Fotboll spelas i organiserad form sedan 1850-talet, men liknande bollspel har funnits mycket längre än så.

Fotbollens ursprung (fram till ca 1700) vänster|miniatyr|Cuju i Kina (1609).

Bollspel under antiken och medeltiden Bollspel överlag har funnits under stora delar av mänsklighetens historia. Utgrävningar visar att människor i gamla högkulturer som Egypten, Grekland, mm. har ägnat sig åt bollekar.Jönsson, Åke, Fotboll. Hur världens största sport växte fram, Historiska Media: Lund 2006, sid. 11 Det är inte med säkerhet känt var fotboll ursprungligen kommer ifrån. Den äldsta dokumenterade formen av fotboll kommer från de stridande staternas tid i Kina (400-talet f.Kr. till 221 f.Kr.) och enligt Fifa - det internationella fotbollsförbundet - är det kineserna som "uppfunnit" fotbollsspelet. På den tiden spelade man, som idag, i två lag och hade två mål (nät uppspända mellan bambustänger). Bollen var tillverkad av läder och fylld med fjädrar. Spelet, på kinesiska kallat cùjú (蹴鞠, spark-boll), blev efterhand mycket populärt. Även kvinnor utövade spelet och det fanns också många professionella spelare. Cuju fortsatte att praktiseras ända fram till Mingdynastins (1368–1644) tid då det i sin dåvarande form successivt dog ut. Snarlika spel spelades även i Kinas grannländer. I Japan, där det kallas kemari asobi (蹴鞠, hiragana: けまり), var spelet mycket populärt under Heian-tiden. Spelet har återupplivats under modern tid. Till skillnad från cuju och modern fotboll går kemari inte ut på att sparka in bollen i motståndarens mål, utan målet är endast att hålla bollen i luften.

Innan européerna kom till den amerikanska kontinenten fanns det även där olika bollspel i samband med religiösa högtider. Aztekerna kallade sitt spel tlachtli och målet var att få en gummiboll in i ringar som fanns på tempelmuren. Laget som förlorade dödades och offrades till gudarna. I den norra delen av Amerika spelade inuiterna aqsaqtuk, ett spel likt fotboll men som spelades med ett varierande antal lagmedlemmar och där spelplanen kunde vara upp till flera kilometer långa.Jönsson, sid. 11–12 Fotbollsliknande spel förekom även i Centralamerika under Mayatiden. miniatyr|240x240px|Calcio i Florens (1688). Även i Europa utvecklades bollspel under medeltiden. I Florens (Italien) spelade överklassen (aristokratin) sedan 1500-talet ett spel som hette calcio där man kunde sparka bollen med fötterna eller slå den med händerna. Ett lag i calcio bestod av 17 spelare och hade olika lagdelar med målvakt, backar och anfallare vilket betyder att taktik var en viktig del av spelet. I Frankrike utövades ett bollspel som kallades för soule, choule eller cholle och som spelades vid religiösa fester. Spelet var mycket populärt och spelades i breda folklager, men även adelsmän och munkar gillade spelet. Spelet var våldsamt och oftast spelade två byar mot varandra. Bollen skulle befordras genom ett mål, vilket kunde bestå av alla möjliga slags öppningar som t.ex. en kyrkport. Sporten var mycket populär fram till 1700-talet, särskilt i Bretagne och Picardie fick den en stark förankring.Jönsson, sid. 13–14 Spelet var dock omdiskuterat, på 1300-talet utfärdade kung Filip den långe ett förbud mot fotboll.

Folkfotbollen i England miniatyr|Folkfotboll i London (1721). I England finns det direkta kopplingar mellan den medeltida fotbollen och dagens fotboll, men spelet var ändå helt annorlunda. Hela byar kämpade mot varandra och spelet gick ut på att få bollen in i det mål som man hade kommit överens om. Antalet lagdeltagare var inte definierat, spelytan var obegränsad och det fanns ingen egentlig skillnad mellan publiken och spelarna, alla som ville fick delta. Deltagarna var främst unga män och spelet ägde rum vid stora festdagar som t.ex. fettisdagen. Spelet involverade ofta mycket våld och tedde sig utifrån makthavarnas perspektiv som väldigt anarkistiskt. Därför fanns det starka strävanden från kungligt håll att förbjuda spelet, sedan 1314 och fram till 1667 utfärdades minst 30 förbud mot folkfotbollen.Andersson, Torbjörn, Kung fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, Arx Förlag AB: Malmö 2014, sid. 41–43 Fotbollens våldsamhet var en drivande kraft bakom förbuden men en annan aspekt var att de politiska eliterna gärna ville att folk istället för fotboll skulle ägna sig åt sådant som kunde stärka landets armé som t.ex. att öva bågskytte. Att förbjuda fotbollen var dock svårt och 1618 infördes football officers, en ny yrkesgrupp som skulle förhindra att fotboll utövades, dock utan större framgång. Även kyrkan instiftade förbud mot fotbollen eftersom man tyckte att fotbollen störde sabbaten, dvs. söndagen som ju var tänkt som en vilodag för människor och inom dåtidens litteratur förfasade man sig över fotbollen. På universiteten insåg man dock snabbt betydelsen av studenternas fysiska aktivitet och därför skapade ledningen på Cambridge university möjlighet till att spela fotboll på begränsade ytor. På Oxford university ville de styrande förbjuda fotbollen, men studenterna spelade i alla fall.Jönsson, sid. 15–19

Den moderna fotbollen växer fram (1700–1867) Gentlemannaidealet miniatyr|Harrow (2013). I grund och botten var det industrialiseringen som innebar dödsstöten för den klassiska folkfotbollen eftersom det nya samhället krävde en annan livsstil. Arbetsdagarna blev längre, helgdagarna minskade och fria ytor bebyggdes med hus och fabriker. Därmed förpassades fotboll till begränsade ytor.Andersson, sid. 43

Fotbollens räddning blev internatskolorna där folkfotbollen sedan 1700-talet var väldigt populär vilket berodde på elevernas sociala bakgrund. Internatskolorna befolkades av överklassbarn som ägnade sig åt ett väldigt tufft beteende gentemot både lärare (som inte hade lika fin bakgrund som eleverna) och de yngre eleverna som utsattes för pennalism. Den våldsamma folkfotbollen passade därmed väl in i denna miljö. På en del skolor fördelades spelpositionerna utifrån den sociala hierarkin där de unga fick ta försvarsuppgifterna medan de äldre fick inta anfallspositionerna där de kunde visa upp sig genom exempelvis dribblingen som hade blivit en populär spelstil på de förhållandevis små spelytor som fanns intill internatskolorna. Men när industrialiseringen slog igenom ändrades också internatskolornas sociala sammansättning eftersom den nya klassen välbärgade företagare och köpmän började skicka sina söner till internatskolorna. Därmed uppstod också nya krav på skolorna som inte bara skulle lära ut kunskap utan även skulle uppfostra eleverna till gentlemän som kunde uppföra sig i sociala sammanhang.Jönsson, sid. 25–26

För den nya medelklassen blev gentlemannaidealet också viktigt för att avgränsa sig från den nya arbetarklassen. Som gentleman skulle man vara både nobel och hård, modig och självbehärskande, individualist, ledare och även trogen mot kamraterna, nationen, skolan, imperiet och gud. Även självkontrollen utmärkte en gentleman vilket skiljde honom från de lägre klasserna som ansågs vara mer styrda av känslor och tanklöshet. Genom att spela fotboll eller rugby skulle dessa egenskaper växa fram.Andersson, sid. 45–46 Med sin blandning av individualism och kollektiv samverkan ansågs sporten vara ett bra redskap för att uppnå detta mål. Därför började allt fler rektorer att upptäcka fotbollen för sitt eget syfte, men för att få bort de mest brutala sidorna av den klassiska folkfotbollen började regler att skrivas ner. Men dessa regler skiljde sig ganska mycket från dagens fotboll, i vissa varianter var det exempelvis tillåtet att använda både fötter och händer.Jönsson, sid. 26

Cambridgereglerna miniatyr|Sheffield FC (1876). På 1840-talet började skola efter skola att skriva ner regler för fotboll, den första var skolan vid Rugby 1846. Det fanns dock inga enhetliga regler än vilket skapade problem när elever från olika skolor möttes. Elever vid universitetet i Cambridge gick här i täten och sammankallade en regelkommitté med elever från olika skolor som 1848 skrev ner Cambridgereglerna. I december 1856 reviderades reglerna och man behöll tio stycken kvar.Jönsson, sid. 26–28 Dessa regler fick spridning även utanför skolmiljön och de första fotbollsklubbarna började bildas, först ute var Sheffield FC 1857 som också hjälpte till att närbelägna Hallam Cricket Club skaffade en fotbollsavdelning 1859. Och det var också de två lagen som spelade de första fotbollsmatcherna utanför internatskolorna. Ett annat stort centrum för fotbollen blev London där f.d. elever från internatskolorna ville fortsätta att ägna sig åt sitt intresse för fotboll. I fotbollens gryningstid bestod en stor utmaning i att komma överens om gemensamma regler både när det gällde hur många spelare som skulle finnas i varje lag och hur matcherna skulle spelas.Jönsson, sid. 28–30 miniatyr|Luckock (uppe t v) och Horne (uppe t h) från Cambridgekommittén. I grund och botten fanns det vid den här tidpunkten två olika regelböcker: den som hade tillkommit i Cambridge och en annan som hade tillkommit vid skolan i Rugby. Den förstnämnda liknade mer dagens fotboll medan den sistnämnda mer liknade den sporten som än idag går under just beteckningen Rugby vilket så småningom ledde till att de två sporterna utvecklades parallellt. Men även de klubbar som hade bestämt sig för att spela fotboll hade fortfarande problemet att det var svårt att komma överens om vilka exakta regler som skulle gälla vid varje match. Och detta problem blev ännu mer trängande eftersom det hela tiden uppstod nya klubbar som gärna ville tävla mot varandra. Återigen var det Cambridge som gick i täten och initierade bildandet av en kommitté där representanter från olika skolor ingick. Under oktober och november 1863 utarbetades 14 paragrafer som klubbades den 26 november och som följdes av en uppvisningsmatch där man visade för åskådarna hur fotbollen såg ut med de nya reglerna. Med gemensamma regler blev det nu mycket lättare att arrangera matcher mot varandra. Samtidigt fick fotbollen generellt sett en allt större acceptans i det engelska samhället och även hos myndigheterna som hoppades på att fotbollen skulle hjälpa till att fostra engelsmännen till goda medborgare.Jönsson, sid. 28–32

Football Association miniatyr|Ebenezer Morley. När allt fler fotbollsklubbar bildades uppstod samtidigt behovet att ge fotbollen en fast struktur med fasta regler. Ebenezer Morley, lagkapten för Barnes FC, blev pionjären som bjöd in på möte på Freemason's Tavern i London dit flera klubbrepresentanter kom. Internatskolorna dök inte upp eftersom de gärna ville bibehålla de regler de hade bestämt själva. På mötet den 26 oktober 1863 godkändes Morleys förslag att bilda Football Association. Den svåra uppgiften var däremot att komma överens om de regler som skulle gälla fortsättningsvis. I ett försök att hålla ihop "fotbollsfamiljen" skulle även Rugbys regler inkluderas och således fick man enligt Morleys 14 regelparagrafer, som han presenterade den 24 november, ta bollen bollen med händerna i vissa lägen och till och med sparka motståndaren (hacking). Men på samma möte tog Morley själv fram Cambridgereglerna (se ovan) som innehöll mycket mer fotboll än Rugby. Det fanns dock några klubbar från Blackheath som insisterade på att hacking skulle finnas kvar, men det var Cambridgevarianten som hade en klar majoritet bakom sig. När Sheffield FC (som första klubb utanför London) anslöt till FA den 1 december fick detta en avgörande konsekvens eftersom klubben motsatte sig både hacking och att ta bollen med händerna. Den 15 december antogs Cambridgereglerna av FA. Konsekvensen blev dock att Blackheathgruppen lämnade FA vilket markerar fotbollens splittring i två grenar: fotboll och rugby.Jönsson, sid. 33–37

Dribbla eller passa?