjöresa han gjorde från Riga till London i juli och augusti 1839. Han flyttade handlingen från Godahoppsudden i originalversionen från 1841 till Skottland och senare till Norge. I sin Självbiografiska skiss från 1843 erkände Wagner att han hade hämtat berättelsen från Heinrich Heines återberättelse av legenden i sin satiriska roman Mister von Schnabelewopskis memoarer från 1833 (Aus den Memoiren des Herrn von Schnabelewopski). Berättelsen om den nederländske kaptenen Bernard Fokke gav materialet till handlingen. Till skillnad från många andra sjöfarare lyckades han inte ta sig runt Godahoppsudden. Han försökte trotsa Gud och naturens krafter, men lyckades inte knäcka dem eftersom han förbannade dem, och sedan dess har han varit dömd att segla på världshaven för evigt med sitt spökskepp. Den som mötte detta skepp med en svart mast och blodröda segel var dömd till olycka
Operans autografmanuskript finns bevarat i Richard Wagners stiftelse.
Historia
I början av 1839 anställdes den 26-årige Richard Wagner som dirigent vid Hovteatern i Riga. Hans extravaganta livsstil plus att hans skådespelande fru Minna Planer drog sig tillbaka från scenen gjorde att han ådrog sig stora skulder som han inte kunde betala tillbaka. Wagner skrev Rienzi och smidde en plan för att fly från sina fordringsägare i Riga, fly till Paris via London och göra sig en förmögenhet genom att sätta upp Rienzi på Parisoperans scen. Denna plan förvandlades dock snabbt till en katastrof: efter att hans pass beslagtagits av myndigheterna för hans fordringsägares räkning var han och Minna tvungna att göra en farlig och olaglig överfart över den preussiska gränsen, under vilken Minna drabbades av ett missfall.Gutman, Robert W., Wagner – The Man, His Mind and His Music, 1990, Harvest Books. p. 64. De gick ombord på skonaren Thetis från Pillau (nuvarande Baltijsk utanför Kaliningrad). Skeppets kapten hade gått med på att ta dem utan pass, hindrades deras resa till sjöss av stormar och hög sjö. Skeppet tog vid ett tillfälle sin tillflykt till de norska fjordarna vid Tvedestrand, och en resa som förväntades ta åtta dagar förde slutligen Wagner till London tre veckor efter att de lämnat Riga. Om resan berättade han själv:
Den varade i tre och en halv vecka och var fylld av spänning. Tre gånger råkade vi in i en våldsam storm, och en gång tvingades kaptenen söka nödhamn i en norsk fjord. Färden i den norska skärgården gjorde ett starkt intryck på mig. Sägnen om den flygande holländaren, sådan jag fick höra den berättas av sjömännen, formade sig till en fixerad bild i min fantasi, just som om jag själv hade upplevt den bland sjörövare.
Man antar att det ställe där de sökte nödhamn var Sandviga på Hisøy vid Arendal. Men mer troligt är att det var Sandvika på ön Borøya i Oksefjorden. På Borøya fanns vid den här tiden en väderkvarn (som Wagner själv omnämner) och en gård som hette Dalane. Den norske skepparen i operan har Wagner kallat Daland. Den flygande holländaren är en sägenomspunnen gestalt, som spelat en stor roll i sjömännens fantasi. Att möta honom på havet betydde olycka. Heinrich Heine har tagit upp denna sägen i sin diktning, och Wagner har hämtat sitt stoff hos honom. Han berättar själv i sin självbiografi om detta:
Den flygande holländaren, som jag lärde känna på havet, band min fantasi. Jag hade också lärt känna Heines egenartade sätt att återge legenden i ett avsnitt ur hans Salon, i synnerhet det sätt, på vilket han behandlade havets Ahasverus.
I Wagners opera finns det möjlighet för holländaren att få Guds förlåtelse. Här möter man för första gången "frälsar"-tanken, som kom att spela en så stor roll i Wagners senare verk. Vart sjunde år får holländaren gå i land. Om han då möter en kvinna, som lovar honom sin trohet och som håller sitt löfte, blir han frälst från sin förbannelse. Till en början utgick han från Heines berättelse, men gjorde en avgörande och väsentlig förändring: han infogade tilläggsfiguren Erik, så att hans kvinnliga huvudperson, som han då kallade Senta, slits mellan denna verkliga älskare och den påhittade mystiska figuren holländaren. Längtan efter en älskad kvinnas eviga trohet är det centrala temat i detta verk.
Efter en kort vistelse i London reste Wagner vidare till Paris, som var hans egentliga destination. Wagners upplevelse av Paris var katastrofal. Han kunde inte få arbete som dirigent, och operan ville inte sätta upp Rienzi. Wagners försattes i fattigdom och förlitade sig på allmosor från vänner och på den lilla inkomst som Wagner kunde tjäna på att skriva artiklar om musik och kopiera partitur. Wagner kom på idén om en enaktsopera på temat den flygande holländaren, som han hoppades skulle kunna framföras inför en balett på operan. I denna nödsituation var han också tvungen att sälja sin design till Den flygande holländaren till Parisoperan (den tonsattes 1842 under titeln Le vaisseau fantôme – "Spökskeppet" av Pierre-Louis Dietsch), eftersom han inte lyckades få en kompositionsbeställning för den själv. Från början av 1841 började han dock komponera verket själv, vars orkesterskiss han avslutade i augusti med anmärkningen "In Noth und Sorgen". I november blev även arbetet klart med partituret. Försöken att få den uruppförd i Berlin misslyckades.
Wagner skrev det första prosautkastet till berättelsen i Paris i början av maj 1840 och baserade berättelsen på Heinrich Heines satir "Mister von Schnabelewopskis memoarer" ("Aus den Memoiren des Herrn von Schnabelewopski") som publicerades i Der Salon 1834. I Heines berättelse betraktar berättaren en föreställning av en fiktiv teaterpjäs på temat om sjökaptenen som förbannas att segla för evigt för hädelse. Heine introducerar karaktären som en vandrande jude från havet, och lägger också till det grepp som Wagner så kraftfullt använde sig av i denna och många efterföljande operor: holländaren kan bara räddas genom kärleken till en trogen kvinna. I Heines version presenteras detta som ett medel för ironisk humor; Wagner tog dock detta tema bokstavligt och i sitt utkast är kvinnan trogen till döden.Vaughan, William (1982) in "Der fliegende Holländer", English National Opera Guide, Calder Publications; new edition (June 1982), pp. 27–32 .
I slutet av maj 1841 hade Wagner fullbordat librettot, eller dikten som han föredrog att kalla det. Komponerandet av musiken hade påbörjats under maj–juli året innan, 1840, då Wagner skrev Sentas ballad, de norska sjömännens sång i akt 3 ("Steuermann, lass die Wacht!") och den därpå följande Fantomsången av holländarens besättning i samma scen. Dessa komponerades för en provspelning på Parisoperan, tillsammans med en skiss av handlingen. Wagner sålde skissen till operachefen Léon Pillet för 500 franc, men lyckades inte övertyga honom om att musiken var värd något.Gregor-Dellin, Martin (1983) Richard Wagner: His Life, His Work, His Century, p. 106. William Collins, Wagner komponerade resten av Den flygande holländaren under sommaren 1841, med uvertyren sist, och i november 1841 var orkestreringen av partituret klar. Partituret var tänkt att spelas kontinuerligt i en enda akt, men Wagner delade senare upp stycket i ett verk i tre akter. Genom att göra detta ändrade han dock inte musiken nämnvärt, utan avbröt bara övergångar som ursprungligen hade utformats för att flyta sömlöst (den ursprungliga enaktaren har återställts i vissa föreställningar).
I sitt ursprungliga utkast förlade Wagner handlingen till Skottland, men han ändrade platsen till Norge strax före den första uppsättningen som sattes upp i Dresden och dirigerades av honom själv på Semperoper i Dresden 2 januari 1843.T. S. Grey, Richard Wagner, Der fliegende Holländer, Cambridge University Press 2000, pp. 2, 170 I sin essä "Eine Mitteilung an meine Freunde" från 1851 hävdade Wagner att Holländaren representerade en ny start för honom: "Härifrån börjar min karriär som poet och mitt farväl som den som bara kokar ihop operatexter." Än i dag är operan det tidigaste av Wagners verk som framförs vid Festspelen i Bayreuth, och åtminstone för den teatern markerar den början på den mogna Wagnerkanon.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 24 januari 1872 med text i översättning av Fritz Arlberg och den iscensattes åter med premiär den 29 maj 1899, den 3 maj 1924, den 4 november 1948 och den 26 maj 1960 med den tyska originaltexten. Den har satts upp på Göteborgsoperan med premiär den 9 juni 1995, den 21 augusti 2009 och 17 feb 2024.
Personer
RollerRöstlägePremiärbesättning, 2 januari 1843Dirigent: Richard WagnerSvensk premiärbesättning 24 januari 1871Dirigent: Ludvig NormanHolländarenbasbarytonJohann Michael WächterFritz ArlbergSenta, Dalands dottersopranWilhelmine Schröder-DevrientFredrika StenhammarDaland, en norsk sjökaptenbasFriedrich Traugott ReinholdAnders WillmanErik, en jägare och Sentas trolovadetenorCarl RisseVictor DahlgrenMary, Sentas ammakontraaltThérèse WächterAgnes JacobssonDalands styrmantenorWenzel BielezizkyRobert OhlssonNorska sjömän, holländarens besättning, unga kvinnor
Orkesterbesättning Den flygande holländaren är orkestrerad för följande instrument:
piccolaflöjt, 2 flöjter, 2 oboer (en dubblerar på engelskt horn), 2 klarinetter, 2 fagotter 4 valthorn, 2 trumpeter, 3 tromboner, tuba timpani harpa 1:a och 2:s violiner, viola, celli och kontrabasar
on-stage 3 piccolaflöjter, 6 valthorn, tam tam, vindmaskin
Handling Norges sydkust ca 1650
Akt I thumb|400px|Holländarens första uppförande, Dresden 1843