Friktionsbana är den vanligaste typen av spår för spårtrafik. Framdrivningen sker genom adhesionskraft, där lokomotivets eller motorvagnens drivhjul griper an mot den underliggande rälsen enligt principen om adhesion (vidhäftning).
Funktion
Teknik Att järnväg med friktionsdrift är så vanligt, beror även på att friktionen är låg mellan stålhjulet och spåret av stål. Detta leder till att en stor del av den tillsatta energin överförs till framdrivningen, och gods på järnväg med eldrift kräver i teorin upp till en sjundedel så mycket energi som vid landsvägstransport.
Däremot leder svåra lutningar på banan till framdrivningsproblem, och vid brantare stigningar än 7 procent är friktionen så låg att andra framdrivningssätt behöver användas. Ett sådant är kuggstångsdrift som är vanligt i exempelvis alpin terräng.
Bristande friktion
När adhesionskraften släpper, talar man om att hjulen/hjulen slirar eller halkar. Detta slirande kan exempelvis ske när banan får en ökad lutning, som i en backe. I kuperade miljöer används ibland andra framdrivningstekniker, exempelvis som kuggstångs- eller kabeldrift.
Slirandet kan även ske vid närvaro av hala föremål, och ett sådant exempel är den "lövhalka" som kan ske bland annat hos spårvagnar när nedfallna löv om hösten kommer mellan drivhjul och räls. Risken för lövhalka ökar vid åkning i en lutande del av banan. När löven krossas mellan hjul och räls frigörs proteiner som fungerar som smörjmedel, vilket ytterligare minskar friktionen. Lövhalka kan liknas vid ishalka, när vattenis kommer mellan drivhjul och räls.
Referenser
Kategori:Järnväg