miniatyr|400px|Historiska statsbildningar och gränser i Norden mellan 1397 och 1815. Island och Grönland saknas.
Nordens historia är de nordiska länderna och folkens historia; historien för Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Regionens historia har på många sätt varit starkt sammanflätad och flera av dagens nordiska länder har under långa perioder ingått i samma statsbildningar. Nordens läge som ett delvis avskiljt randområde allra längst i nordväst på den eurasiatiska landmassan har präglat regionen och resulterat i en stark kulturell gemenskap. Historiska förändringar har tenderat att föras in från söder liksom från sydost.
Förhistorien
Under historiens förlopp har Skandinavien flera gånger varit täckt av inlandsis. Den senaste istiden kallas Weichsel och började för 115 000 år sedan och började upphöra för ungefär 12 000 år sedan. Fynd från Varggrottan vid Kristinestad i Finland har tolkats som att människor levat där för 120 000 – 130 000 år sedan. Det bör i så fall ha varit Neandertalmänniskor eftersom den moderna människan ännu inte fanns i Europa. Fynden från Varggrottan är dock ifrågasatta. Den senaste nedisningen täckte nästan hela Norden men när den började lida mot sitt slut kunde människor åter ta Norden i besittning. Som en följd av lägre befolkningstäthet än övriga Europa finns det förhållandevis mycket arkeologiskt material att finna som berättar om Nordens förhistoria. Från stenålder, bronsålder och järnålder finns verktyg av sten, brons och järn, juveler, vapen och ornament, gravplatser och husgrunder som vittnar om hur livet i det kalla norden tog sig ut. miniatyr|vänster|150px|Stenåldersverktyg tillverkat med Levalloisteknik.
Medeltiden (1050–1530) miniatyr|150px|En sida ur Heimskringla, en isländsk saga författad av Snorre Sturlasson.
Från och med medeltiden anses historisk tid börja i Norden. Krigstågen söderut upphör från denna tid. I Danmark sker röjning av ny mark tillsammans med bybildning. År 1104 blir den då danska staden Lund den kristna kyrkans ärkesäte för hela Norden. Vid mitten av 1100-talet tycks den kristna fraktionen ha triumferat även i Sverige. Som en sannolik styrkedemonstration gjordes Uppsala - högsätet för asatron och rikets centralbygd - till ärkebiskopsdöme år 1164. I Norge anläggs de första städerna och biskopssäterna under 1100-talet och 1153 blir Nidaros (Trondheim) centrum för Norges ärkebiskopsdöme. På Island nedtecknades den första lagen i form av Gragas åren 1117-1118. Under Sturlungatiden stred Snorre Sturlassons ätt med andra ätter om makten på Island och under 12-1300 talen tillkom de historiskt viktiga isländska sagorna.
Danmark i Östersjön Danmark var under medeltiden Nordens folkrikaste stat och antalet danskar har beräknats till cirka en miljon, lika många som Sverige och Norge tillsammans. Åren 1157-1241 var Valdemarkungarnas storhetstid i Danmark. Centralmakten stärktes och Danmark expanderade i det södra Östersjöområdet. Estland, Dagö och Ösel kommer sålunda att tillhöra Danmark för en tid (på 1360-talet även Gotland). Mellan 1150 och 1300 grundas en rad städer i Danmark, främst Havn, dagens Köpenhamn. I Danmark försvagas dock centralmakten åter efter Jyllandslagens införande år 1241.
Även i Norge konsolideras centralmakten från 1220-talet fram till 1310. År 1260 införs arvkungadöme i Norge, för äkta och förstfödda kungasöner. Vid samma tid når det norska väldet sin historiskt största utsträckning efter att Grönland och Island erkänt den norske kungen. Tio år senare införs en norsk rikslagstiftning av kungen Magnus Lagaböter
Digerdöden och Hansan I Danmark var statsfinanserna usla och adeln stark på kungens bekostnad. Landskapet Skåne kunde därför köpas av den svenske kungen Magnus Eriksson år 1332. Försvagningen av den danska centralmakten leder till sist till rikets upplösning. En ny rikssamling skapas i och med att Valdemar Atterdag väljs till kung 1340. Atterdag säljer Estland till Tyska orden och använder medlen till att återta Skåne och erövra Gotland från Sverige. Norge drabbas särskilt hårt av digerdöden och under 1349-50 genomlider landet en kraftig befolkningsminskning. Danmark kom att ses som ett hot av de tyska städer och köpmän som var samlade inom Hansan. Hansan var en samarbetsorganisation av handelsmän och enskilda kuststäder som dominerade handeln på Östersjön och Nordsjön i mer än flera hundra år. Hansan var en politisk sammanslutning där vissa städer var medlemmar, den var dock inte en stat eller en union utan betraktas som en egenartad politisk styrform innan staterna hade blivit riktigt starka.
Det senmedeltida Norge präglas av en svag centralmakt och hanseatisk handelsdominans.
Kalmarunionen
miniatyr|vänster|Kalmar slott sett från Kalmarsund.
Kalmarunionen var en union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige med avbrott mellan år 1397 och 1523. Länderna gav upp sin suveränitet, men inte sin självständighet. En grund till unionen var den personalunion som bildades mellan Norge och Danmark år 1380. Syftet med unionen var att motverka tysk och hanseatisk handelsdominans i Norden. Eftersom Island tillhörde Norge kom även det att ingå i denna statsbildning. Trepartsunionen grundades vid ett möte i Kalmar år 1397 där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik till kung över de tre länderna. Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat och tolkningen av detta har gett upphov till olika lösningar av historiker. Oavsett detta regerades de tre rikena av en monark.
Motstridiga intressen skapade konflikter som från 1430-talet handikappade unionen. Vid kungens plötsliga bortgång år 1448 saknades dock en given efterträdare och både Danmark och Sverige valde varsin regent. Det kom att dröja till 1457 innan de tre rikena åter styrdes av samma kung, Kristian I. Detta blev dock kortvarigt och efterträdare som Hans och Kristian II styrde över Sverige endast under kortare perioder. Svenskt missnöje med framför allt dansk och holsteinsk inflytande resulterade i unionens upplösning år 1523 efter valet av Gustav Vasa till kung. Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1536.
Historikern Gottfrid Carlsson karaktäriserar unionen som en "förbundsstat" även om Kalmarunionen saknade lagstiftningsmakt på federal nivå.Carlsson (1945), s. 81 Historikern Dick Harrison beskriver unionen som "En stor, permanent (önskade man åtminstone) personalunion som syftade till att med gemensamma ansträngningar skapa en militär motvikt mot gemensamma fiender."Harrison (2002), s. 312 Historikern Erik Lönnroth ser unionen som en politisk och ekonomisk nödvändighet för att dämma upp den tyska expansionen mot norr under 1300-talet. När tidigare utrikespolitiska hot, Hansan, Tyska orden och nordtyska furstar, bortföll på 1500-talet försvagades också unionstanken.Enemark (1979), s. 149; Lönnroth (1959), s. 101
Mot slutet av 1400-talet införs livegenskap i delar av Danmark, i form av vornedskab. I övriga Norden införs dock aldrig livegenskapen.
1500-talet miniatyr|Den fantastiska Carta Marina visar de nordiska länderna med folk, fä och mytiska djur och ritades av Olaus Magnus år 1539.
Under 1500-talet stärktes statsmakterna i Danmark, Norge och Sverige. Norge gynnas av ett ekonomiskt uppsving samtidigt som Hansans handelsvälde upphör. Exportnäringar som timmer och fiske utvecklas starkt. En långvarig folkökningsperiod resulterar i nyodling.
Gustav Vasa och det svenska befrielsekriget
Det svenska befrielsekriget, mellan Sverige och Danmark, ägde rum 1521-1523 då Danmark var styrt av Kristian II. I mitten av januari 1521 sammankallades folket omkring Mora till ett möte där adelsmannen Gustav Eriksson (Vasa), då 24 år, utsågs till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike". Gradvis anslöt sig över tusen man till Vasa. Den danmarkstrogne Gustav Trolle sändes ut för att stoppa upproret, men när hans tvåhundra ryttare såg den tusenhövdade bondehären flydde de söderut. Vid slutet av april 1521 kontrollerade Gustav Vasa landskapen Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke, med undantag av slotten.
Den 15 juli hölls riksmöte i Stockholm, Vasa erbjöds fri lejd men valde att avvakta. Snart hade revolten nått Brunkeberg, men bönderna kunde inte storma staden. Över sommaren gick ett flertal adelsmän gick dock över till Vasa och under senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sverige. På vintern gick befälhavaren på fästningen Stegeborg över till upprorsarmén. De viktigaste av fästningarna höll dock stånd och först sedan svenskarna i mitten av 1522 erhållit understöd med fartyg från Lübeck kunde dessa framgångsrikt intas. Stockholm intogs och den 23 juni 1523 tågade Gustav Vasa in i Stockholm med armén. Som riksföreståndare hade Gustav Vasa lett största delen av befrielsekriget. På riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523 utsågs han till kung i Sverige och därmed lämnade Sverige Kalmarunionen. Ett fredsfördrag mellan de två stridande parterna slöts i och med Malmö recess 1524.
Reformationen
Reformationen kom till Norden med början under 1520-talet. I hela Norden infördes lutherdom under 1500-talet sedan monarkerna av Sverige och Danmark konverterat till den nya kristna trosinriktningen. Norden blev därefter ett av lutherdomens kärnområden. Reformationerna innebar att kyrkans resurser lades under kronan och stärkte därmed kungamakten.
I Sverige drevs reformationen på av Gustav Vasa, som valdes till kung 1523. Konflikter med påven angående den senares inblandning i svenska kyrkoorganisatoriska frågor ledde till att den officiella kontakten mellan Sverige och påven fick ett avbrott 1523.Chapter 12 The Reformation In Germany And Scandinavia , Renaissance and Reformation by William Gilbert. Fyra år senare, vid riksdagen i Västerås år 1527, lyckades kungen få riksdagen att acceptera hans överhöghet över kyrkan. Kungen gavs makt att dra in kyrkliga egendomar till staten och alla kyrkliga ämbetsutnämningar krävde därefter kungligt godkännande. Dessutom underställdes prästerskapet den världsliga lagen, och "det rena Guds ord" skulle predikas i kyrkorna och läras ut i skolan. I praktiken var detta en officiell sanktion av lutherska idéer. Kyrkan i Sverige bröt definitivt med påven när den kanoniska rätten avskaffades 1536.
Under Fredrik I (1523–33), förblev Danmark officiellt sett katolskt. Men trots att Fredrik från början lovade att förfölja lutheraner, antog han snart en politik där han beskyddade lutherska präster och reformatorer, av vilka den mest kända var Hans Tausen. Under kungens regeringstid gjorde lutherdomen betydande insteg bland den danska befolkningen. Fredriks son, Kristian, var öppet lutheran, något som hindrade hans trontillträde efter att fadern hade dött. År 1536 avskaffades de katolska biskoparnas auktoritet av den danska riksdagen. Nästa år, efter hans seger i det inbördeskrig som drabbade Danmark, kröntes Kristian till kung och fortsatte reformationen av den danska statskyrkan. Reformationen inleddes i Norge år 1536, och samma år formaliseras Norge som en dansk provins. På Island genomfördes reformationen under 1541-1550.
Efter reformationen infördes adelsväldet i Danmark. Adeln dominerade både ekonomiskt och socialt, i samband med goda jordbrukskonjunkturer. Delvis till följd av Tyska ordens sönderfall och den resulterade kapplöpningen om dess territoriem försämrades de svensk-danska relationerna efter 1560. Från och med det nordiska sjuårskriget år 1563 hotades Danmarks ställning allt mer av Sverige. Sverige och Danmark drogs in i en lång kamp om hegemonin i Östersjöområdet med en lång följd av krig.
1600-talet miniatyr|Andreas Bures Nordenkarta från 1635.
På Island medförde den starkare danska kungamakten att ett danskt handelsmonopol infördes från 1602.
Trettioåriga kriget