miniatyr|Karl XIII i ordendräkt för ordens stormästare. Svenska Frimurare Orden, SFMO, är Sveriges äldsta ännu verksamma ordenssällskap och startade i mars 1735. SFMO är en självständig del av det internationella frimureriet och arbetar efter det Svenska systemet.

Frimureri har rötter i 1600-talets England och Skottland och har till syfte att verka för mänsklighetens förbättring och förädling genom att främja ödmjukhet, tolerans och barmhärtighet samt att visa detta i ord och handling. Svenska Frimurare Orden är reguljär.

Historik Den första tiden Frimureriet kom till Sverige 1735 och den första kända receptionen genomfördes i greve Axel Wrede-Sparres privatloge den 17 mars detta år. Den förste recepienten var Carl Gustaf Tessin, som vid detta tillfälle erhöll de två första graderna.Hertig Carl och det svenska frimureriet" 2010 Det är ont om dokumentation kring det svenska frimureriets första tid, men med hjälp av senare källor kan man läsa att ytterligare två personer antogs under logens första verksamhetsår och därefter, fram till 1738, ytterligare två per år. Under några år syns verksamheten ha varit låg, men 1745–1746 skedde ytterligare receptioner men upphörde sedan.

Från 1752 övergick alla medlemmar inklusive Wrede-Sparre till den nya logen S:t Jean Auxiliaire.Brödrakontakt nr 3/2008 (tidning för frimurare tillhöriga Värmländska provinsiallogen) Det svenska frimureriet fick bekräftelse och viktigt stöd år 1753 i och med att kung Adolf Fredrik då förklarade sig som högste ledare för alla i Sverige verkande frimurarloger. Mellan 1735 och 1799 recipierade omkring 4 300 män i de svenska logerna.Lars-Otto Berg/Ulf Åsén: Det svenska frimureriet under 275 år, 2010. Vid den här tiden erbjöds endast grad I-III, men detta skulle snart ändras. Före 1730-talet var inte frimureriet en särskilt välkänd företeelse i landet, utan det var främst personer som genom sitt yrke eller i utbildningssyfte rest i Europa och därigenom kommit i kontakt med frimurarloger.

Den officiella beteckningen på det som kom att bli en samlad svensk frimurarorganisation var från 1779/1780 IX. Frimurare Provinsen. Det var först vid mitten av 1937 som den nuvarande beteckningen, Svenska Frimurare Orden, antogs. Av synnerlig vikt för det svenska frimureriet blev de insatser som gjordes av bland andra Carl Friedrich Eckleff, Carl Fredrik Scheffer, Wilhelm Tornérhjelm och hertig Karl.

Frimureriet byggs på Carl Friedrich Eckleff var mannen bakom den del av det svenska systemet som innebar att graderna länkades samman.Brödrakontakt nr 2 2010: Carl Friedrich Eckleff skapade de högre graderna, läst 19 juni 2010 Hittills hade frimureriet i Sverige endast omfattat graderna I-III, men år 1756 upprättade Eckleff en skotsk S:t Andreasloge som fick namnet L'Innocente. Han skapade det så kallade Andreasfrimureriets grader, IV-V och VI. År 1759 instiftade han den första kapitellogen och arbetade fram grad VII-X. Han fungerade sedan som kapitlets ordensmästare fram till 1774 då hertig Karl tog över. Eckleff skapade under sin verksamma tid ett sammanhängande frimureri från grad I-X.

Hertig Carls reformer Den 7 juni 1774 valdes hertig Karl till ny ordensmästare efter Carl Friedrich Eckleff och den 30 november samma år ersatte han Carl Fredrik Scheffer som ordens stormästare. Han blev snart drivande i arbetet med att revidera och utveckla det så kallade svenska systemet som är i bruk än idag. Tillsammans med bland andra Wilhelm Tornérhjelm arbetade han 1797–1800 med nya ritualer för de så kallade johannes- och andreasgraderna. Parallellt med detta tog man fram ordensstadgarna, Ordens Allmänna Lagar.

Den kvinnliga adoptionslogen I Frankrike fanns redan under 1740-talet adoptionsloger för båda könen, där kvinnor, kallade kusiner eller systrar, kunde intas: på 1770-talet fanns ett 30-tal sådana loger i Frankrike. Även i Sverige inrättades en sådan adoptionsloge för kvinnor.

Den 2 maj 1776 invigde den svenska frimurarordens stormästare hertig Karl sin sjuttonåriga maka, Hedvig Elisabet Charlotta till stormästarinna för ett adoptionsfrimureri inom hertig Karls privatloge på Stockholms Slott.Lekeby (2010), sid. 496. Denna loge kallades Le véritable et constante amitié. Invigningen finns förevigad på en tavla av Pehr Hörberg från 1789. Denna adoptionsloges konstitution bekräftades med sigill i Paris den 8 maj 1776 av den franska frimurarordens stormästare hertigen av Orléans, och de franska adoptionslogernas stormästarinna Bathilde av Orléans. Den kvinnliga logen sammanträdde i hertig Karls våning på Stockholms Slott. Frimurarna sammanträdde troligen i mellanplanet eller entresolen ovanför nuvarande Slottskyrkan i sydöstra flygeln på slottet: kvinnornas adoptionsloge sammanträdde innanför hertig Karls Sanctuarium, som var det hemligaste rummet i Karls privatloge och det rum där Charlotta hade invigts i orden.

Hertiginnan utarbetade sin adoptionsloge på svenska i tre grader och en ritual på franska i fem grader efter fransk förebild. I Frimurarordens samlingar finns två olika adoptionsritualer får kvinnor: ett för en "Fruentimmers Frij-mureri-orden" och en för "Damfrimureri eller adoptionsloge". Föregångare i Sverige var Mopsorden för kvinnor vid Lovisa Ulrikas hov, Utile dulci och Tankebyggarorden; enligt dokument i frimurarorden var också Hedvig Charlotta Nordenflycht år 1747 stormästarinna i orden Ordre de la resemblance.Lekeby (2010), sid. 494. Frågan om det fanns kvinnliga frimurare i Sverige måste enligt Kjell Lekeby besvaras med ett ja. Förutom Charlotta själv invigdes Sophie von Fersen och Hedvig Eleonora von Fersen, båda den 7 maj 1776, och Ulrica Catharina Koskull vid okänd tidpunkt. Ytterligare en kvinna, Charlotte Gyldenstolpe, var troligen medlem, eftersom hon vid inträdet i adoptionslogen Gula Rosen 1802 antecknades som redan medlem av frimurarna. Hertiginnans adoptionsloge räknas som en så kallad anpassad loge för kvinnor inom frimurarna, där medlemmarna hade sina egna ritualer. Det är okänt hur länge denna kvinnliga frimurarloge var verksam: år 1784 skämtar dock frimuraren Elis Schröderheim i ett brev till Gustav III om de kvinnliga frimurarna vid hovet och 1789 frågar Gustaf Adolf Reuterholm ett orakel i Rom "Om vi fortfarande bör inviga systrar i Sverige", något som kan tolkas som att det vid den tidpunkten fortfarande förekom.Lekeby (2010), sid. 500. Hertiginnan antecknar också i sin dagbok att hertig Karl hade låtit henne närvara vid "hemliga sammankomster" under riksdagen 1789 för att utforska det ockulta.Lekeby (2010), sid 499.

Frågan om de kvinnliga frimurarna arbetade enligt den svenska manliga riten anses komplicerad, men inte trolig. Hertiginnan fick dock rent personligen stor insyn i det reguljära frimureriet genom sin make. Hon mottog de tre första graderna, vilket framgår av det odaterade Concept, som förvaras i Riksarkivet i Stockholm, där hon beskriver de svenska frimureriets första tre grader, som hon alltså hade kunskap om. Skriften antas ha tillkommit omkring år 1800, före instiftandet av en ny adoptionsloge, Gula Rosen. Enligt Carl Adolf Boheman föreslog hertiginnan under en sammankomst i Karls privatloge att adoptionslogens kvinnor borde invigas i männens loge, eller åtminstone få tillgång till den reguljära logens tre första grader. Hertig Karl lät sig övertalas och bad Gustaf Boheman, manslogens sekreterare, att begära ritualböckerna utlämnade av manslogens storsekreterare Wilhelm Tornérhjelm. Informationen gavs till hertiginnan för att hon skulle kunna göra adoptionsritualerna mer begripliga för de kvinnliga frimurarna.Lekeby (2010), sid. 501. Efter att ha läst dem meddelar hon i skriften att orsaken till att kvinnor inte kunde intas i de reguljära frimurarna var på grund av det krigarideal som ingick i riddarväsendet, men att det inte fanns någon orsak till att den övriga kunskapen skulle vara fördold.Lekeby (2010), sid. 501 f.

År 1802 inrättades ytterligare en adoptionsloge, Gula Rosen, för båda könen. Gula Rosen, och därmed hertiginnan Charlottas loge, upplöstes dock år 1803. Enligt Kjell Lekeby var de kvinnliga frimurarna därmed ett isolerat och tillfälligt experiment i svensk frimurarhistoria.

Medlemskrav samt mål Inträdeskraven till Svenska Frimurare Orden är att den sökande är en man, har en kristen tro och har ett gott anseende bland sina medmänniskor samt är minst 21 år fyllda. Vidare krävs att två frimurarebröder ställer upp som faddrar för den sökande. Av faddrarna måste den ena inneha minst sjunde och den andra minst tredje graden.

Svenska Frimurare Ordens mål och syfte är helt öppna och finns i detalj redovisade i Ordens Allmänna Lagar. Även medlemskapet är offentligt. Det inre frimureriska arbetet i Orden, vilket bygger på olika ritualer och ceremonier, är däremot inte offentligt.

Organisation Ordens verksamhet kan indelas i fyra typer av loger: Johannesloger, Andreasloger, kapitelloger, samt Stora landslogen (Stockholm). Ordens stamhus, det vill säga ordenssällskapets huvudkontor, är beläget i Bååtska palatset i Stockholm. I maj 2026 hade Orden verksamhet genom 180 enheter, fördelade på 140 orter i Sverige och Finland. Orden har drygt 15 000 medlemmar (2022) från skilda samhällsgrupper och yrkeskategorier, fördelade på ett antal loger och brödraföreningar samt frimurarklubbar. Svenska Frimurare Ordens officiella webbplats I varje loge tjänstgör ett antal ämbetsmän.

Kapitelloger Svea Provinsialloge (Stockholm) Skånska Provinsiallogen (Kristianstad) Göta Provinsialloge (Göteborg) Östgöta Provinsialloge (Linköping) Värmländska Provinsiallogen (Karlstad) Stor Capitlet i Finland (Helsingfors) Mellersta Norrlands Provinsialloge (Härnösand) Övre Norrlands Provinsialloge (Umeå)

Loger och brödraföreningar På mindre orter upprättas brödraföreningar eller frimurarklubbar. En särställning inom det svenska frimureriet intar forskningslogen Carl Friedrich Eckleff (Uppsala), grundad den 22 november 1997 med syfte att bedriva frimurerisk forskning på vetenskaplig grund. Tillsammans med de övriga nordiska forskningslogerna verksamma inom det svenska systemet av frimureri utger man årsboken Acta Masonica Scandinavica.

Stormästare Från mitten av 1700-talet fram till och med Gustaf VI Adolfs död 1973 var Sveriges konung även ordens stormästare. Kung Carl XVI Gustaf önskade emellertid inte bli utnämnd till stormästare utan antog istället uppdraget som Ordens Höge Beskyddare, och stormästaruppdraget övertogs i stället av hans farbror prins Bertil. Efter dennes död har orden haft icke-kungliga stormästare.

Stormästare Överstormästare/Protektor/Beskyddare Engelska perioden - Carl Gustaf Tessin (1735–1753) - Axel Wrede Sparre (1737–1753) James Hector McLean (1735–1737), fr. - - Greve Darwentwater (1737–1738), fr. - - Hertig d'Antin (1738–1743), fr. - Knut Posse (1751–1753) Greve Clermont (1743–1758), fr. - Carl Fredrik Scheffer (1753–1774) Adolf Fredrik (1753–1771) Charles Tullman, stormästare (1756–1770) - Carl Fredrik Scheffer 1771) - Hertig Karl (1774–1777) Gustav III (1771–1792) - Hertig Fredrik Adolf (1777–1803) Gustav IV Adolf (1793–1811) - Prins Karl Gustav (1804–1805) - - Hertig Karl (1805–1811) - - Kronprins Karl Johan Karl XIII (1811–1818) - Oscar I (1844–1859) - - Karl XV (1859–1872) - - Oscar II (1872–1907) - - Gustaf V (1907–1950) - - Gustaf VI Adolf (1950–1973) - - Prins Bertil (1973–1997) Carl XVI Gustaf (1973–) - Gustaf Piehl (1997–2001) - - Anders Fahlman (2001–2012) - - Anders Strömberg (2012–2019) - -Christer Persson (2019–2025) - -Michael Boström (2025– )

Kända svenska frimurare