Den här artikeln behandlar den autonoma regionen Tibet i Kina. För det historiska landet Tibet, se Tibet.
Den Autonoma regionen Tibet är en autonom region i Folkrepubliken Kina som grundades 1965. Tibets gamla statsledning, ledd av Dalai Lama, befinner sig numera i exil i Dharamsala i norra Indien. Kinas regering bestrider att Tibet var en suverän stat före år 1950.
Geografi miniatyr|vänster|Engelskspråkig karta över tibetanska områden. Tibet omfattar främst den tibetanska högplatån vilken är världens största och högsta platå med en medelhöjd på cirka 4 000 meter över havet. Det landområde där majoriteten av befolkningen före 1950 var tibetaner är väsentligt större än den autonoma regionen Tibet, kanske så stort som 2,2 miljoner kvadratkilometer. Detta beroende på att kineserna delade upp Tibet i tre administrativa områden efter ockupationen: TAR (Tibets autonoma region), Qinghai och östra Tibet (Kham), som blev en del av Sichuan. Qinghai är före detta norra Tibet, på tibetanska Amdo. Se även Baigong-rören.
Näringsliv Tibet är den fattigaste och den minst urbaniserade regionen i Folkrepubliken Kina. Den inhemska ekonomin förlitar sig främst på jordbrukssektorn, den statligt subventionerade sektorn och turismen. Låg befolkningstäthet, stora geografiska avstånd och höga transportkostnader utgör stora hinder för den ekonomiska utvecklingen i regionen och för utvinning av Tibets naturtillgångar.The China Perspective - Tibet
Administrativ indelning Den autonoma regionen Tibet motsvarar i stort sett den gamla tibetanska regionerna Ü-Tsang och Ngari samt delar av Kham. Regionen är numera indelad i fyra städer på prefekturnivå och tre prefekturer (tibetanska: Sa-khul; ས་ཁུལ་):
Två stora områden är omstridda mellan Kina och Indien. I västra Tibet gör Indien anspråk på ett större kinesiskt-kontrollerat område, Aksai Chin, medan Kina gör anspråk på stora delar av den indiska delstaten Arunachal Pradesh.
Karta600px|Tibet, med omstridda områden i blått. Nr Namn Kinesiska Pinyin Tibetanska Wylie Administrativt centrum Typ1Ngari阿里地区Ālǐ Dìqūམངའ་རིས་ས་ཁུལ་Mnga'-ris Sa-khulGarPrefektur2Nagchu那曲地区Nàqū dìqūནག་ཆུ་ས་ཁུལ་Nag-chu Sa-khulNagchuPrefektur3Chamdo昌都市Chāngdū shìཆབ་མདོ་གྲོང་ཁྱེར་Chab-mdo Grong-khyerKarubStad på prefekturnivå4Shigatse日喀则市Rìkāzé shìགཞིས་ཀ་རྩེ་གྲོང་ཁྱེར་Gzhis-ka-rtse Grong-khyerSamdruptseStad på prefekturnivå5Lhasa拉萨市Lāsà shìལྷ་ས་གྲོང་ཁྱེར་Lha-sa Grong-khyerChengguanStad på prefekturnivå6Shannan山南地区Shānnán dìqūལྷོ་ཁ་ས་ཁུལ་Lho-kha Sa-khulNedongPrefektur7Nyingtri林芝市Línzhī shìཉིང་ཁྲི་གྲོང་ཁྱེར་Nying-khri Grong-khyerBayiStad på prefekturnivå Dessa sju enheter indelas i sin tur i 73 orter på häradsnivå, vilka i sin tur indelas i 140 köpingar, 535 socknar, åtta etniska köpingar och 9 underdistrikt.
Politik
Enligt Folkrepubliken Kinas konstitution från 1982 är Tibet en autonom region i vilken den tibetanska folkgruppen åtnjuter långtgående autonomi även om konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet. I regel hämtas den autonoma regionens överhuvud, "ordföranden", alltid ur den tibetanska folkgruppen, liksom andra viktiga civila ämbeten i regionen. Regionens ordförande är sedan 2021 Yan Jinhai.
I praktiken utövar dock partisekreteraren i den regionala avdelningen av Kinas kommunistiska parti ett stort inflytande över politiken i regionen och denne har med ett undantag varit hankines. Sedan 2021 innehas den posten av Wang Junzheng.
Dessutom utformas Tibetpolitiken centralt i Peking av en samordningsgrupp som lyder under centrala avdelningen för enhetsfronten och som utgörs uteslutande av hankineser. För närvarande består den av Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangzhan.
Religion
Före buddhismens införande dominerade en schamanistisk religion kallad bön. Den tibetanska buddhismen är till övervägande del en exakt kopia av den nordindiska mahayanabuddhismen som infördes i Tibet mellan åren 700 och 1150. Det har även funnits influenser från kinesiska buddhistiska skolor. Den tibetanska buddhismen har ofta missvisande kallats lamaism eftersom ordet Lama hänvisar till det tibetanska ordet för andlig lärare. Dalai Lama är den andlige ledaren för den största av skolorna inom tibetansk buddhism.
Historia Tidig historia
Landet Tibet formades under 600-talet och enades för första gången under kung Songtsen Gampo. Songtsen Gampo gifte sig med två prinsessor, Brikuti från Nepal och Wen Cheng från Kina. De båda prinsessorna var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.
Tibet har alltid haft komplicerade relationer till omkringliggande länder. Många krig har utkämpats med de olika folken i Kina, Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. De många krigen har avlösts av en stor mängd vänskapliga förbindelser och fredsfördrag. Det var bland annat genom ett sådant fördrag som Altan Khan grundade Dalai Lama-traditionen.
Tibet under kinesiskt styre De första åren miniatyr|vänster|Sjuttonpunktsöverenskommelsen. Den 7 oktober 1950 omringade trupper ur Folkets befrielsearmé Tibet för att införliva regionen med den nyupprättade Folkrepubliken Kina. Den tibetanska regeringen försökte förgäves vädja till FN om intervention, men då detta misslyckades sände Dalai Lama en delegation till Peking, som leddes av Ngabö Ngawang Jigme och bestod av Dzasak Khemey Sonam Wangdi, Khentrung Thuptan, Tenthar, Khenchung Thuptan Lekmuun Rimshi och Samposey Tenzin Thondup. Den kinesiska delegationen bestod av Li Weihan, Zhang Jingwu, Zhang Guohua och Sun Zhiyuan. Den båda delegationerna undertecknade en överenskommelse på sjutton punkter den 23 maj 1951 gav Tibet långtgående inre autonomi inom Folkrepubliken Kina.
De första åren förflöt ganska väl och Dalai Lama upprätthöll goda förbindelser med Kinas centralregering och Mao Zedong, men 1955-1959 försämrades relationerna avsevärt. Kollektiviseringen av jordbruket i övriga Kina drabbade de tibetanska minoriteterna, och bland dessa främst godsägarna, i Sichuan, Gansu och Qinghai hårt. Det stora språnget försämrade situationen ytterligare och flyktingar från dessa regioner strömmade in i Tibet och destabiliserade regionen. Relationerna mellan den lokala tibetanska regeringen och de kinesiska myndigheterna försämrades därmed avsevärt. Även USA börjar blanda sig i Tibets angelägenher och CIA hjälpte till att utrusta tibetanska upprorsmakare, vilket frös relationerna mellan USA och Kina ytterligare.
Upproret 1959
I mars 1959 spreds ett rykte i Lhasa om att kineserna tänkte kidnappa Dalai Lama. Tibetanerna försökte skydda Dalai Lama genom att under flera dagar ockupera Norbulingka, Dalai Lamas sommarpalats, som då låg strax utanför Lhasas centrum. De vilda protester utanför Norbulinka ledde till att samarbetet mellan Dalai Lama och ockupationsmakten rasade helt. Dalai Lama flydde från Lhasa till fots natten 10 mars 1959. Han tog sin tillflykt till Indien och förlade i Dharamsala den centrala tibetanska administrationen och ett exilsamhälle. Enligt den kinesiska regeringen låg missnöje bland de före detta stora jordägarna i Tibet som förlorat jord och makt bakom försöket till uppror 1959.Shakya (1999) Några dagar efter flykten påbörjas strider mellan kommunisterna och tibetanerna vilket resulterar i att 10 000 – 15 000 tibetaner stupar.Taylor (1995), s. 23. Dalai Lama börjar från Indien arbeta för ett självständigt Tibet. Panchen Lama stannade kvar i Kina men fängslades efter att ha skrivit en protestbrev till den kinesiska regeringen. 1965 omskapades Tibet som en autonom region i Folkrepubliken Kina.
Kulturrevolutionen I augusti 1966 bröt kulturrevolutionen ut i det egentliga Kina och Röda garden bildades även i Tibet, där det snart bildades olika lokala fraktioner. "Rebellerna" organiserade sig i en fraktion som kallades "Gyenlog" efter det tibetanska ordet för "revolt" (གྱེན་ལོག་; wylie: gyen-log), medan representanter från den lokala partieliten skapade "Nyamdrel"-fraktionen efter det tibetanska ordet för "allians" (མཉམ་སྦྲེལ་; wylie: mnyam-sbrel). Gyenlog fick stöd av den regionale befälhavaren för den fjärde fältarmén, Zeng Yongya, som hade starka band till Lin Biao, medan Nyamdrel backades upp av Ren Rong som var politisk kommissarie i regionen. Hankineser och tibetaner fanns representerade i båda fraktionerna, men hankineser hade monopol på alla ledande ställningar.Shakya(1999), ss. 329, 343.
Hårda stridigheter bröt ut mellan de två fraktionerna, som båda gjorde anspråk på att företräda Mao Zedong, och kring 1968 rådde det i praktiken inbördeskrig i Tibet och den regionala partiavdelningen hade upphört att fungera. 1968 utgick Zeng Yongya som tillfällig segrare i maktkampen och utropade sig till ordförande i den revolutionära kommittén i Tibet, som nu ersatt både den civila regeringen och kommunistpartiet. Striderna mellan de två fraktionerna fortsatte dock, vilket bland annat gav upphov till en blodig incident i Nyemo i juni 1969, då anhängare till Gyenlog-fraktionen slaktade verkliga och föregivna anhängare till Nyamdrel under religiösa former.Shakya (1999), ss. 343-47. I samband med Lin Biaos försvagade ställning avsattes Zeng av sin rival Ren Rong, som nu blev utnämnd både till partisekreterare i det återupprättade regionala kommunistpartiet och till ordförande i den autonoma regionen. Ren lyckades behålla sin ställning även efter Maos död 1976, vilket bidrog till att fördröja reformpolitikens införande i Tibet med flera år.Shakya(1999), s. 369.
Under hela kulturrevolutionen utsattes den tibetanska kulturen utsattes också för svår förstörelse och under åren 1966-1976 skall mer än 6 000 kloster ha förstörts i Tibet.Taylor (1995), s. 24. Ett stort antal sekulära och religiösa ledare utsattes för thamzing (འཐབ་འཛིང་; wylie: ʼthab-ʼdzing), ett slags politiska kampsessioner som ibland urartade i våldsamheter. En annan konsekvens av kulturrevolutionen i Tibet är att en grupp politisk radikala etniskt tibetanska partikadrer, som Ragdi och Pasang, lyckades skapa sig en relativ maktställning under kulturrevolution. Till skillnad från många andra grupper som tjänade på kulturrevolutionen lyckades dessa kadrer behålla sin ställning i partiapparaten efter de Fyras gängs fall och de framträdde sedan som en viktig opposition mot reformpolitikenShakya (1999), s. 389.
Tibet under reformåren 1976 avled Mao Zedong och det förtrycket av den tibetanska kulturen lindras. På 1980-talet Den nye ledaren Hu Yaobang lovade att samtliga lamor i exil skulle kunna återvända till Tibet, varpå Dalai Lama sände en utvärderingsgrupp till Tibet, som mottogs entusiastiskt av lokalbefolkningen. Panchen Lama släpptes ut från fängelset och 1980 fick Tibet ökad religionsfrihet. I maj 1984 skedde dock en kursändring och partisekreteraren Yin Fatang förklarade att Dalai Lamas eventuella återkomst inte var önskvärd så länge som denne inte "medgav sina misstag".Shakya (1999), s. 398f.
Åren 1984-85 ökade den hankinesiska invandringen till Tibet markant sedan den kinesiska regeringen slagit in på den "öppna dörrens" politik.Goldstein (1997), s. 94. Den 27 september 1987 gick munkar och nunnor ut i öppen protest mot regeringen i Peking och flera öppna protester följde de närmaste åren, vilket åter väckte omvärldens intresse för regionen. Upploppen ledde till att den dåvarande partisekreteraren Wu Jinghua avskedades och ersattes med den mer hårdföre Hu Jintao, som införde undantagstillstånd under oroligheterna 1989.
1989 fick också Dalai Lama Nobels fredspris för sin förespråkande av en icke-våldslösning på Tibet-konflikten, men de tibetansk-kinesiska lider ett hårt bakslag då den tionde Panchen Lama avlider samma år.
1995 erkände Dalai Lama en 6-årig pojke som den nye Panchen Lama kort efter fängslas pojken och hans familj på okänd ort. Samtidigt utsåg den kinesiska regeringen en annan pojke som Panchen LamaShakya (1999), s. 440-7f.