Maurice Harold Macmillan, 1:e earl av Stockton, född 10 februari 1894 i Chelsea i London, död 29 december 1986 på Birch Grove nära Horsted Keynes i West Sussex, var en brittisk konservativ politiker och landets premiärminister 1957–1963. Han fick smeknamnet "Supermac" och var känd för sin pragmatism, kvickhet och orubblighet.
Macmillan skadades allvarligt som infanteriofficer under första världskriget. Han led av smärta och delvis orörlighet under resten av sitt liv. Efter kriget gick han med i familjens bokförlag och kom sedan in i parlamentet vid valet 1924 för Stockton-on-Tees. Han förlorade sin plats 1929 och återfick den 1931, varefter han uttalade sig mot den höga arbetslösheten i Stockton. Han motsatte sig den konservativa regeringens eftergiftspolitik mot Tyskland. Han nådde höga ämbeten under andra världskriget som en skyddsling till premiärminister Winston Churchill. På 1950-talet tjänstgjorde Macmillan som utrikesminister och finansminister under Anthony Eden.
När Eden avgick 1957 efter Suezkrisen efterträdde Macmillan honom som premiärminister och ledare för det konservativa partiet. Han var en en-nations-tory av den disraeliska traditionen och stödde efterkrigstidens konsensus. Han stödde välfärdsstaten och nödvändigheten av en blandekonomi med vissa nationaliserade industrier och starka fackföreningar. Han förespråkade en keynesiansk strategi med underskottsutgifter för att upprätthålla efterfrågan och en korporativistisk politik för att utveckla den inhemska marknaden som tillväxtmotor. Han gynnades av gynnsamma internationella förhållanden och presiderade under en tid av välstånd, kännetecknad av låg arbetslöshet och hög – om än ojämn – tillväxt. I sitt tal i juli 1957 sa han till nationen att den "aldrig hade haft det så bra" ('never had it so good'), men varnade för farorna med inflation och sammanfattade 1950-talets bräckliga välstånd.Peter Hennessy, Having It So Good: Britain in the Fifties (London: Allen Lane, 2006), s. 533–34.
En av de mer akuta frågorna som Macmillian ställdes inför var Cypernfrågan, indirekt påverkad av krisen i Suez, men även av ett gerillakrig som fördes av EOKA. Macmillian utarbetade planen som utmynnade i Zürichavtalet. Det gav Cypern självständighet efter århundraden som utländsk besittning, de senare årtiondena som kronkoloni. Han undertecknade avtalet i London tillsammans med de båda andra pretendenterna om ön, Turkiet under Adnan Menderes och Grekland under Konstantin Karamanlis. Enligt det ingångna avtalet fick Storbritannien behålla två suveräna militärbaser på Cypern, Dhekelia och Akrotiri, vilka de ännu besitter, och fick, liksom Turkiet och Grekland, militär interventionsrätt på hela ön.Information om Macmillians betydelse för Zürichavtalet och Cyperns självständighet, kommer huvudsakligen från Kjell Säfström, Problemet Cypern, Världspolitikens dagsfrågor 7/1964, Utrikespolitiska institutet Stockholm 1964, s. 12 f Han ledde de konservativa till framgång 1959 med en ökad majoritet.
I internationella frågor arbetade Macmillan för att återuppbygga den speciella relationen med USA från spillrorna av Suezkrisen 1956 (som han hade varit en av arkitekterna till) och underlättade avkoloniseringen av Afrika. Genom att omstrukturera nationens försvar för att möta kärnvapenålderns realiteter avslutade han värnplikten, stärkte kärnvapenstyrkorna genom att skaffa Polaris och banade väg för provstoppet för kärnvapen tillsammans med USA och Sovjetunionen. Efter att Nassauöverenskommelsen underminerat de anglo-amerikanska strategiska relationerna, sökte han en mer aktiv roll för Storbritannien i Europa, men hans ovilja att avslöja USA:s kärnvapenhemligheter för Frankrike bidrog till ett franskt veto mot Storbritanniens inträde i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Mot slutet av hans tid som premiärminister skakades hans regering av Vassalltribunalen och Profumoaffären, som för både kulturkonservativa och anhängare av motsatta partier tycktes symbolisera det brittiska etablissemangets moraliska förfall. Efter sin avgång förde Macmillan en lång tillbakadragenhet som en äldre statsman och var en aktiv medlem av överhuset under sina sista år. Han avled i december 1986 vid 92 års ålder.
Tidiga år Familj Macmillan föddes den 10 februari 1894 på 52 Cadogan Place i Chelsea, London, som son till förläggaren Maurice Crawford Macmillan och Helen (Nellie) Artie Tarleton Belles, konstnär och societetslejon från Spencer, Indiana. Han hade två bröder, Daniel, som var åtta år äldre, och Arthur, som var fyra år äldre. Hans farfar Daniel MacMillan, som grundade Macmillan Publishers, var son till en skotsk torpare från Isle of Arran. Macmillan betraktade sig själv som skotte."Winds of Change" speech, minute 29:04.
Utbildning och tidiga politiska åsikter Macmillan fick en intensiv tidig utbildning, tätt vägledd av sin amerikanska mor. Han lärde sig franska i hemmet varje morgon av en rad barnkammarjungfrur och tränade dagligen på mr Macphersons gymnastik- och dansakademi, som låg runt hörnet från familjens hem. Från sex eller sju års ålder fick han introduktionslektioner i klassisk latin och grekiska. miniatyr|Balliol College, Oxford Macmillan studerade vid Summer Fields School i Oxford (1903-06). Han fortsatte vid Eton College, men hans tid där (1906-10) fördärvades av återkommande sjukdom, som började med en nästan dödlig lunginflammation under hans första termin. Han missade sitt sista år efter att ha blivit invalidiserad,Simon Ball, The Guardsmen, Harold Macmillan, Three Friends and the World They Made, (London, Harper Collins), 2004, s. 19. och undervisades i hemmet av privatlärare (1910–11), särskilt Ronald Knox, som gjorde mycket för att ingjuta hans högkyrkliga anglikanism. Han vann ett stipendium till Balliol College, Oxford.
I sin ungdom var han en beundrare av den politik och det ledarskap som fördes av en rad liberala premiärministrar, med början i Henry Campbell-Bannerman, som kom till makten när Macmillan var 11 år gammal, och H.H. Asquith, som han senare beskrev som en person med "intellektuell uppriktighet och moralisk ädelhet", och särskilt av Asquiths efterträdare, David Lloyd George, som han betraktade som en "handlingens man", som sannolikt skulle uppnå sina mål.
Macmillan studerade vid Balliol College 1912, där han gick med i många politiska föreningar. Hans politiska åsikter var vid denna tidpunkt en eklektisk blandning av moderat konservatism, moderat liberalism och fabiansk socialism. Han läste ivrigt om Disraeli, men blev också särskilt imponerad av ett tal av Lloyd George vid Oxford Union Society 1913, där han hade blivit medlem. Macmillan var en protegé till ordföranden för Union Society Walter Monckton, senare en kabinettskollega. Som sådan blev han sekreterare och sedan biträdande kassör (vald utan motkandidat i mars 1914, då en ovanlig händelse) i förbundet, och skulle enligt hans levnadstecknares uppfattning "nästan säkert" ha varit ordförande om inte kriget hade kommit emellan.Thorpe 2010, s. 41 Han fick högsta betyg i Honour Moderations, informellt känd som "Mods" (bestående av latin och grekiska, den första halvan av den fyraåriga Oxford Literae Humaniores-kursen, informellt känd som "Classics"), 1914. Med över två år kvar till slutproven njöt han av en idyllisk Trinity-termin i Oxford, strax före första världskrigets utbrott.Supermac.
Första världskriget Macmillan anmälde sig som frivillig så snart kriget förklarades och blev utnämnd till tillfällig fänrik i King's Royal Rifle Corps den 19 november 1914.Thorpe 2011, pp. 47–48 Han befordrades till löjtnant den 30 januari 1915, och förflyttades snart till Grenadier Guards. Han stred vid Västfronten, där förlustsiffrorna var höga, inklusive sannolikheten för en "tidig våldsam död".Thorpe 2010, s. 49 Han tjänstgjorde med utmärkelse och sårades vid tre tillfällen. Efter att ha blivit skjuten i högra handen och fått ett skottsår i huvudet i slaget vid Loos i september 1915 skickades Macmillan till Lennox Gardens i Chelsea för sjukhusvård, och anslöt sig sedan till en reservbataljon vid Chelsea Barracks från januari till mars 1916, tills hans hand hade läkt. Han återvände sedan till fronten i Frankrike. När han ledde en framskjuten pluton i slaget vid Flers-Courcelette (en del av slaget vid Somme) i september 1916 blev han svårt sårad och låg i över tolv timmar i ett granathål, ibland låtsades han vara död när tyskarna passerade, och läste Aischylos på grekiska.MacMillan 2010, s. 89 Raymond Asquith, äldste son till premiärministern, var en officersbroder i Macmillans regemente och dödades samma månad.
Macmillan tillbringade de två sista åren av kriget på sjukhus och genomgick en rad operationer.Ball Guardsmen, s. 64. Han gick fortfarande på kryckor vid vapenstilleståndet den 11 november 1918.Thorpe 2010, s. 58 Det tog fyra år för hans höftsår att läka helt och hållet, och han fick ett lätt hasande sätt att gå och ett haltande grepp i sin högra hand från det tidigare såret, vilket påverkade hans handstil. Spartacus Educational website biography.
Macmillan såg sig själv som både en "gownsman" och en "swordsman" och skulle senare visa öppet förakt för andra politiker (t.ex. Rab Butler, Hugh Gaitskell, Harold Wilson) som, ofta utan egen förskyllan, inte hade gjort militärtjänst i något av världskrigen.
Kanadensisk adjutant Av hans studiekamrater var det bara han och en annan som överlevde kriget. Som ett resultat vägrade han att återvända till Oxford för att slutföra sin examen och sa att universitetet aldrig skulle bli detsamma. Under senare år skämtade han om att han hade blivit "kuggad (sent down) av Kaisern".Thorpe 2010, s. 42–45; "sent down" är en universitetsterm för att underkännas, kuggas.
På grund av arméns förestående nedgång efter kriget var en reguljär tjänstgöring i grenadjärerna utesluten. I slutet av 1918 gick Macmillan med i gardets reservbataljon vid Chelsea Barracks för "lättare uppgifter". Vid ett tillfälle var han tvungen att föra befäl över trupper i en närliggande park eftersom en enhet gardister under en kort tid vägrade att återvända till Frankrike, även om incidenten löstes fredligt. Incidenten föranledde en förfrågan från krigsministeriet om huruvida man kunde "lita på" gardets reservbataljon.Macmillan 1966, s. 107–108. Under denna period förekom oroligheter bland de brittiska trupperna i Frankrike, vilket var ett stort bekymmer för regeringen eftersom de ryska och tyska revolutionerna hade åtföljts av myterier inom armén. Till slut löstes krisen genom att de män som hade tjänstgjort längst prioriterades till demobilisering.
Macmillan tjänstgjorde sedan i Ottawa, Kanada, 1919 som adjutant till Victor Cavendish, 9:e hertig av Devonshire, då Kanadas generalguvernör, och hans blivande svärfar. Den 7 januari 1920 tillkännagavs kapten Macmillans förlovning med hertigens dotter Lady Dorothy. Han avsade sig sitt uppdrag den 1 april 1920. The London Gazette uppger att han innehade och behöll graden löjtnant. Som vanligt för samtida före detta officerare fortsatte han att vara känd som "Captain Macmillan" fram till början av 1930-talet och listades som sådan i varje allmänna val mellan 1923 och 1931. Så sent som under sin tjänstgöring i Nordafrika 1942-43 påminde han Churchill om att han hade kaptens grad i gardets reserv.
Macmillan Publishers När han återvände till London 1920 gick han med i familjens förlag Macmillan Publishers som delägare. År 1936 tog Harold och hans bror Daniel kontroll över företaget, där den förstnämnda fokuserade på den politiska och icke-fiktiva sidan av verksamheten. Harold avgick från företaget när han utnämndes till minister 1940. Han återupptog arbetet med firman från 1945 till 1951 när partiet var i opposition.
Privatliv