Tåget över Bält var ett svenskt fälttåg mot Danmark, som fördes över isarna och öarna mellan Jylland och Själland. Fälttåget pågick mellan den 30 januari och den 15 februari 1658, och det slutade med en avgörande seger för Sveriges kung Karl X Gustav under dennes första danska krig.
Den 5 juni 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige, samtidigt som Sverige var hårt pressat i krigen mot Polen och Ryssland. Trots att Karl X Gustav var djupt indragen i konflikten med Polen, valde han att förflytta huvuddelen av sin armé till Jylland för att invadera Danmark. Kungens ilmarscher överraskade de danska trupperna och huvuddelen tvingades att retirera till fästningen Frederiksodde, som stormades och intogs av svenskarna den 24 oktober. Med Jylland säkrat ville Karl X Gustav fortsätta vidare mot Köpenhamn på Själland, men han hindrades av de danska sunden och den danska flottan. Då 1600-talet var det kallaste århundradet under lilla istiden och vintrarna i Skandinavien var mycket kalla, planerade kungen att utnyttja kölden genom att vänta till dess att tillräckligt tjock is hade bildats på sunden, för att därefter genomföra en riskabel marsch över isen.
Efter noggranna rekognosceringar inledde kungen sin marsch den 30 januari 1658 från Jylland över det isbelagda sundet Lilla Bält till Fyn. Svenska trupper besegrade danskarna vid Tybrind Vig och Iversnæs udde, och efter några dagar hade svenskarna ockuperat hela Fyn. För att avvärja risken att de svenska trupperna skulle bli isolerade på Fyn, undersökte Karl X Gustav möjligheterna att passera isen över Stora Bält till Själland. När isen vid södra Fyn bedömdes vara tillräckligt tjock, beslutade kungen den 5 februari att gå över isen till Langeland. Han fortsatte sedan genom Lolland och Falster och landsteg på Själland den 11 februari. När svenska förband den 15 februari stod 22 kilometer utanför Köpenhamn, valde kung Fredrik III av Danmark att villkorslöst sluta fred med Sverige, och det svenska fälttåget avslutades.
Karl X Gustavs vågspel slutade med ett katastrofalt nederlag för Danmark, och detta ledde till den för Sverige mycket gynnsamma freden i Roskilde den 26 februari 1658. Resultatet av fredsuppgörelsen blev att Danmark avträdde Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län till Sverige; de två sistnämnda återlämnades till Danmark 1660 efter Karl X Gustavs misslyckade försök att besegra Danmark fullständigt i ett andra krig. I historieskrivningen har flera historiker lyft fram fälttåget och den därav resulterande Roskildefreden, som de händelser som har givit Sverige dess nuvarande "naturliga" gränser. Likaså har händelserna givit upphov till en långvarig diskussion kring generalkvartermästaren Erik Dahlberghs roll för kungens beslut att marschera över Stora Bält.
Bakgrund
År 1655 inledde kung Karl X Gustav ett fälttåg mot Polen i syfte att få kung Johan II Kasimir att avsäga sig alla anspråk på den svenska kronan, liksom att erövra de polska provinserna Kurland och Preussen. Det svenska riket skulle utvidgas samtidigt som kontrollen över den inkomstbringande Östersjöhandeln skulle ytterligare stärkas. Men kriget i Polen gick trögt. Trots flera viktiga taktiska segrar på slagfältet, och likaså erövringen av Warszawa, var Karl X Gustav oförmögen att föra kriget till ett avslut. Polackerna gjorde hela tiden motstånd och polska gerillaförband utförde angrepp på de svenska trupperna bakifrån. Dessutom hotade Polens grannar att blanda sig i kriget. Både Österrike och Nederländerna sände militär hjälp till Polen, och Sveriges tidigare allierade, Brandenburg, valde att byta sida i konflikten. Ryska trupper hade 1656 gått över gränsen till det svenska Livland och belägrat Riga.
År 1657 var Danmark redo att anfalla Sverige för att riva upp den förhatliga freden i Brömsebro från 1645, då man hade tvingats avträda Gotland, Ösel, Jämtland, Härjedalen, och under en 30-årsperiod också Halland, till Sverige. Men den danska ledningen, med kung Fredrik III i spetsen, insåg att de inte var tillräckligt starka för att på egen hand kunna besegra Sverige. Danmark försökte skaffa allierade hos Polen, Österrike och Nederländerna, och därmed kom situationen på sommaren 1657 att te sig mycket fördelaktig ur dansk synvinkel. Den 5 juni 1657 överlämnade den danske fodermarskalken Christian Wiborg den formella danska krigsförklaringen till guvernören Erik Stenbock i Halmstad, och den 20 juni anlände krigsförklaringen till Karl X Gustavs läger i Thorn. Den svenska armén var djupt involverad i krigen mot både Polen och Ryssland, och danskarna kunde utnyttja detta för att pressa Sverige ytterligare. I det alltmer prekära läge som uppstått, sökte Karl X Gustav och hans rådgivare en lämplig lösning på konflikten i Polen. Ett krig med Danmark öppnade en sådan möjlighet, då en snabb seger skulle stärka Sveriges position och förhoppningsvis avskräcka andra makter, främst Österrike, från djupare inblandning i det polska kriget.
Intåget i Jylland och stormningen av Frederiksodde
miniatyr|Samtida kopparstick över stormningen av Frederiksodde. Karl X Gustav ville undvika att ännu en gång hamna i ett dödläge, med ett utdraget krig utan något militärt avgörande i sikte. Denna tanke var med säkerhet intensivt aktuell för kungen under den tid han ledde sin armé i ilmarscher från Polen, genom Pommern och mot Jylland. Kungens armé räknade omkring 17 000 man, där endast 4 000 var rikssvenskar medan huvuddelen var utländska legosoldater. Förflyttningen till Jylland gick snabbt; redan den 25 augusti stod den svenska armén utanför den starka danska fästningen Frederiksodde på södra Jyllands östkust. Då hade mindre danska styrkor besegrats längs vägen, men något militärt avgörande hade man inte uppnått och den danska ledningen kände sig trygg i förvissningen om att Frederiksodde skulle skydda de danska öarna. Kriget utspelades dessutom vid andra fronter. Svenska trupper under överste Per Brahe och fältmarskalk Gustaf Otto Stenbock bekrigade danskarna i Skåne och Halland, liksom i Bohuslän och Jämtland under den så kallade Krabbefejden. Efter den oavgjorda striden vid Møn under hösten 1657 hade den svenska flottan återvänt till basen i Stockholm för vintervila. Även den danska flottan gjorde sig redo att avrusta inför vintern. Båda parter verkade ställa in sig på att dödläget skulle bestå under de kalla månaderna.
Men Karl X Gustav visste att den svenska arméns position på Jylland var sårbar och det gällde att handla snabbt och åter gripa initiativet i kriget. Den 24 oktober 1657 föll Frederiksodde oväntat för en målmedveten svensk stormning under fältmarskalk Carl Gustaf Wrangels ledning. Fästningen föll och hela den danska garnisonen, med flera av den danska arméns bästa förband, kapitulerade, och den danske riksmarsken Anders Eriksen Bille tillfångatogs och dog några veckor senare. Då svenskarna nu kontrollerade hela Jylland blev Frederiksoddes fall en katastrof för Danmark, eftersom danskarna därmed hade förlorat låset till de danska öarna. Under tiden efter stormningen av Frederiksodde kände sig den svenska krigsledningen osäker. Man var rädd för ett anfall från Brandenburg mot Svenska Pommern och sedan mot armén som befann sig på Jylland. Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vändas mot dem, och därför satte svenskarna upp målet att angripa Köpenhamn. Men för att ta sig dit måste de hitta ett sätt att ta sig över till ön Fyn. De danska trupperna på ön förstod att en invasion var nära förestående.
Rekognosceringar längs Lilla Bält miniatyr|Karta över Fyn och Själland. Uppdraget att i detalj framställa en plan för övergången gick till Carl Gustaf Wrangel, vilken samtidigt skulle förbereda sig för möjliga danska landstigningsförsök på Jylland. Den 9 januari 1658 höll Karl X Gustav en militärkonferens i Kiel ihop med Wrangel, pfalzgreven Filip av Sulzbach, markgreven Karl Magnus av Baden-Durlach och flera höga officerare och civila befattningshavare. Det främsta alternativet för att landstiga på Fyn var med skeppsmajoren Tönnes Spechts lilla eskader om fem örlogsfartyg från Wismar, som i mitten av december 1657 samlades i Sønderborg och man beslagtog flera transportfartyg från Vendsyssel och Samsø som fraktade spannmål till Lübeck. Men istäcket kom allt närmare och man var osäker på om hela kavalleriet kunde transporteras över. Isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig; inom några dagar hade isen brett ut sig så långt man såg. Att ta sig över till Fyn med transportfartyg var nu inte att tänka på om övergången skulle ske det året. Nu återstod bara ett tänkbart alternativ, en ismarsch över Lilla Bält, sundet mellan Jylland och Fyn. I konferensen var det flera deltagare som rapporterade om isbildningar längs Jyllands ostkust, vid Assens färja, vid Haderslev och vid Flensburg.
Mellan den 22 och 23 januari skickade Karl X Gustav order till flera militära chefer om att undersöka isläget runt Fyn och hitta en väg över isen till Ærø och vidare till Fyn och Langeland. Den 24 januari rapporterade Wrangel att han hade ridit längs kusten från Kolding till Frederiksodde och att vattnet var helt öppet. Ledningen diskuterade att utgå från en plats en bra bit söder om Frederiksodde och gå över isen mot Ærøsundet vid Assens på Fyn. Svenska spanare red ut på isen öster om Øsby och fick syn på Assens, men de gjorde bedömningen att isen fortfarande var för svag. En annan spaningspatrull utgick från Als mot Ærø, men den konstaterade att sundet var öppet och fyllt av isflak.
På morgonen den 26 januari gick en svensk patrull på fem man över isen till Brandsø, som låg 2 kilometer från Jylland i höjd med Middelfart. Där på ön överraskades de av 15 danska ryttare; fyra av svenskarna blev tillfångatagna men en lyckades ta sig tillbaka och rapportera händelsen till Wrangel. Han skickade direkt generaladjutanten Friedrich von Arensdorff med 50 ryttare och 150 fotsoldater till ön. På kvällen den 27 januari återvände Arensdorff och rapporterade att de danska ryttarna hade tagit sig till Brandsø och flytt tillbaka till Fyn över isen. Avståndet mellan Frederiksodde och Fyn var på det smalaste stället drygt 4 kilometer, medan det på det bredaste var 17 kilometer. Karl X Gustav gav order om att besätta Brandsø med 100 man, som senare förstärktes med ytterligare 300 man.