Haga (finska: Haaga) är ett distrikt och en stadsdel i Helsingfors. Delområden inom stadsdelen är Södra Haga, Stenhagen, Norra Haga och Lassas.
Haga som villasamhälle fick sin början när Kustbanan Åbo-Helsingfors öppnades år 1903. Detta möjliggjorde snabba transporter mot huvudstaden från Hoplax hållplats. Aktiebolaget M.G. Stenius parcellerade tomter för villabyggare som ville flytta till Haga villasamhälle. Samma företag var också aktivt i Helsingforsstadsdelen Munksnäs. År 1920 grundade man efter en folkomröstning Hoplax kommun av Drumsö, Munksnäs och Haga, men Haga bröt sig ut år 1923 och bildade Haga köping. År 1946 inkorporerades Haga köping och dess 3 300 invånare med Helsingfors tillsammans med flera andra små kommuner. På 1950-talet revs nästan all villabebyggelse i Haga och ersattes med höghus.
Haga köpings historia thumb|300px|Hoplax station, som byggdes om år 2001
Då Kustbanan Åbo-Helsingfors byggdes, inrättades en hållplats 6 km från Helsingfors som fick namnet Hoplaks haltpunkt. Trafiken inleddes 1903. Markägaren Mårten Gabriel Stenius sålde och arrenderade tomter nära hållplatsen för villabebyggelse. År 1906 grundades Haga samhälle med sammanträngd befolkning och blev således en självstyrd del inom Helsinge kommun. Åren 1920–1922 var Haga en del av Hoplax kommun, innan området upphöjdes till en självständig kommun, Haga köping, i början av 1923. Områdena Brunakärr och Nyåker flyttades över till Helsingfors 1925. Dessa enklaver utgjorde 5,3 hektar. I början av 1946 upphörde Haga köping och inkorporerades med Helsingfors stad. Köpingen hade då 3 300 invånare. År 1931 hade Haga 2 511 invånare, varav finskspråkiga 1 357 (54 %) och svenskspråkiga 1 131 (45 %).Iso tietosanakirja 4, s. 189. (Gottlund–Ihmels). Helsingfors: Otava, 1932.
Grundandet av köpingen
Det första förslaget att grunda en köping i Haga gjordes redan 1909 vid samhällets första kommunmöte av ordförande Sigurd Stenius. Samma år grundades en köpingskommitté för att utreda saken. Kommittén samlade material i åratal och dess betänkande blev klart 1916.
Inflytelserika kretsar i Helsingfors förespråkade en anslutning till huvudstaden men kommittén var måttligt intresserad av den idén. Samhällets fullmäktige behandlade ärendet 1917 och var av samma åsikt som kommittén. Fullmäktiges ordförande Lihr befullmäktigades att lämna in en ansökan till Finlands senat som behandlade ärendet länge och grundligt. Finska inbördeskriget sköt upp projektet och grannkommunernas utlåtanden dröjde. Den dåvarande inrikesministern understödde förslaget att Haga slås samman med Helsingfors och först 1922 efter regeringsskiftet fortskred ärendet. Den nya inrikesministern Heimo Helminen avgjorde ärendet till Hagas favör och 8 april 1922 stadfäste republikens president förordningen om att grunda Haga köping från början av följande år.Roos s. 89–92
Köpingens område |thumb|Haga köping markerad med rött enligt kommungränser 1923–1945
Köpingens areal var enligt jordregistret 368,36 hektar, enligt Lantmäteriverket 370 hektar och enligt statistiska årsböcker 360 hektar. Vattenområden hörde inte till köpingen. Områdets största längd i nord-sydlig riktning var cirka 4 km och största bredd 1,5 km. Köpingens grannar var Helsingfors stad, Helsinge kommun, Hoplax kommun med Munksnäs samhälle och Åggelby kommun.
Köpingen hade mycket goda förbindelser mot Helsingfors. Landsvägen mot Åbo gick genom områdets södra del och köpingen delades itu av järnvägen. Det fanns också en spårväg från Helsingfors som slutade i områdets östra del nära järnvägen.
Terrängen lämpade sig bra för bebyggelse och det fanns mycket lämplig mark. Å andra sidan fanns det stora bergsområden och relativt stora myrmarker. Kärren fanns till största delen i köpingens västra del vid Hoplax kommungräns.Harvia s. 3 och Roos s. 125–126
Markägoförhållanden
Köpingens största markägare var Aktiebolaget M.G. Stenius som ägde Haga och Backas stomlägenheter, samt tomter som ännu inte sålts. Helsingfors stad köpte hela bolaget i slutet av 1938 och fick på så vis 282,13 hektar mark i köpingen. Sedan tidigare ägde staden 29,14 hektar i Haga.
Resten av marken var främst privatägd. Haga köping ägde själv endast 2,43 hektar av sitt område. Detta bestod av en skoltomt, en tomt för den kommande kyrkan, idrottsplan, vägtomt och två brunnstomter. Hoplax församling ägde en kyrka i köpingen och tomten för den kommande prästgården. Staten ägde det tvångsinlösta järnvägsområdet och polisstationens tomt.Roos s. 127–128
Invånare och bostäder År InvånareAsukasluku henkikirjojen mukaan; Roos s. 139 Haga skatteöreRoos s. 200 Helsingfors skatteöre 1923 2 786 5,00 7,00 1924 2 920 3,30 7,00 1925 3 069 4,50 7,00 1926 2 367 5,30 6,90 1927 2 421 4,70 6,60 1928 2 451 4,95 6,30 1929 2 584 5,50 6,10 1930 2 476 5,50 6,50 1931 2 511 6,45 8,50 1932 2 614 8,50 9,50 1933 2 653 11,10 8,50 1934 2 593 10,85 8,00 1935 2 695 9,50 7,90 1936 2 863 9,10 7,50 1937 2 910 8,50 7,00 1938 2 848 7,50 7,00 1939 2 907 6,75 8,50 1940 2 743 7,00 9,40 1941 3 197 7,00 8,50 1942 3 133 7,00 8,25 1943 2 964 7,00 7,75 1944 3 027 6,00 9,00 1945 3 317 5,00 9,00
Enligt folk- och byggnadsräkningen 1930 var största delen av hagaborna industri- eller hantverksarbetare, 34,9 %. I butiker och kontor jobbade 14,5 %, i hushållsarbeten 14,3 %, i offentliga tjänster och fria yrken 11,1 %, inom trafiken 8,7 % och inom jordbruket (främst handelsträdgårdar) 7,5 %.
Av köpingens invånare 1930 var 52,2 % finskspråkiga, 43,8 % svenskspråkiga och 3,7 % talade andra språk. År 1946 utgjorde de finskspråkiga 66,3 %.
År 1930 fanns det 262 fastigheter i köpingen, varav 81 % på egen mark och resten på arrendemark. Uppvärmda byggnader uppgick till 369 stycken och i dessa fanns det 860 lägenheter, med tillsammans 2 133 rum.Roos s. 137–140 och Harvia s. 6–9
Stadsplaner
Haga köping var indelat i fem delar vars stadsplanering fortgick då Haga blev köping. Köpingsdelarna hade inga namn utan de numrerades från I till V. Före köpingen grundades hade köpingsdelarna I och II fått en stadfäst stadsplan som baserade sig på Eliel Saarinens grandiosa Munksnäs-Haga-plan från 1915. De detaljerade ritningarna ritades av ingenjör Edvin Hedengren.
Den tredje köpingsdelen som omfattade området på bägge sidor om Åbo landsväg i mitten av köpingen fick en stadsplan gjord av Saarinen år 1919. Saarinen gjorde ett utkast och själva planen ritades av Helsingfors stadsplanearkitekts assistent Berndt Aminoff. Den stadfästes av inrikesministeriet 1925.
Den fjärde köpingsdelens stadsplan visade sig vara svår. Området låg på båda sidorna om järnvägen i köpingens västra del. Flera förslag utarbetades, det första 1927. Man kunde inte komma överens om utförandet och kriget kom emot. Planläggningsarbetet hann inte bli klart innan Haga inkorporerades med Helsingfors 1946. Köpingens gynnsamma utveckling lockade nya invånare till Haga och den fjärde köpingsdelen bebyggdes med låga hyres- och egnahemshus med undantagslov. Inte heller den nordliga femte köpingsdelen hann få en stadsplan.Roos s. 128–136
Styre
Köpingsfullmäktige bestod till en början av 24 medlemmar och från 1926 av 23 medlemmar. Den centrala makten hades av köpingsstyrelsen som bestod av ordförande och sex medlemmar. Från början av 1931 utnämndes styrelsens ordförande till köpingsdirektör. Jämfört med städers administration skiljde sig Haga genom att det inte fanns en magistrat utan dessa uppgifter sköttes av köpingsstyrelsen och sedan 1931 av ordningsrätten som hade en ordförande och två medlemmar.
Hagas köpingsdirektörer: borgmästare Torsten Malinen 1931–1933 juris kandidat Ensio Kytömaa 1933–1937 häradshövding Arnold Stenvall 1937–1941 häradshövding Wäinö Häkkinen 1941–1945
Under de första åren var köpingskansliet öppet för allmänheten torsdagar klockan 18–19. Senare höll man också öppet på tisdagar samma tid. Drätselkontoret höll öppet den första vardagen varje månad.Roos s. 97–124
Befolkningens inkomst Beskattningsbar inkomst (mk) År Haga Helsingfors 1929 8 078 15 954 1930 7 331 14 600 1931 6 346 13 337 1932 5 336 11 223 1933 5 133 10 745
Närheten till Helsingfors och goda kommunikationer gjorde att en stor del av köpingsborna jobbade i staden. År 1930 utgjorde dessa personer 41,6 % av alla arbetstagare. Det fanns relativt lite produktionsverksamhet i Haga och 1933 fanns fyra industrianläggningar: OY Parkettityö AB, 22 arbetare AB Finska Fläktfabriken, 16 arbetare J. A. Salmisen Makkaratehdas, 5 arbetare Finska Tryckfärgfabriken AB, 2 arbetare
Egentligt lantbruk fanns inte alls i Haga om man bortser tillfälliga hyrda områden. Däremot fanns det relativt många handelsträdgårdar i köpingen.
Befolkningens inkomster bestod i grunden av löner. Under 1930-talet var denna andel 75–80 % av de beskattningsbara inkomsterna. Hagabornas inkomster var klart lägre än helsingforsarnas.Harvia s. 9–10
Hagas ekonomi
Grunden i Hagas kommunala ekonomi utgjordes av skatter och de var relativt sett små. Skatteinkomsterna var också beroende av konjunkturer. Under köpingens första år rådde det högkonjunktur och kommunens utgifter var små. Under lågkonjunkturer hade kommunen svårt att klara av sina kommunala plikter trots ett högt skatteöre.
Köpingen hade ett rätt stort dollarobligationslån från 1924 då invånarna krävde ökad komfort. Därför måste vatten- och avloppsledningar dras och skolor, kommunalhem och vägar byggas. Då dollarns kurs steg ökade lånets kostnader mer än förväntat. Också vattenledningarna och avloppet från 1931 inverkade på den trängda ekonomin. Under det värsta året 1933 utgjorde amorteringar och räntor en fjärdedel av kommunens utgifter. År 1945 var de endast 1/14.Harvia s. 22–26 och Roos 193–201
Vägar och gator
Redan Haga villastad försökte sitt bästa med att sköta vägarna. Då köpingen grundades var största delen av vägarna i undermåligt skick. År 1923 tillsattes en vägnämnd att sköta om vägärenden och sedan 1934 tog köpingsstyrelsen hand om vägproblem.
Fullmäktige beviljade ansenliga summor för vägbyggnad. För ett obligationslån som lyftes 1924 köptes en ångskrapa och en elektrisk stenkross. Vägarbeten gjordes också som nödhjälp från och med 1927. År 1938 beslöt fullmäktige att asfaltera Stationsvägen (nuv. Köpingsvägen) längs med hela dess längd. Vägarnas namn och tomternas nummer fastslogs 1928 av fullmäktige och godkändes av statsrådet.Roos s. 140–144
Vattenförsörjning
Byggandet av vattenledningar och avlopp var ett problem som framskred mycket långsamt. Aktiebolaget M.G. Stenius ägde en pumpstation norr om järnvägen som startades sommaren 1928. Ledningsnätet byggdes i samarbete med köpingen. Fullmäktige önskade att så många arbetslösa hagabor som möjligt skulle anlitas i utbyggnaden.
År 1945 var den sammanlagda längden 7 197 meter, varav köpingens andel var 3 477 m. Det vatten som rann i ledningarna användes rätt litet eftersom många invånare hade egna brunnar. Det byggdes färre avloppsledningar än vattenledningar. På grund av detta måste hagaborna bära ut sitt smutsvatten vilket ledde till att de använde så lite vatten som möjligt.Roos s. 144–148
Elektricitet, telefon och post
Haga fick elbelysning hösten 1918. Haga elverk köpte till en början el av Aktiebolaget M.G. Stenius transformator i Mejlans. Kontraktet sades upp och elen köptes av Gottfr. Strömbergs Elaktiebolag. Från och med 1929 köptes elen av Helsingfors stads elverk. Köpingen sålde också en del el till delar av Munksnäs samhälle och Sockenbacka.
Till elverkets personal hörde en disponent, en montör, en kontorsassistent och en som tog betalt. Disponenten skötte även om telefoncentralen. Samhället hade 1914 köpt en telefoncentral som opererades av Helsingfors telefonförening (HTF) och som kallades Haga central. Centralen fungerade som en del av köpingens tekniska verk. År 1929 övergick centralen till HTF och den automatiserades.